När femte årtiondet av förra århundradet inleddes var jag 11 år. 1952 skulle det vara olympiad i Helsingfors. Pappa hade lovat att vi två skulle åka dit tillsammans. När han ringde till skolans rektor för att utverka lov för mig stötte han på motstånd. Jag stod bredvid honom och hörde samtalet. Jag blev förstås besviken, men inte bara för avslaget. Jag blev också besviken över att pappa vek sig så snabbt, att han inte stod på sig. Men det var så betecknande för den tiden. En arbetare som annars var väl så stursk uppfattade en rektor som en herre som man måste böja sig för.

Svenska Yle har ett program som är mycket trevligt: Efter nio. Det är ett pratprogram som jag föredrar framför Skavlans. 2015 gjorde de program om årtionden. Här kan du se deras program om femtiotalet.

Se gärna hela programmet! (Annars, se nedan.) Det är det värt. När samtalet med den kvinnliga inredningsarkitekten kommer får du som vanligt klicka på den lilla rektangeln i nedre, högra hörnet och sedan på ”översättning”. Hon talar bara finska. (Vilka vackra möbler!)

Gästerna i programmet understryker alla hur fattigt och grått landet var, hur instängt och avskärmat från resten av världen. Olympiaden var därför en mycket stor begivenhet. Alla finländare var upptagna av evenemanget. Allt gick bra. Alla berömde den föredömliga organisationen. Lite besvikna var man ändå över att så få utländska turister kom. (Det kanske var fullt av rektorer ute i världen…)

Ett par åskådare som ivrigt besökt spelen berättar om sina upplevelser. Vi får veta att man hade byggt en by för att inkvartera idrottsmännen och att de, männen, var mycket eftersökta. Kolla från 39.00. Finska kvinnor sökte sig i tusental ut till olympiabyn. Inte ens ett uppbåd av extra vakter kunde stoppa dem. Året efter föddes 150 svarta barn i Helsingfors. Detta om kvinnorna och de svarta barnen berättar mannen som inbjudits, kvinnan säger sig inte ha märkt något särskilt.

Man kan fråga sig vilka liv de ensamstående mödrarna och de första färgade barnen fick i det lilla, dittills helt avskärmade landet.

Hur skall man ställa sig till denna händelse, hur förklara den? Jag tror det finns anledning att reflektera lite. Det finns en uppenbar fallgrop: i alla tider, också i vår, finns en benägenhet att se rasblandning som något främmande och hotande – även om denna farhåga sällan numera dryftas öppet. Men de drivkrafter, som styrde beteendet så att 1953 150 svarta barn föddes i Helsingfors, är till för främst barnens möjlighet att klara sig i livet.

Det är inbyggt i kvinnornas gener att söka sig till främmande män. Det borgar för framgångsrik avkomma, därför att det motverkar inavel. Deras – stammens, landets – män vet att de främmande männen har denna konkurrensfördel. Det är inte uppskattat, förstås.

Det finns kulturer, samhällen grundade på klanens makt, som byggts just för att utesluta ett inflöde av främmande gener. De är, försiktigt uttryckt, inte så framgångsrika.

Hur är det nu här i Sverige? Invandrarna har blivit så många att de inte längre är spännande och efterfrågade. Många av dessa invandrare motverkar också aktivt barnaalstrande med svenska kvinnor, av anförda skäl: det strider mot klanens värderingar. De har däremot inte något mot att lägra dem, om de får – en del gör det också när de inte får.

Femtiotalet verkar vara så långt bort. Det har återigen, vilket framgår av programmet, blivit attraktivt och spännande. I programmet talas främst om mode, möbler och inredning. Men också det lite gråa och inåtvända tilltalar, tror jag, alltfler. Det erbjöd ett lugn som inte längre står att få.