Sjukvårdens kostnadskris pågår med oförminskad styrka. Samtidigt har alla tidningsdebatter varit plågsamt förutsägbara. Det har varit avsändarnas egenintressen som dikterat innehållet. Inte omtanken om sjukvårdens systemdefekter.

Men under de senaste veckorna har det väckts nytt liv i debatten. För en tid sedan utkom i bokform en intressant analys av hur sjukvården sedan mitten av 1900-talet påtvingats helt artfrämmande och kontraproduktiva ledningsfilosofier. Författaren, Magnus Lord, är läkare och har under lång tid arbetat som konsult, föreläsare och förändringsagent inom landstinget.

Boken heter Befria sjukvården. Konsten att lösa sjukvårdens egentliga problem. Dess problembeskrivning är utomordentligt klarläggande. Boken är synnerligen välskriven och med humor. Den klarlägger hur den ena efter den andra från tillverkningsindustrin importerade managementfilosofier avlöser varandra. Men också hur det enda de åstadkom var att på olika sätt störa det egentliga sjukvårdsarbetet med ökande kostnader som följd. Jag, som följt sjukvårdsdebatten under flera decennier, har aldrig tidigare stött på en bok som så klart och tydligt redovisar tidigare och nuvarande landstingsledningars politiska dilemma.

Men när Magnus Lord kommer fram till att rekommendera en passande medicinering för att bota den sjuka vården blir jag tveksam. Han föreslår nämligen att boten skulle vara att under bibehållen politisk/byråkratisk ledning införa en form av medarbetarstyrning. Nämligen läkare som tränats i ”modernt chefskap”. Läkare som således har bibringats en speciell förmåga att vara lyhörda för de idéer och impulser om förbättringar som kommer från den praktiska verksamheten. Han redovisar mängder av exempel på hur detta ledarskap, inspirerat av honom som eldsjäl, har varit lyckosamt.

Det som gör att jag tvekar är att jag under min mångåriga erfarenhet som invärtesmedicinsk kliniker och pionjärentreprenör i privat primärvård sett otaliga exempel på hur ett efter ett av välbehövliga effektiviseringsinitiativ kollapsat under tyngden av den politiskt administrativa överbyggnaden. I min nyutkomna bok Läkekonstens lönsamhet. Varför politikerstyrning inte fungerar beskriver jag i detalj några av dessa synnerligen makabra kollapser.

När SvD den 13 juni 2019 publicerade en debattartikel av Nima Sanandaji och Karin Svanborg-Sjövall fick mitt intresse ytterligare ett lyft. Artikeln har titeln: ”Mer rättvisa med privatfinansierad vård”. Vid noggrann läsning visade den sig bygga på nummer två av tre rapporter sammanställda och utgivna av Timbro och (ECEPR) European Centre for Entrepreneurship and Policy Reform.

I rapporten görs en jämförelse mellan Nederländerna och Sverige. Svensk sjukvård intar bottenpositionen i Europa vad gäller tillgänglighet och samordning. I Nederländerna däremot existerar inga väntetider till primärvården och endast kortare väntetider till specialiserad vård. Och detta till lägre kostnad än Sverige. I övrigt står sig Sverige bra vad gäller övriga kvalitetsindikatorer.

Samma typ av effektiviseringar som den nederländska staten införde år 2006 utarbetade och lanserade Den Nya Välfärden och Patrik Engellau inom det stora projektet Medborgarnas Offentliga Utredningar, som pågick under 90-talet, se HSF-modellen. Det är därför angeläget att publicera denna artikel på DGS. Det finns två ”minsta gemensamma nämnare” för de båda systemen. För det första utnyttjar båda det faktum att konkurrens mellan ”privatägda” verksamheter med automatik skapar kostnadseffektiva serviceverksamheter. För det andra bygger den modell som Patrik och medarbetare lanserade, på att bibehålla samma princip om solidarisk finansiering som vi har idag. Så gör även, fastän på andra sätt, den nederländska modellen från 2006.

Det finns alltså starka skäl att utan ytterligare fördröjning studera den nederländska modellen och att förbereda en direktimport. Gör vi det får vi ut det bästa ur två till synes skilda världar:

Solidaritet och ekonomisk effektivitet. Om inget görs kommer den planekonomiska kolossen att kollapsa av sin egen tyngd. När detta sker lämnas fältet öppet för en helt okontrollerbar kostnadsspiral som vi ser i USA. Det brådskar.

Erik Björn-Rasmussen är docent i invärtesmedicin. 1988 startade han landets första privata men landstingsfinansierade vårdcentral. I sin nyutgivna bok ”Läkekonstens lönsamhet” skildrar han ett antal dramatiska möten mellan den nytänkande, bevisligen kostnadseffektiva verksamheten och landstingsledningens förkrossande ointresse.