Sedan mars 2015 har jag skrivit en text om dagen på den här sidan. Det blir strax över 1 500 krönikor. Det står ungefär samma sak i allihop. Kunde jag då inte, frågar du kanske inte utan rätta, i så fall ha minskat läsarnas börda genom att framföra mitt budskap rakt på sak en enda gång och sedan hålla tyst?

Nej, det kunde jag inte. Någon hade kanske, med hjälp av ett gäng copywriters och PR-konsulter, kunnat reducera sitt ärende till några enkla fraser, men jag klarar det inte. Inte ens Jesus lyckades. Hela hans evangelium sammanfattas i uppmaningen att du ska älska din nästa som dig själv, men för att illustrera vad han menade med detta krävdes fyra biografier där olika författare redovisade var sin betraktelse över Jesu liv.

Mitt budskap, om jag låter det koka och koka tills det reducerats till sin essens, är ungefär att vårt samhälle styrs av en stat som är besatt av ett härskande skikt vars mål är att maximera statens omsättning (och därmed de summor skiktet kontrollerar) och vars affärsidé är att år för år ta mer makt över medborgarnas liv.

Det låter ju ganska platt som samhällsteori betraktat. Hur skulle ett sådant system, politikerväldet, kunna fortleva i nästan etthundra år utan att medborgarna tröttnat och bytt ut det mot ett ledarskap som lämnade dem i fred? Detta är mycket märkvärdigt men samtidigt en fråga som nog gäller alla historiska välden. Vad är det som säkrar deras fortbestånd?

Här får man nog peka både på materiella förhållanden och magiska inflytanden. När det gäller det aktuella svenska politikerväldet fanns ursprungligen robusta materiella förhållanden som räcker till att förklara dess legitimitet medan det numera, under sin skröpliga och dekadenta ålderdom, måste lita mer till sin alltmer osäkra förmåga att binda massorna till sig genom fromleri och magiska gester.

Politikerväldet utvecklades under en historiskt sett unikt lycklig period, när omständigheter utanför makthavarnas egen kontroll gjorde befolkningen i genomsnitt ett antal procent rikare per år. En del av denna ekonomiska tillväxt gick rakt in i befolkningens plånböcker, men en snabbt ökande andel av den nya rikedomen omhändertogs av politikerväldet. Politikerväldets enda stora innovation vid sidan av personnumret var källskatten – båda instiftades år 1947 – som innebar att skattebetalarna aldrig såg de pengar de betalade i skatt. Skatten kostade liksom ingenting eftersom man aldrig behövde öppna plånboken för att betala den på det normala sättet som när man köpte mjölk.

Om politikerna gjorde något som folk gillade för skatterna kunde den förbättrade samhällsservicen – ett nytt sjukhus, en ny skola, ett nytt bidrag – därför kännas som om den kommit gratis. Politikerväldet bjussade på reformerna.

Detta var politikerväldet lyckliga skede som varade i ungefär ett halvt sekel. Sedan inträffade något som är det mest ursprungligt mänskliga av allt – åtminstone om man ska döma efter sens moralen i gamla grekiska tragedier – nämligen att folk som gynnats av omständigheterna får för sig att den tur de vederfarits av ödet är deras egen förtjänst. Det kallas hybris. Politikerväldet fick hybris. Läs första kapitlet i Sveriges regeringsform, som presenterades 1974, om du inte tror mig.

Politikerväldet tror numera att det har magiska krafter som förmedlas via de offentliga budgetarna och lagstiftningsmakten. De tror att de med dessa verktyg kan styra nationens öde.

De har glömt bort medborgarna. De förstår inte längre att det är medborgarnas mentalitet, tänkesätt och värderingar, kort sagt kulturen hos landets invånare, som i verkligheten avgör vad som ska ske med Sverige. Att politikerna inte inser detta upptäcker medborgarna exempelvis i valtider, när politikerna talar i televisionen och då inte resonerar med begripligt förnuft utan i stället försöker villa bort sina uppdragsgivare med löst och skenheligt prat.

Hela det officiella tänkandet i Sverige är fel eftersom det vilar på föreställningen om politikernas godhet och magiska krafter. Tilliten till detta för det mesta obildade och av livet oerfarna skrås förmågor är en fara för Sverige. Det är numera allmänt erkänt att nationen har stora problem (”utmaningar”). Jag kan inte på någon punkt se att man under de senaste decennierna ens börjat vidta trovärdiga åtgärder för att komma till rätta med sakerna.

Det är inte första gången Sverige får oväntade framgångar som skapar ett övermod som i sin tur leder nationen i fördärvet. Så var det också med det karolinska enväldet. Under Karl XI blev det ordning på statens finanser och en stark krigsmakt kunde byggas upp. Sonen Karl XII satte fart på kriget, trodde sig oövervinnerlig, och förödde nationen. Jag tror att vi är på väg mot Fredriksten och jag tror inte det blir behagligt för svenska folket.