Det var många som blev besvikna när Nyamko Sabuni för någon vecka sen gjorde en pudel. Från att ha sågat mångkulturen jämsmed fotknölarna i tidningen Expressen, förklarar hon dagen efter på Facebook att hon blivit missförstådd. Mångkultur var i själva verket inte alls så dåligt och anhöriga till flyktingar var naturligtvis välkomna. Från att ha förespråkat en migrationslinje farligt nära Jimmie Åkesson, lät hon plötsligt mera lik Erik Ullenhag. Är hon bara en i raden av fega, ryggradslösa politiker eller finns någon annan förklaring?

Det mest hedervärda hade förstås varit att rakryggat stå upp och försvara den politik hon förmodligen innerst inne tror på. Varför gjorde hon inte det? Kanske för att det var precis vad hon gjorde 2010, som integrationsminister i Fredrik Reinfeldts regering. Den gången blev hon bortknuffad av samme Erik Ullenhag och hamnade i politisk träda under nio år. Nu har debattklimatet ändrats en del, men kanske inte så mycket inom Liberalerna. Bortsett från sin nya logotyp har Liberalerna hållit sig förbluffande intakta. Att Erik Ullenhag över huvud taget kommer på tal som partiledare – trots att han är en av de få i Sverige som fortfarande försvarar politiken under Reinfeldt – visar att man ingenting lärt. Säkert ingen slump att L står först i tur bland småpartierna att åka ur riksdagen. Om Sabuni varit sådär rakryggad (som vi vill att politiker ska vara) hade hon fått respekt av sina supportrar, men riskerat partiledarposten. Uppenbarligen tyckte hon inte det var värt det.

Varför drev hon då inte en mer försiktig linje från början? Kanske för att ingen bedriver Ullenhagpolitik bättre än Ullenhag själv. Han är mästare i att få ”snällhetsprincipen” att verka förnuftig – kanske hans enda politiska kvalitet – men där är han lysande. Det är svårt att slå honom på den planhalvan.

Liberalerna är ett splittrat parti, ungefär på samma sätt som KD. Splittringen går både tvärs genom partiet och mellan partiledningen och väljarna. Ullenhag är tryggt förankrad i ena lägret, men inte i det andra. Med honom vid rodret kommer Liberalerna att samlas runt sina humanistiska principer, men segla ut ur riksdagen.

Sabuni hoppas få stöd från bägge flankerna. Av högerliberala för att utvecklingen gett henne rätt och vänsterliberala för att hon har störst chans att klara fyraprocentsspärren. Därför måste hon presentera två olika åsiktspaket: ”Sabuni 1”, för att tala om för väljarna vilken politik hon vill genomföra och ”Sabuni 2” för att förmå partiledningen att med äran i behåll släppa fram henne.

Jag gissar att hon sneglat en del på Ebba Busch Thor, som ofta tvingas navigera mellan flyglarna i sitt parti, med varierande framgång. När väljarkåren tror att hon representerar högerflygeln får hon tio procent i opinionsmätningar. När man inser att hon också måste ta hänsyn till vänsterflygeln, sjunker stödet till hälften.

Ledarstriden inom Liberalerna pekar på en allvarlig brist i svensk demokrati. Den ideologiska kampen förs inom partier istället för mellan partier. Utåt sett måste varje parti signalera enighet, vilket gör att uppriktighet sorteras bort på ett tidigt stadium, medan hycklande, lismande och taktiskt ljugande premieras. Bara politiska kameleonter har chans att nå toppen.

Samtidigt är det svårt att döma dem som spelar med i spelet. I alla system finns trösklar att passera innan man får inflytande. Sabuni har trots allt visat större integritet än de flesta, även om hon pudlade på slutet. Efter nio år ute i kylan ser hon ut att få sin välförtjänta revansch om man får tro stödet från distrikten.

Ändå noterar jag hennes framgång med blandade känslor. Hon kommer att rädda ett parti som inte verka fylla någon annan funktion i svensk politik, än att ge identitetslösheten ett ansikte. Me adtrikten.de på slutet.vikelse. Mn revanch om man får tolka det massiva stöd hon fått i distrikten.de på slutet. Många (däribland Thomas Gür) hade hellre sett Ullenhag vinna en jordskredsseger – för att sedan med pompa och ståt under den korrekta värdegrundens banér, leda sitt parti ut ur riksdagen. För att aldrig mer komma tillbaka.

Nyamko Sabuni skulle säkert ha förutsättningar att inleda en ny politisk karriär. Kanske inom Medborgerlig Samling.