Integritet befriar och självrespekt ger respekt från andra. Vem ska respektera oss om vi inte ens respekterar oss själva? Det finns något osunt i att nedlåta sig till att argumentera för sin egen rätt att existera. Även talandet har ett begränsat värde.

Vi diskuterar och diskuterar. Vi argumenterar och argumenterar. Vi tror på samtalet. Vi tänker oss att demokratin hänger ihop med talekonsten. Det var därför grekerna utvecklade retoriken brukar man säga. I en demokrati är det den som övertygar andra att han har rätt i sak som ska vinna inflytande. Inte den som äger makt att göra vad han vill oberoende av vad andra tycker om det.

Men talandet ska inte styra bara politiken utan även det sociala livet. Har vi konflikter på jobbet ska vi prata ut om dem. Det är viktigt att vi kommunicerar. Talandet har en helande funktion. Även för individen tror vi. Psykologerna uppmanar oss att sätta ord på våra problem för att avlasta vårt omedvetna. Det gör gott att få prata ut.

Utmärkt! Jag har inget emot allt detta. Jag sitter själv här och bajsar ord om politik. Mina privata bryderier har jag också talat om, i privata sammanhang förstås, och det har ibland visat sig kunna vara välgörande.

Men! Och det är ett viktigt men. Det finns situationer där samtalandet och dividerandet och förhandlandet blir en fälla. Det finns relationer där det bästa man kan göra för sin egen hälsa är att inte prata, att inte försöka förhandla och övertyga utan att helt enkelt gå därifrån.

Läs vilken hemsida som helst på nätet om psykopater. Den enda hållbara strategi som finns är att hålla sig undan. Man ska inte försöka omvända en psykopat, man ska inte försöka få rätt. Det är lönlöst att tala.

Och man behöver inte gå så långt som till psykopater för att förstå att pratandet inte alltid är det mest hälsosamma sättet att förhålla sig till andra. Blir man sviken, hånad, förminskad eller förnedrad blir det knappast bättre av att man försöker prata. Att tala med någon är alltid på något sätt att erkänna den andres värdighet som samtalspartner. Samtalandet är ett erkännande av den andre: jag respekterar dig, jag lyssnar på vad du säger, dina åsikter kommer att beaktas. Därför blir det ibland bättre för en själv, men kanske också för de andra, om man tydligt visar att det inte finns något att tala om. För vad man gör genom att inte prata är att man sätter en gräns. Man visar integritet. Och integritet befriar.

Sen en tid tillbaka hade jag börjat uppleva ett äckel inför svensk samhällsdebatt. Jag mådde nästan illa av de diskussioner jag tog del av. Det var som att något var sjukt, som att det fanns en ton i debatten som var destruktiv och nedbrytande. Men jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var.

Så fick jag se ett inlägg på sociala media där någon insiktsfull person skrev om vår svenska brist på integritet. Det handlade om att människor från kulturer som ger stor vikt åt heder och respekt knappast kan se på svenskar med så mycket respekt eller beundran eftersom vi uppenbarligen inte ens respekterar oss själva. Och då insåg jag plötsligt att det var just själva diskuterandet runt legitimiteten i vår egen existens som äcklade mig. Vi diskuterar alltså om Sverige ska vara svenskt, om svenskarna äger sitt eget land, om vårt land ska domineras av vår egen kultur eller om vi istället ska ha något som heter ”mångkultur”. Hur sjukt kan det bli?

Om vi skulle ha motsvarande debatt på individnivå skulle vi se hur djupt osunt allt detta är. Tänk att man som enskild individ plötsligt skulle behöva argumentera för rätten att vara sig själv. Om någon dåre skulle börja ställa krav på att vi ska ge upp vår identitet, vårt hem, vårt sätt att leva, och om denna person dessutom skulle börja håna oss när vi protesterar mot övergreppen och kalla oss för rasister och fascister och nazister bara för att vi reagerar proportionerligt på det vi utsätts för, skulle vi då ställa oss och försöka tala en sådan person till rätta? Ja kanske till en början, men om det fortsatte skulle vi nog efter ett tag be dem dra åt h… och sedan fortsätta leva som vi alltid har gjort.

Hur skulle det ha sett ut idag i Sverige om vi bara hade haft vett att visa mer integritet? Hur hade det sett ut om vi i handling hade visat att Sverige inte är ett land man kan komma till och leva på bidrag, ställa krav på anpassning, sälja knark på gatorna, bedriva islamistiska kampanjer eller ens bygga några moskéer i någon större omfattning? Vi brukar vara bra på det där med ”visioner” och ”nolltolerans”. Hur hade det varit om vi hade omsatt det i praktiken från början?

Jag tror verkligen det är dags för betydligt mer integritet. Det är dags för självrespekt. Det är dags att sluta dividera, förhandla och anpassa sig. Och det gäller både i förhållande till människor från andra kulturer som kommer hit och de människor bland våra egna som av någon outgrundlig anledning tror att rättfärdighet består i att utplåna den egna identiteten. Vi måste befria oss från vår slavmentalitet. Vi måste ställa alla de dårar som vill göra om Sverige till något annat till svars för de övergrepp de begår mot vårt land och vår kultur. Det finns inget att diskutera. I Sverige gäller svensk lag. Sverige ska bevaras i huvudsak svenskt. Vi har rätt att finnas och vi tänker inte förhandla om det.

Integritet befriar och jag tror att även många människor i Sverige med invandrarbakgrund skulle uppleva det som befriande om de visste var de hade oss och om vi visade prov på lite sund normalitet.