Det händer att valutor förlorar sitt värde för att man trycker och försöker prångla ut för många sedlar. Folk upptäcker bedrägeriet och vägrar ta valutan på fullt allvar. Det kallas inflation.

På senare år har det gått inflation i ett antal tidigare mycket starka begrepp som ”fascist” och ”rasist”. Dessa begrepp var länge präglade med samma stolta devis som äldre tiders sedlar, hinc robur et securitas, härmed styrka och säkerhet. Man kunde lita på att de skulle göra sitt jobb, nämligen att få dem som utsattes för motsvarande anklagelse att skrumpna och känna sig utstötta ur den mänskliga gemenskapen.

Men av samma skäl som man inte kan trycka hur många sedlar som helst utan trista följdverkningar så kan man inte emittera hur många rasist-anklagelser som helst utan att det blir löjligt. Jag ska ge ett aktuellt exempel, nämligen en ledarartikel i Dagens Nyheter den 17 juni. Rubriken lyder ”Vad är det för fråga de ’lyfter’?” och artikeln är en anklagelseakt mot ledarskribenten Ivar Arpi i Svenska Dagbladet med flera meningsfränder till denne.

Arpi hade skrivit, rätt oskyldigt tycker jag, att många svenskar inte gillar när ”den lilla tätorten nu domineras” av invandrare. DN-skribenten verkar vara arg för att Arpi liksom döljer sig bakom andras oro i stället för att manifestera sina egna smutsiga fördomar och låtsas bara ”lyfta frågan” om människors upplevda obehag inför burkor och moskéer. I själva verket, menar skribenten, är Arpi – eller åtminstone dem han talar för – rasister. ”’Människors oro’ inför andras blotta uppenbarelse är inte högst förståelig, rationell ’invandringskritik’. Det är rasism.”

Jag känner efter och upptäcker att den trumeld av invektiv i fascist-genren som mäktiga människor länge riktat mot oss vanliga medelklassare har tappat sitt sting. Det kan bero på att det genom åren har emitterats alltför många anklagelser av den typen, men det kan också bero på att vi som brukar anklagas – och då vika undan blicken av skam – har fått tillfälle att rannsaka våra hjärtan och pröva våra njurar för att fastställa om de faktiska obehag av den typ som Arpi beskriver är rimliga och legitima eller uttryck för ondska.

Låt mig börja med begreppet ”mitt land”. För mig är tanken på detta land som är mitt så positivt värdeladdad att jag lätt fastnar i den romantiskt vemodiga stämning som ett fotoalbum av Jeppe Wikström kan framkalla. Denna känsla må vara särskilt laddad när solen får gå ned bakom Vinga fyr, men den är inte falsk utan bara förtätad ungefär som när man i känsliga ögonblick särskilt starkt upplever sin kärlek till sina barn eller sin fru eller när man ska begrava någon som man älskat mycket.

Jag vet såklart att mitt land inte är mitt i bemärkelsen att jag skulle kunna sätta stopp för någon sorts rimlig allemansrätt. Men jag vill att de människor som jag till nöds måste träffa – eftersom samhället består av en massa för varandra okända människor som av omständigheterna tvingas stöta mot varandra och skapa en gemensamt dräglig tillvaro – ska känna ungefär samma om inte kärlek så i varje fall respekt för mitt land, mitt ursprung. Allt annat skulle jag uppleva som en förolämpning och en kränkning, ungefär som om någon – vilket faktiskt inträffat – tog sig in i min privata trädgård och började grilla.

Min existens som samhällsvarelse är beroende av umgänge och samverkan med människor som känner samma som jag inför Sverige, nämligen att det är deras land. Vi delar en historia och en kultur och vi kan känna igen svenskheten hos varandra även om vi rätt nyligen träffats och även om vi kommer från rätt olika svensk bakgrund, ungefär som jag och Bitte Assarmo. Svenskheten finns och den är värdefull för sina anhängare eftersom den utgör åtminstone en grundbult i våra liv.

Om vårt land får gäster vill jag att gästerna ska respektera de regelverk och den kultur som under århundraden under svåra vedermödor för våra förfäder byggts upp i Sverige. Att gästerna skulle älska den svenska kulturen från dag ett går inte att begära, sådant får ta tid, men det är nödvändigt att de visar en vilja till öppenhet och tacksamhet inför vad Sverige står för och erbjuder. Framför allt gäller detta om vi som betraktar Sverige som vårt land förväntas stå för gästabudets kostnader.

