Midsommarhelgen kom och gick och efter en väldig massa vacker folkmusik, en hel del sill och en och annan nubbe sitter jag nu här och funderar över Vinter-OS 2026. Som ju förläggs till Italien, trots alla de ivriga försöken att få spelen till Stockholm och Åre.

Det har lobbats hej vilt för att få hit OS. Ett av de mer absurda inslagen i det hela är att statsminister Stefan Löfven skrivit ett ”upprop” tillsammans med Spotifygrundaren Daniel Ek om hur ”redo” Sverige är att äntligen få bli värdar för ett Vinter-OS. Uppropet undertecknades av en hel drös av de viktiga personer som var inbjudna på Brilliant Mindsjippot häromsistens, bland annat Christina Stenbeck och klädmogulen Stefan Persson.

Redan det faktum att statsministern överhuvudtaget tar så klar ställning för något så kostsamt som ett OS, när Sverige befinner sig i kris på många plan, är märkligt. Ännu märkligare är att han gör det tillsammans med en grupp människor som han just festat med under sannolikt rätt uppsluppna former. Det får en att fundera lite över vad som egentligen dryftades på det där partajet och hur turerna gick mellan skålarna och hurraropen. If you scratch my back, I’ll scratch yours, eller?

Hade vi nu levt i en så kallad bananrepublik, där politikerna är mindre nogräknade än här, hade man kunnat föreställa sig en och annan handskakning och ett och annat löfte. För det är ju tveklöst så att de som skrev under uppropet också tillhör den grupp människor som skulle tjäna mest på ett OS. Och sånt kan ju vara värt en del. Ett gratis Premiumkonto på Spotify för resten av livet, en livstids förbrukning av HM-kalsonger, ett dussin rejäla arbetarskor från Zalando, kanske?

Men nu lever vi i Sverige. Och även om Sverige inte längre styrs av den sortens vuxna och seriösa politiker som vi tidigare varit vana vid är det svårt att föreställa sig den typen av uppgörelser mellan politiker och uppburna affärsmän. Därför tror jag snarare att statsministern helt enkelt bländats av strålglansen  från Ek och de andra och känt sig så härligt inkluderad som aldrig förr. Regeringskansliet är en sak – Brilliant Minds en annan och mycket häftigare. Att få skriva det där uppropet tillsammans med ett erkänt snille har säkert fått Löfven att känna sig extra utvald.

Sen är det dessutom inte otänkbart att statsministern engagerat sig för Vinter-OS för att han faktiskt tror att det skulle ha varit så himla bra för Sverige och för dess medborgare. I alla fall för bilden av Sverige. Och i alla fall för vissa medborgare. Medborgare av det slag som skrev under uppropet. Och Löfven är väl för tusan deras statsminister också, och inte bara arbetarnas, fattigpensionärernas och de utförsäkrades, så varför skulle han inte tänka på deras väl och ve?

Nu gick det som det gick. Det bidde inget Vinter-OS i Sverige 2026. Vilket väl var väntat för de flesta. Förutom Löfven då, kanske, och hans ”medskribenter” och en och annan entusiastisk journalist. I Aftonbladet har ledarskribenterna Anders Lindberg och Jonna Sima tävlat om att på olika sätt svartmåla alla som manat till varsamhet och påmint om hur ett OS nästan undantagslöst går med förlust för skattebetalarna. Och samma dag som omröstningen ägde rum hävdade en förväntansfull reporter i Sveriges Radio att Sverige hade det bästa utgångsläget eftersom vår ansökan rent generellt ansågs vara liiite bättre. Det var mera ”känslor” i den, sa han. Hur han nu kunde tro att ”känslor” skulle vara ett hållbart argument för att ett land ska få arrangera ett OS.

Själv tycker jag mest att ansökan var pinsam i största allmänhet, i alla fall den ”pöbelversion” som släppts ut på internet. Ett sammelsurium av skryt, trams och barnsliga fantasier. Eller vad sägs om att svenskar åker skridskor till jobbet och dricker glögg i bastun? Man kunde lika gärna ha dragit till med den klassiska gamla klyschan om att det knallar omkring isbjörnar på gatorna i Sverige. Flosklerna om ”hållbarhet” saknades givetvis inte heller. Mellanstadienivå, om ens det.

Det är alltså inte det minsta förvånande att Sverige inte fick Vinter-OS 2026. Snarare är det förvånande att vi alls kom med bland ”finalisterna”. Men Anders Lindberg och andra OS-ivrare får väl helt enkelt trösta sig med att de nu kan återgå till att skriva om klimatkrisen istället.