Jag skulle önska att du läste följande text noga och med stor eftertanke ty jag tror att den är viktig. Den sammanfattar vad jag föreställer mig att jag har lärt mig om vårt samhällsskick och varför detta samhällsskick hotar att fräta sönder sig självt och vad som kanske behövs för att hela det.

Basen för vårt samhällsskick är demokratin. Demokrati betyder att folket på något vis väljer sin överhet.

Redan där lurar en stor fara, nämligen att den valda överheten börjar missbruka sin makt. För att förhindra sådant missbruk antog den franska nationalförsamlingen redan år 1789, sex veckor efter stormningen av Bastiljen, en förklaring av mänskliga och medborgerliga rättigheter.

Rättigheterna ska förstås som ett slags frizoner. Medborgarna sa till sin valda överhet att ni är valda att bestämma över oss, men mandatet är begränsat, det finns ett antal medborgerliga fri- och rättigheter som är fredade från era ingrepp och som ni därför inte får nudda. Ni får inte kränka vår rätt till egendom och personlig säkerhet. Ni får inte förfölja oss för våra åsikter. Ni får inte kränka vår rätt att fritt yttra oss i tal, skrift och tryck.

Ett och ett halvt sekel senare inträffade något märkvärdigt. När FN efter andra världskriget år 1948 på amerikanskt initiativ ånyo antog en förklaring av de mänskliga rättigheterna hade dessa utvecklats och förvandlats till något helt annat. Hur denna förvandling av begreppet demokrati hade inträffat vet ingen. Nu handlade det inte längre bara om att de valda ombuden inte skulle få kränka olika slags medborgerliga frizoner, utan om att människor påstods ha ekonomiska rättigheter som överheten hade en skyldighet att tillgodose.

Detta var en anmärkningsvärd metamorfos, en oerhörd vidareutveckling av den politiskt valda överhetens uppdrag. Tidigare hade den endast varit skyldig att respektera medborgarnas friheter, nu skulle den dessutom garantera ett antal ekonomiska förmåner åt medborgarna.

Låt mig för att exemplifiera tjata om mitt favoritexempel, nämligen Artikel 24 i FN-deklarationen som hävdar att alla människor i hela världen har rätt till regelbunden betald ledighet. Inser du den fundamentala skillnaden mellan denna ”rättighet” och ”rättigheten” till yttrandefrihet? Skillnaden är att den politiska överheten i det förra fallet måste tvinga andra medborgare, som inte är inblandade, att betala för semesterersättningen.

De nya rättigheterna är ett helt annat slags djur än de gamla rättigheterna. De nya rättigheterna erbjuder de valda politikerna möjligheter att utan gräns flytta fram sina positioner och, i takt med att de hittar på nya likartade ekonomiska rättigheter, ta hur mycket ekonomisk makt som helst genom skattehöjningar för att tillgodose de nya mänskliga rättigheterna. Förändringen tar visserligen en hel del tid för nya doktriner måste finna acceptans i medborgarnas sinnen.

1974 års nya svenska regeringsform erbjuder ett nästan parodiskt exempel på hur detta nya synsätt har kunnat förverkligas, särskilt i första kapitlet, andra paragrafen, som ger de valda politikerna frisedel att uppfinna nästan vilka nya rättigheter som helst:

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.

Denna tolkning av de mänskliga rättigheterna gör med nödvändighet politikerna till aktivister för ökat eget inflytande och makt vilket är något helt annat än den begränsning av deras ambitioner som var syftet med 1789 års mänskliga rättigheter. 1789 år mänskliga rättigheter betydde begränsning av de valda politikernas makt. 1948 års mänskliga rättigheter erbjuder näst intill obegränsad utveckling av de valda politikernas makt och handlingsutrymme.

Nu kommer jag äntligen till min poäng – om den nu är en poäng – som handlar om hur en vald politiker kan välja att bete sig. Här är ett dilemma som troligen kommer att bli alltmer besvärande framöver. Ska han lyda sina väljare enligt den demokratiska principen att väljarna är hans huvudmän eller ska han följa det nya reglementet om att alla människor i hela världen har ett antal ekonomiska rättigheter på den lokala väljarens bekostnad?

Eller mer konkret: ska en politiker i Staffanstorp lyda sina väljare som inte har lust att betala för betald semesterledighet åt alla människor i hela världen eller ska han lyda FN som tycker att han ska ålägga staffanstorpsborna att betala för allas semesterledighet (eller eget boende i kommunen eller vad som helst som enligt 1948 års FN-tänkande anses vara en ekonomisk eller social rättighet)?

Det här är inget teoretiskt, barnsligt och påhittat exempel på konflikter som inte finns i verkligheten. Det här är verkligheten här och nu. Frågan är om vi ska följa demokratin eller den utvidgning av de mänskliga rättigheterna som någon hittade på till FN-deklarationen år 1948 och som sedermera har vidareutvecklats och normalt har inkorporerats i svensk lag, se exempelvis barnkonventionen.

Det är farligt att tänka. Ovanstående tankar får mig att överväga om vi borde säga upp FN-deklarationen från 1948. Rent praktiskt är det enkelt. De flesta FN-deklarationer kan stater säga upp med ett års varsel genom ett brev till generalsekreteraren. Men tanken skrämmer mig eftersom jag inte överblickar följdeffekterna. Det här tål att tänka på.