I normalsvensk hybris ingår föreställningen att alla problem kan lösas. När jag för några år sedan misslyckades med att lyfta den svenska skolan ur dess hopplösa misär greps jag av en för en normalsvensk ovanlig ruelse. (Utbildningsministrarna lyckades naturligtvis inte heller men jämförelsen är orättvis ty mitt projekt var, till skillnad från deras som var utsiktslösa från början, ändå i grunden rättänkt och borde ha gjort skillnad i ett samhälle där hut går hem.) Jag sa till andra normalsvenskar att jag fruktade att det inte går att lösa den svenska skolans problem.

Då log normalsvenskarna osäkert som om mitt uttalande självklart måste vara grundlöst eller i varje fall grovt överdrivet eller kanske på skämt. Deras ögon vädjade om att jag inte skulle ha menat vad jag sa. För i så fall hade jag ju fel. Skulle inte vi svenskar kunna lösa de svårigheter som tornar upp sig framför oss? Det kan väl hända att vi inte riktigt försökt på riktigt, men vänta bara tills vi bestämmer oss!

Den där föreställningen om vår förmåga att, om det behövs, sätta till alla klutar och gemensamt som en man dra åt samma håll och därmed avvärja vilka faror som helst är en del av vår nationalmytologi. Den saknar inte historisk grund. Så var det nog ungefär fram till 1960-talet. Vi var ett homogent land och ett homogent folk som satt i samma båt och om vi tagit fan i båten gällde att vi tillsammans fick ro honom i land.

Numera råder andra förhållanden (påstår jag och säg gärna emot; inget skulle uppmuntra mig mer än om jag misstog mig på denna i denna för nationen avgörande framtidsfråga, nämligen om Sverige har för avsikt och, i så fall, förmågan att hantera sina växande dilemman). Numera lever vi med växande problem som vi låtsas lösa alltmedan de förvärras inför våra ögon. Skolan har inte blivit bättre trots beslutsamhet från olika utbildningsministrars sida, kriminaliteten ökar trots den ena åtgärden efter den andra, skjutningarna likaså, Sveriges förmåga att integrera immigranter försämras med tiden (vilket bland annat illustreras av att brottsligheten bland invandrares barn med två utlandsfödda föräldrar är större än hos invandrarna själva varifrån dessa än kommer; det är således inte Afrika och Västasien som producerar brottslingar, utan svenska förorter som står under socialens och polisens omedelbara överinseende).

Varje dag går en dag, varje vecka går en vecka, varje år går ett år. Min uppfattning är att utvecklingen fortsätter åt fel håll vilket beror på att rimliga åtgärder – till exempel ett åtminstone tillfälligt invandringsstopp och seriösa gränskontroller – ännu inte ens börjat vidtagas. Vår politik styrs fortfarande av det välfärdsindustriella komplexets vid det här laget erkänt misslyckade PK-tänkande. Om man gör samma sak som för fem år sedan så får man samma resultat som för fem år sedan.

Optimism är en positivt värdeladdad företeelse. Optimister är glada och ler när de tänker på framtiden. Människor tycker om när andra människor ler. Om man vill vinna popularitetstävlingar ska man le. Man ska också döpa om problem till utmaningar. Man ska inte säga att man haft fel utan att man varit naiv. Hitler fick en utmaning när Röda Armén närmade sig Berlin i april 1945 men Führern gav sig inte så lätt. Han höll modet uppe och stampade fram nya arméer av trettonåriga killar för att trots allt kunna vinna kriget.

Alltför många människor jag träffar är, enligt min mening, orealistiskt optimistiska. Den påtagliga risken är att de invaggar både sig själva och dem som eventuellt låter sig påverkas i en falsk och skadlig säkerhet.

Just där står Sverige, känns det som, idag och vacklar. Den gamla föreställningen om att vi svenskar kan hantera allt ont som kommer i vår väg, att vi i praktiken är osårbara, börjar ifrågasättas. Vår månghundraåriga tillit till överheten har fått sig en törn när det visar sig att den politiska överheten – för att inte nämna dess lydiga härolder i media – så skamlöst berättar rövarhistorier om att de gradvis, efter sina anfall av naivitet, håller på att återta kontrollen över ordningen och skolresultaten.

I det perspektivet är det viktigt att du inte ger efter för din så mänskligt begripliga önskan att trösta din nästa och lindra hans oro i hopp om att en anastrof, alltså en plötslig och oförmodad vändning till det bättre, ska inträffa. Det är bättre att du skrämmer honom. Inget annat än missnöjda, skrämda och arga medborgare kan få politikerna att se klart. Det kallas för demokrati.

Eller som den engelske 1700-talsförfattaren Samuel Johnson uttryckte det: ”Ingenting skärper tankeverksamheten lika mycket som hotet om att inom kort bli hängd”.