Bitte Assarmo: Dagen då ljudet av sirenerna aldrig tog slut

Bitte Assarmo

Bitte Assarmo

Det var den 9 augusti 1970 och jag och min pappa var på badplatsen Näset vid Möckeln i centrala Karlskoga. Det var en alldeles speciell dag, för jag hade just lärt mig simma. Sent omsider, ska tilläggas, för jag hade redan fyllt åtta. Men simundervisningen skolan stått till tjänst med under hela det första läsåret hade aldrig fungerat för mig. Jag lärde mig inte förrän sommaren efter första klass, då pappa påbörjat sin industrisemester och idogt ägnade var dag åt dotterns simning.

Så här i efterhand tänker jag wow, vilken farsa. Efter ett års slit i krutfabriken ägnade han varenda dag på sin välbehövliga semester åt att lära dottern simma. Upp tidigt, ner med handdukar, badkläder och matsäck i en korg och så iväg på cykeln i morgonsolen. Inte undra på att jag har så goda och ljusa minnen av honom.

Just den här augustidagen 1970 var det särskilt trevligt på stranden. Härligt varmt och soligt och alldeles lagom ljummet i vattnet. Dessutom var det ovanligt folktomt på stranden, vilket var ett plus när man ville träna på sin simning utan att bli störd av flygande badbollar och annat. Det berodde på att Gelleråsbanan, eller Karlskoga Motorstadion som är det officiella namnet, lockat 30 000 personer till det årliga Kanonloppet.

Redan det första Kanonloppet, som kördes i juni 1950 lockade 15 000 personer och framgångarna blev bara större med åren. Många är de kända rallyförare som varvat Gelleråsbanan; Jackie Stewart, Ronnie Peterson, Picko Troberg… Under några dagar i augusti fylldes Karlskoga av kända och okända från både när och fjärran. Många Karlskogabor ”gratistittade” både på rallytävlingen och på de besökande celebriteterna från en plats som kallades ”snikens kulle”. Det var en riktig folkfest som inte gick någon spårlöst förbi. Men just den där dagen 1970 hände något som som kom att kasta en svart skugga över festligheterna.

Eftersom det var mammas födelsedag packade vi ihop lite tidigare än vanligt. Vi skulle cykla förbi konditoriet och köpa en tårta, samt plocka en bukett dahlior i trädgården hos en av pappas systrar. Mamma älskade dahlior, och eftersom det inte fanns någon söndagsöppen blomsteraffär stod faster gärna till tjänst. Och det var när vi kom dit som sirenerna började ljuda. Vi förstod givetvis att det hade hänt något på motorbanan. Rallyolyckor var inte direkt ovanliga.

Min faster bodde alldeles i närheten av den väg som ledde till motorbanan, och vi såg snart utryckningsfordonen komma. Det ena efter det andra. Fler än jag någonsin sett på en och samma gång.

Och långt efter att vi cyklat hem till mamma, satt dahliorna i vatten och dukat fram bästa kaffeservisen fortsatte sirenerna att ljuda. Det tog aldrig slut.

Det var uppenbart att det skett en allvarlig olycka denna gång. Ändå var ingen förberedd på hur allvarlig. Under dagens första lopp, loppet för standardbilar, kolliderade två bilar och hakade fast i varandra. De slungades över säkerhetsräcket och ut bland publiken och katastrofen var ett faktum. Sex personer omkom och 30 skadades.

Efter att ambulans och räddningspersonal tagit hand om skadade och döda beslutade tävlingsarrangörerna att trots tragedin fortsätta med de två huvudloppen. Många protesterade mot beslutet – andra menade att den betalande publiken förtjänade det. Oavsett vilket som var moraliskt rätt är det knappast någon som minns de efterföljande loppen. Däremot kunde folk aldrig sluta prata om olyckan och de som var där beskrev de gruvliga scenerna i detalj.

Det jag minns mest är att det pratades om att någon fick ett avhugget huvud i knät. Jag vet fortfarande inte om det är sant eller om det är en skröna. Och det spelar väl ingen roll nu, nästan femtio år efteråt. Ruskigt var det i alla fall, och minnet av den svarta augustidagen 1970 har aldrig riktigt bleknat i Karlskogabornas minne. Alla har vi våra speciella minnen av den där dagen. Dagen då ljudet av sirenerna aldrig tog slut.

