Bitte Assarmo: Den ljusaste natten

Bitte Assarmo

Bitte Assarmo

Snart är det midsommar – den ljusets helg som de flesta svenskar längtar efter och vet att fira med besked. Många anser att just midsommarafton borde ha fått status som nationaldag, och kanske är det inte helt fel tänkt. Men varför firar vi egentligen midsommar?

Midsommarafton, den längsta dagen och den ljusaste natten på året, har firats länge i Sverige, troligen sedan innan kristendomen gjorde sitt intåg. De äldsta skriftliga dokumenten som nämner det nordiska midsommarfirandet är de isländska kungasagorna från 1200-talet. Där skrivs det om Olav Trygvason, kung av Norge runt år 1000:

”Han avskaffade offerölen och satte i stället med folkets instämmande högtidsöl vid jul, påsk, midsommar och Mikaeli.”

Bevarade hällristningar runt om i Sverige antyder också att det under bronsåldern förekom ett visst mått av soldyrkan. Även om forskarna är oense om hur detta tog sig uttryck finns det både riter och danser av olika slag avbildade på dessa hällristningar och man antar allmän att det kan ha handlat om offerfester i fruktsamhetens tecken.

När Sverige kristnades uppstod en konflikt mellan det folkliga – och ibland stökiga och ganska vilda – midsommarfirandet och den kristna seden att fira Johannes Döparens dag den 24 juni. 1432 tog sig därför ärkebiskop Johannes i Lund för att förbjuda midsommarvakor.

Det var naturligtvis lönlöst. Det kristna midsommarfirandet slog aldrig igenom i Sverige, i alla fall inte på det sättet som kyrkan önskade. Medan kyrkan hade lyckats mycket bra med att införliva midvinterns fester med den kristna julen, och de hedniska traditionerna med påskens mysterium, gick det sämre med midsommarfirandet. Idag firar därför kyrkorna runt om i Sverige ofta en blandning av den hedniska högtiden och det kristna helgonet Johannes Döparens dag. För de mest troende behöver det inte ens bli en konflikt, eftersom midsommarafton numera inte firas just den 24 juni utan fredagen mellan 19 och 25 juni.

Kanske är det det trolska ljuset som gör midsommarnatten särskilt älskad . I alla fall har just denna natt alltid haft ett stort inslag av tro på övernaturliga väsen och olika typer av framtidsprofetior. Man ska inte bada under midsommarnatten, för då kan man råka ut för den fruktade näcken, eller forskarlen som han också kallas. Flickorna ska plocka sju – eller ibland nio, beroende på tradition – sorters blommor och lägga under kudden, för att sedan drömma om mannen hon ska gifta sig med. Och vem minns inte Raskens Ida, som gick nio varv motsols kring ett brunnskar för att se sin tillblivandes vård (vålnad)? Det tog minsann en stund för Ida att förstå att den högreste karlen som kom gående mot henne var hennes älskade Gustav Rask i egen hög person…

Idag förknippar vi nog midsommar mest med dans kring midsommarstången, sill och nubbe och färskpotatis och solvarma jordgubbar i glada vänners lag. Men midsommarstången är en relativt ny företeelse i sammanhanget. Den dokumenterades först på 1600-talet, och då i främst tillsammans med förbud av olika slag. Förbuden rörde sig inte i första hand mot själva resandet av midsommarstången, eller majstången som den också kallas, utan snarare mot de fester som förekom i samband med ritualen.

Själv kommer jag att fira midsommar med lite extra eftertanke i år. I år är det nämligen 70 år sedan som min mamma och pappa firade sin första midsommarafton tillsammans. Fredagen den 24 juni 1949 tog mamma, som då bodde i Kristinehamn, tåget till Karlskoga på midsommaraftons morgon för att för första gången träffa pappas mor och syskon med familjer. De hade då ”sällskapat” sedan augusti 1948, men ännu hade mamma bara träffat några få ur pappas stora familj.

Det var en nervös 21-årig Alice som närmade sig Bengts barndomshem strax utanför Karlskoga, och vem skulle inte vara det när man ska ”visas upp” för sin blivande svärmor och sina 14 svågrar och svägerskor med respektive och barn? Men allt fortlöpte som det skulle och midsommaraftonen blev just så romantisk som bara en midsommarafton kan bli, med dans på lövad loge till tonerna av fiol. Och hon glömde aldrig den trolska midsommarnattens magi.

Själv ska jag varken dansa eller träffa släkt i år, men däremot ska jag ta mig en sillbit och en nubbe på balkongen, lyssna på svensk folkmusik och höja en skål för mina föräldrar och alla de andra som var med den där midsommarkvällen 1949 men som för längesen lämnat jordelivet.

8 reaktioner på ”Bitte Assarmo: Den ljusaste natten

  1. Anna lallerstedt skriver:

    Hej Bitte
    Midsommarafton firades förr den 23:e juni och Johannes Döparens dag på midsommardagen, som är den 24/6.
    Hälsningar Anna

    Gilla

  2. Hedningen skriver:

    Tack för att du insett och förstått Midsommarens innebörd – i ditt hjärta. Det är det inte alla som har nuförtiden, tyvärr… men vi får väl fira med de som förstått…

    Gilla

  3. Christer E skriver:

    Jul och Lucia (ursäkta att jag nämner vintermörkret nu under den ljusaste årstiden) har vad jag vet en egen historia. När kristendomen på allvar kom till Sverige gällde fortfarande den julianska kalendern. Den gick ”för fort” och visade 8 dagar för mycket på 1000- och 1100-talen. Midvinterståndet firades alltså den 13 december och menigheten i Sverige tyckte det passade att fira ljusets återkomst med helgonet Lucia.

    När Sverige sent omsider bytte till den mer korrekta gregorianska kalendern (1700-talet) blev Lucia kvar som dagen då ljusets återkomst kunde firas.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.