Nu visar det sig att gästerna, eller i varje fall en avsevärd del av dem, inte har denna attityd gentemot Sverige. De gillar inte Sverige och vill inte anamma och bli en del av den svenska kulturen. Men det är inte det värsta. Det värsta är att jag har en stark känsla av gästernas avoghet mot Sverige ökar över tiden. De som kom för femtio år sedan gick direkt till fabriken och ställde sig vid svarven. De som kommer idag är mer benägna att etablera en motkultur.

Journalisten Nuri Kino, som invandrade till Sverige för fyrtiofem år sedan, skriver så här i Svenska Dagbladet den 15 juni:

Min barndomsvän Michel, hans sextonåriga dotter Vanessa och jag åt lunch två dagar innan nationaldagen. Vanessa är född i Sverige, till skillnad från Michel och mig. Han och jag är stolta svenskar och tycker till exempel att man ska tala ren svenska om man behärskar språket. Om man inte gör det så ska man se till att lära sig det. Vanessas kompisar är av en annan åsikt. Det är töntigt att tala bra svenska. Detta gör oss äldre upprörda…

Jag frågar Vanessa varför hon och hennes vänner bryter så mycket.

– Det är liksom coolt, man är mindre svensk och mer invandrare. Ungdomar vill inte vara svenskar. Svenskar är mesiga ju.

Michel och jag kan emellanåt förfäras över svenska politikers konstiga utspel, över att de inte ser sanningen i vitögat utan fortsätter låtsas som att de regnar trots att det brinner för fullt i vissa delar av landet. Men vi är ändå stolta svenskar…

På kvällen var jag inbjuden till en större middag med ett 20-tal personer. Nästan alla som var födda i Sverige och under 25 år, bekräftade ”antisvenskheten”. Att de inte känner sig som svenskar, att de som har rötter i andra länder inte säger att de är svenskar. Undantaget är när de är utomlands. Då säger de att de är svenskar.

Vi äldre berättade varför vi, till skillnad från dem, identifierar oss som stolta svenskar. Jag sade att vi aldrig kan ta Sverige för givet, att vi måste vara tacksamma för de etniska svenskar som tog emot oss, speciellt vi som flydde från förföljelse. Att den svenska yttrandefriheten, jämställdheten mellan könen, välfärden och allt som kommer med den, är något vi måste värna om.

Nuri Kinos text ger mänsklig relief åt en kriminologisk studie om invandring och brottslighet som Stiftelsen Det Goda Samhället nyligen presenterade. Till exempel jämfördes ”överrisken”, det vill säga hur många gånger mer brottsbelastad en viss etnisk grupp var än gruppen ”födda i Sverige av två sverigefödda föräldrar”. Om vi undersöker två perioder – 2002 till 2006 respektive 2013 till 2017 – så framstår några resultat som slående. För första generationens invandrare, alltså folk som var födda utomlands, sjönk överrisken från 2,4 till 2,0 från den första perioden till den andra. För andra generationen steg överrisken från 1,7 till 1,9 för personer med en utlandsfödd och en svenskfödd förälder medan överrisken steg från 2,6 till 3,1 för personer med två utlandsfödda föräldrar. Brottsligheten sjunker alltså bland de nyanlända medan den ökar för deras sverigefödda barn. Barnen blir på det hela taget mer brottsbenägna än sina invandrade föräldrar. Sverige har alltså utövat ett negativt inflytande.

Jag säger inte att den här troligen växande kulturkonfrontationen bara är invandrarnas fel. Själv skulle jag i minst lika hög grad skylla på de svenska makthavarna, inklusive Dagens Nyheters ledarredaktion, som i sin för nationen skadliga förvirring eller rentav onda uppsåt har försökt lägga band på svenskarnas naturliga fosterlandskärlek och stolthet över den egna kulturen.

Det är samma historia som upprepar sig igen, nämligen att ett samhälles överhet i vissa historiska skeden övergår från att vara folkets goda ledare till att bli dess förtryckare.