14 reaktioner på ”Bitte Assarmo: Dagen då ljudet av sirenerna aldrig tog slut

  1. Ms skriver:

    Jag minns en annan incident där folk dog inte långt från där jag bor. Ett plan från kustbevakningen störtade i hamnbassängen och alla ombord dog. Det jag minns är att det nästan inte alls pratades om det, någon kort artikel i tidningen år 2006. Vingen skall ha ”lossnat”, ingen som ifrågasatte det, sedan blev det tyst. Jag pratade dock med mannen som hade glasskiosken, han hade sett planet flyga extremt lågt över bron rakt framför hans kiosk och slog antagligen i en stolpe. Är det en ny tid där det finns ett automatiskt mörkläggningsprotokoll som media applicerar, som vid migration och våldtäkter och tafs, tsunamin, Estonia och regeringens alla felsteg? Finns det en mörkläggningskod 291 eller vad det var för alla incidenter? När började det, med Palmes HIV, med Sovjets spionplan? Det har kanske alltid varit så? Svensk media har aldrig någonsin berättat sanningen om den är pinsam för staten? Så vi har haft en yttrandefrihet som aldrig använts av media, har vi då någonsin haft yttrandefrihet?

    Gillad av 8 personer

    • Linden skriver:

      Vem talar högtom Malmö i Riksdagen?
      Malmö stad varnar sin personal att vistas utomhus.

      Ett bättre råd hade kanske varit tå dig slöjan..
      Många av de få blonda svenska tjejer som är kvar i Malmö har gjort just det. Konverterat till Islam och bär slöja och skaffat en arabisk pojkvän just för slippa våldtas och misshandlas.

      Islam har vunnit Malmö och svenskar är redan minoritet.
      Och resten av Sverige följer efter..
      Och nu ett nytt Västerås på ingående.

      Vad ska man kalla ett politikervälde som ger bort sitt land.?Och betalar för det med skattemedel.
      Och ett folk som verkar tycka att det är helt ok och fortsätter att röst på nämnda politiker.
      Hela skeendet är fullständigt surrealistiskt.

      Gillad av 5 personer

    • Erik2 skriver:

      Aha!? Den flygolyckan minns jag skriverierna runt. Minns att jag tyckte det var konstigt med detta skrovsammanbrott, som skulle uppkommit. Din sista fråga, jag ställer mig samma fråga. Vi har levt i en lögn sedan 1932.

      Gillad av 3 personer

      • Fredrik Östman skriver:

        1931, faktiskt. Det började med Ådalen.

        Trump kommer förstås att vinna 2020, det blir ett kossackval som hos oss 1928. Vi får hoppas att det inte fortsätter 2024 till 2068 i USA som det gjorde hos oss.

        Gilla

  2. Göran Nilgard skriver:

    Tragisk händelse vi alla minns. Minns gör vi också Bengt Bedrups klassiska ”felsägning” när han i Sportspegeln kritiserade inblandat försäkringsbolaget som slirade på/höll inne försäkringsutbetalningarna.

    Kan någon nämna något som kostat ett försäkringsbolag mera good-will, och därmed pengar, än detta?

    Vad han sa? Googla, så hittar ni mycket godis.

    Gillad av 1 person

  3. Eva Danielsson skriver:

    Apropå kanonloppet 1970 så var Folksam det försäkringsbolag som skulle betala ut ersättningar i samband med olyckan. Men som förhalade och förhalade…tills en känd tv-personlighet inom sporten, Bengt Bedrup, i rutan i direktsändning kallade bolaget för Folkskam.
    Det fanns alltså en och annan, även med kändisstatus, som hade både kompass och ryggrad på SVT på den tiden. Däremot har det väl aldrig varit särskilt gott om dem inom ”rörelsen” eller inom deras olika bolag.

    Gillad av 6 personer

  4. Göran Holmström skriver:

    Bitte dom flesta svenskar är ju inte vana med döden i någon form.
    Våra kära myndigheter som Östman benämner som en ”Dödskult”, har ju som en smart del av härskartekniken både splittrat kärnfamiljen och lagt en smart tabu över det enda klara faktumet i världen. Nämligen att vi alla ska dö till slut.
    Genom att göra det, så har vi som folk förvandlats till lydiga mähän och uppskjutare av högsta rang.
    Jag har hjälpt lite människor genom åren som drabbats av trauman av olika slag genom dom. Metoderna varierar.
    Men minns en god vän till mig, han är/var en av dom bästa i sin klass inom båtracing. Tills han var med om en olycka med båten under ett lopp, han mindes inget av olyckan utan vaknade av att han höll på att drunkna medan folk räddade honom. Vi pratade en del om det, han hade bestämt sig för att lägga hjälmen på hyllan nerverna svek honom rejält, han började skaka varje gång han satte sig i båten. Vi hade många samtal om det då vi arbetade ihop, jag märkte att utan båtracingen så var han endast halv, och knappt det.
    Jag frågade honom direkt ut varför han inte kastade sig upp i sadeln igen?
    Han svarade,”Göran jag är fan livrädd”!
    Jag funderade lite och sade, det är jag med nästan varje gång jag åker enduro,
    att köra mellan 10 och 70 kilometer i timman mellan träd på hala underlag
    i två timmar är det ytterst goda odds för rejäla skador och även att dö.
    Men jag älskar det så mycket att jag hellre dör där än att sitta hemma och drömma om det.
    Han funderade rätt länge där, vi hade inte så mycket att prata om just då.
    Det gick en vecka, han ringde och berättade om tävlingen han åkte, inte nog med att han vågade han vann med.
    Jag har nog aldrig hört någon vara så stolt, vilken kämpe!

