Intellektuella på vänsterkanten talar gärna om sina övertygelser. De håller fast vid det rätta och det goda. Men är verkligheten så enkel? Varför vill de inte veta av den gamla goda principen att tänka i termer av balans mellan motsättningar? Den hållbara vägen framåt går nästan alltid via en syntes mellan tes och antites.

Att ha intellektuella intressen kan vara att söka efter något hållfast i tillvaron, att vilja förstå hur saker hänger ihop. Då kan det vara lätt att börja tro på otvetydiga sanningar. Och sanningar rör inte bara sakförhållanden utan också värderingar: vad är det goda? vad är det rätta? Ibland har tänkare lyckats få ihop hela system av organiserad klokskap där det sanna, det goda, det rätta och till och med det sköna förenats i ett slags symfonisk harmoni. Att leva som intellektuell har då varit att undervisa om det sanna, att leva i enlighet med det goda, att göra det rätta och att beundra det sköna.

Nuförtiden anser vi oss gärna stå över denna typ av idealism. Det heter att vi inte längre tror på några berättelser om sanningar och värden: varje sanning kan bli en lögn, det fula kan bli det sköna, allt kan visa sig vara en arbiträr konstruktion.

Men är detta verkligen en träffsäker beskrivning av vår svenska samtid och de intellektuella tendenser som länge satt tonen för vårt offentliga samtal? Är det inte snarare så att många förmenta tänkare lever i en högst förenklad värld där sanningen har definierats en gång för alla och där obehagliga fakta till och med kan förnekas eller smusslas undan i syfte att upprätthålla berättelsen om det rätta och det goda?

Låt oss exempelvis ta den aktuella debatten om ”rasism” och ”främlingsfientlighet”. Våra moderna idealister på Dagens Nyheter och Aftonbladet (eller på universiteten också för den delen) säger här att det goda ligger i öppenheten mot det andra och att detta är en princip som inte tål några kompromisser. Vi ska alltså inte vara ”främlingsfientliga”! Punkt slut! Och då menar man verkligen ”punkt slut!” Ingen diskussion, ingen problematisering, inga kompromisser med ”rasismen”! Allt är svart eller vitt, ont eller gott.

Men vart kommer man med ett sådant tänkande? Ganska långt till en början kanske, men efter ett tag kan nog terrängen visa sig vara mer komplicerad än vad den endimensionella kartan kunde redogöra för. Det brukar kunna vara mer fruktbart att kompromissa med sina övertygelser, att hitta en balans, en medelväg istället för att rakt och enkelt bara gå i den riktning som det rätta och det goda pekar ut. (”Va? Accepterar Sörman rasism? Vad är det han säger? Otroligt!”)

Det finns ett intellektuellt verktyg som borde praktiseras mer i svensk debatt än det enkla principviftande vi vanligtvis har att göra med. Det handlar om vad som ibland kallas den ”dialektiska” uppställningen mellan tes, antites och syntes. Den går ut på att man tar ett påstående och lyfter fram några belägg för det, men att man sedan tillåter sig att undersöka rimligheten av en motsatt ståndpunkt för på så vis försöka fånga verkligheten i dess mer autentiska komplexitet. Och efter att ha undersökt båda sidorna av samma mynt avslutar man med att fundera över om det går att kombinera de båda hållningarna i en praktisk medelväg eller om det kanske till och med går att lämna motsättningen bakom sig.

Så om vi börjar med tesen att ”rasism” eller ”främlingsfientlighet” är av ondo och ej bör accepteras i ett anständigt samhälle är det inte särskilt svårt att hitta goda argument för det. Alla människor – oberoende av hudfärg och etnisk tillhörighet – har rätt att bedömas utifrån sina personliga kvaliteter och bär i princip på samma möjligheter till längtan och lycka, sorg och lidande. Det finns ingen anledning att man i ett gott och anständigt samhälle ska acceptera några former av fientlighet mot människor från andra länder och kulturer som motiveras av att de bara råkar komma från andra länder och kulturer. Alltså ska vi inte acceptera rasism och främlingsfientlighet. Bra! Det var den första tesen.

Problemet är inte att denna tes skulle vara felaktig eller förkastlig. Problemet är att den är endimensionell och därför riskerar att övertolkas. Det kan nämligen uppfattas som att den inbegriper en moralisk uppmaning att aldrig sätta några gränser mot de andra överhuvudtaget. Det vill säga att om vi enkom talar om gränssättning mot de andra – mot dem som inte är vi och som på något sätt kan beskrivas som andra – i negativa termer kommer all gränssättning att kunna beskrivas som något negativt och förkastligt.

Och det är precis vad som händer just nu i debatten kring demografin i Sverige. Så fort svenskar börjar yttra offentligt att den omfattande närvaron av immigranter gör att de inte känner sig hemma i sitt eget land dyker rasistargumentet upp. Man blir rasist för att man vill att en majoritet av de människor som bor i Sverige ska vara svenskar. ”Men vi är inga rasister” säger de som vill att Sverige ska präglas av en svensk befolkning men som för den skull inte går omkring och hatar människor från andra kulturer. Och detta blir de tvungna att säga just för att tesen om det orimliga i att aggressivt förkasta det andra (rasismen) inte har balanserats av tesen om det rimliga i att dra vissa gränser mot det andra.

Den verkliga antitesen mot fördömandet av rasismen är alltså inte att ”rasism är bra”, men att det är rimligt att sätta gränser för öppenhet mot det som inte är vi. Det finns gränser för vad vi kan och bör göra för andra och det är rimligt att vi accepterar, formulerar och faktiskt sätter dessa gränser. Det är den verkliga antitesen här. Det betyder inte att rasism är acceptabelt. Det betyder bara att det är acceptabelt att vara måttfull för den generositet man vill förära människor från andra länder och kulturer.

Så då har vi alltså två motsatta påståenden som vi nu ska försöka hantera samtidigt: ”rasism är inte acceptabelt” och ”det är acceptabelt att sätta gränser för vår omsorg om andra”. Och vad vi ser är naturligtvis att det inte finns någon motsättning överhuvudtaget. Visst, ur ett formellt perspektiv kan vi säga att det finns en motsättning mellan de båda principerna, men den är ungefär lika problematisk som motsättningen mellan ”det är bra att äta” och ”det är inte bra att äta för mycket”. Det ena utesluter inte det andra, men utgör snarare ett nödvändigt komplement och precisering. Det är genom att våga pröva både tes och antites som man hittar en framkomlig syntes: ingen rasism men ändå rimliga gränser mot det som inte är vi.

Vårt verkliga problem är med andra ord att människor har fastnat i den första principen om rasismens orättfärdighet och att de vägrar komma vidare. De har hittat svaret i sitt sökande efter det rätta och det goda, och därför finns det ingen plats för kompromisser eller nyanser. Så fort någon försöker uppväga de ständiga ropen på rasism med påpekanden om att det faktiskt är nödvändigt att sätta gränser mot det andra och ta hand om det egna framställs man som kättare som helst ska brännas på bål.

Intellektualism är alltså inte alltid av godo. Är den enkel och primitiv blir tänkandet enkelt och primitivt. Det är till och med så att vår principfasta intellektualism, som vägrar kompromisser och nyanser, har gjort det möjligt för det primitiva utpekandet av ondskan att återkomma i förklädnad av den upplysta toleransen.