Under den så kallade Järvaveckan – ett slags Almedalen ”light”, som syftar till att visa att de styrande minsann ser verkligheten bortom rosédimmorna på det somriga Gotland och bryr sig om den lilla människans vardag – sa statsminister Stefan Löfven att han vill se ”en rejäl samhällsförändring” så att vi kan få bukt med de ”skriande orättvisorna”. Statsministern tog sig till och med för att citera den forne landsfadern Per Albin Hansson i sin iver att visa hur socialdemokratiskt sinnad han är.

Stefan Löfven vill, säger han, se ett Sverige med nolltolerans mot hedersförtryck och barnäktenskap. Där det tas hårda tag, såväl som förebyggande åtgärder, mot gängkriminaliteten. Där människor kan känna sig trygga och där alla har samma förutsättningar.

Men vad han glömmer att tala klarspråk om är att hans eget parti är ett av de partier som har allra störst ansvar när det gäller den samhällsutveckling som lett till behoven av förändring. Hade de tagit sitt politiska ansvar skulle den nu så eftertraktade samhällsförändringen ha kunnat träda i kraft för flera år sedan. Och hade de lagt manken till lite extra kunde vi faktiskt till och med ha haft kvar det trygga samhälle vi hade för inte så längesen.

Istället har vi ett samhälle där myndigheterna utan att blinka ger ut en informationsbroschyr till män som är gifta med barn. Och hade inte uppmärksamma samhällskritiker noterat absurditeten hade de sannolikt aldrig ens återkallat den.

Det är politikerna, och inte minst just socialdemokraterna, som under decennier skalat bort den ena principen efter den andra från sin ideologi och på så sätt skapat grogrund för sådana här odemokratiska och osvenska företeelser. Om inte socialdemokraterna under så lång tid hade varit så pinsamt rädda för att förolämpa islamister och klanförespråkare skulle vi överhuvudtaget inte ha den är typen av problem, i alla fall inte i någon större skala. Men istället för att sätta ner foten och tala klarspråk om vilka värderingar som gäller i Sverige har de spelat både döva och blinda och närmast satt en ära i att vara så naiva som det bara är möjligt.

När Löfven talar om ”nolltolerans” mot hedersförtryck, gängkriminalitet, barnäktenskap och liknande vidrigheter skorrar det därför inte så lite falskt. Hos det svenska folket har den nolltoleransen nämligen alltid funnits, åtminstone i någorlunda modern tid. Men när medborgarna gett uttryck för denna nolltolerans så har socialdemokraterna slagit dövörat till – och ibland aktivt gått in och försökt lägga munkavle på bekymrade och oroliga medborgare.

När barnboksförfattaren och debattören Katerina Janouch för några år sedan berättade i tjeckisk TV om den allt sämre situationen i Sverige gick statsministern själv ut offentligt och ifrågasatte hennes trovärdighet. Grötmyndigt och självrättfärdigt misstänkliggjorde han henne på ett mycket utstuderat sätt, och bidrog därmed till att skapa ett drev utan like. Det var ett övergrepp som inte hör hemma i ett demokratiskt land.

Då var det bilden av Sverige som stod i fokus för statsministern. Bilden av Sverige. En bild som inte medgav att någon berättade om verkligheten. Men nu, när verkligheten blivit så påtaglig för så många att den sipprar igenom den tillrättalagda Sverigebilden, så talar han plötsligt om nolltolerans. Det är plågsamt att lyssna till.

Men är det då inte bra att socialdemokraterna äntligen står upp för de svenska värderingarna? Jo, naturligtvis. Men efter åratal av ansvarslös försummelse, och upprätthållandet av en idylliserande bild, räcker det inte med att statsministern ställer sig upp på ett podium på Järvafältet och plötsligt låtsas passionerat mån om medborgarna. För att det hela ska bli trovärdigt krävs, parallellt med den nya attityden, en uppgörelse med den egna partikulturen och en öppet rannsakande diskussion.

Tills det händer kommer jag att fortsätta att undra hur mycket hyckleri det egentligen får plats i en enda statsminister.