    Gillad av 4 personer

  5. Från Karlskoga till Hårsfjärden skriver:

    Starka händelser etsar sig lätt in i mänskliga själar. Men även vardagslivet beslöjas i ett känslornas egna landskap. Särskilt bardomens mera nära intensitet och varande skänker landskapet liv. Ens förhållningssätt blir alltid personligt färgat. Men vi är många på denna planet. Och de flesta har gått före oss.

    Det finns två ord som i koncentrerad form fångar just detta. Och de två orden är förflutenhet och landskap. Som i ”Förflutenhetens landskap”. En boktitel Peter Englund valt för en av sina böcker.

    Var vi än vandrar fram har andra gått före oss. Hela landskapet är befolkat av händelser och skeenden, som nu vilar ut i tystnad eller i glömska. Från de som levde innan oss. Och som vi inte ens visste att de funnits. Men som varit minst lika levande och knutna till marken och landskapet som vi själva. Och till den egna tidens människor.

    Minnesspår är flyktiga företeelser. Som dör med oss. Såvida de inte återberättas eller sätt på pränt. För att i fragmentarisk form få liv en stund till.

    Mina föräldrar har berättat för mig om en speciell dag i deras liv som fylldes av tjutande sirener. Som aldrig tycktes vilja sluta ljuda. Det var onsdagen den 17 September 1941. En vacker och solig dag. Men hela den dagen körde ambulanser i skytteltrafik mellan Hårsfjärden och Stockholm. För Sverige hade fått sitt eget Pearl Harbor, knappt tre månader innan japanerna anföll den amerikanska flottbasen på Hawaii.

    Hela hamnen i Hårsfjärden, en svensk örlogsbas på ostkusten, stod i lågor.
    Ett antal svenska jagare hade sprängts i luften och stod nu i brand. Brinnande olja flöt på vattnet. Kaoset var totalt. Var det ett sabotage? Några månader innan hade ett tyskt ammunitionståg sprängts i luften i Krylbo.

    I skenet av att svenska jagare eskorterade tyska trupptransporter sågs sabotage som en möjlighet. Samtidigt hade svenskt flyg övat anfall mot jagarna i Hårsfjärden denna morgon. Hade de av misstag råkat släppa en bomb? Rykten gick. Eller handlade det om en ofrivillig avfyrning av torped? Olycka eller sabotage? Utredningen efteråt kunde inte med säkerhet fastställa orsaken.

    Detta berättade mina föräldrar.

    Denna händelsens dag sjunker nu ned i förflutenhetens landskap. 33 människor dog den där dagen vid Hårsfjärden. En siffra som dyker upp igen torsdagen den 15 april 1943. Då ubåten Ulven går på en mina strax norr om Göteborg. Och exploderar. Och alla 33 ombord mister livet.

    Ljusa och mörka minnen befolkar ständigt människors liv och landskapen runt omkring oss. Som hos en åttaårig flicka som minns sina simförsök utanför Karlskoga när bilar kraschande in i en folkmassa. Och mina föräldrars minnen av den 17 September 1941, med exploderande svenska jagare. Minnen som efter en tid sjunker till botten, ned och bort ur tid och rum. Och in i förflutenhetens landskap.

    Gillad av 1 person

    • uppstigersolen skriver:

      Min pappa var med på en av jagarna. Han överlevde. Han ville inte berätta så mycket om det. Men han väntade på att allt skulle bli offentligt efter 50 år. Det blev det inte. Det hemligstämplades i 25 år till. Och sen ytterligare några år. Min gissning är att det var nån svensk höjdare som gjort något. Med flit eller av misstag. Om detta vill man inte berätta. Därav fortfarande hemligt.

      Gillad av 2 personer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.