Xenofobi är att hata och förakta främmande människor och kulturer. Oikofobi är motsatsen: att hata och förakta sina landsmän och den egna kulturen. Oikofobin är utbredd i Sverige. Jag har sett den växa fram så jag kan ge besked om frun så vill, ty jag var med.

Oikofobin har djupa historiska rötter (tror jag). Dess grund är det gamla bondesamhällets kombination av solidaritet och jantelagsmentalitet. Man skulle sätta sitt ljus under en skäppa och fick inte tro sig vara märkvärdig. Vi blev ett tystlåtet folk som gick hem och stängde dörren efter oss vid arbetsdagens slut.

Det kan låta tråkigt och ogästvänligt och så var det nog också. Samtidigt var denna mentalitet ett av skälen till Sveriges framgångar. Unga män ägnade kvällarna till att läsa Hermodskurser i kökslampans sken i stället för att rumla på krogen. Alla människor var likadana, åtminstone på ytan. Det kallas för homogenitet och det betyder att man vet precis var man har varandra. Din nästa är nämligen likadan som du själv vare sig han är friherre, skollärare eller bruksarbetare. Det blir lätt att jobba ihop. Sverige har varken haft mycket bondeuppror eller strejker. Alla fick hugga i och jobba tillsammans. Ekonomin gav inte utrymme för någon yppigare överklass av drönare och folkföraktare. Oikofobin hade svårt att slå rot.

De revolutionära stämningarna kring år 1968 vände upp och ned på denna ordning. Här skulle rivas för att få ljus och luft till konstruktionen av en ny och bättre värld. Revolutionens avantgarde utgjordes av en privilegierad elit av universitetsstuderande medelklassbarn varav jag var ett. Vi förstod allt och vi visste allt ty vi hade inhämtat fullständig kunskap från Karl Marx, kanske inte från tänkarens egna skrifter men väl i uttolkning av sakkunniga artiklar i tidningar som Proletären.

Men även om vi visste allt presenterade verkligheten ett med tiden alltmer besvärande problem för oss, nämligen att den arbetarklass, vars befrielse från kapitalismens och den nedärvda kulturens förtryck var vårt främsta mål, inte var med på noterna. Massorna var helt enkelt för tröga och obildade för att ställa in sig i ledet och följa sina naturliga intellektuella och politiska ledare, nämligen folk som jag själv.

Därmed, påstår jag utan andra belägg än min egen erfarenhet, var manegen krattad för oikofobin som kännetecknas av att en social grupp som anser sig bättre än folket i allmänhet börjar förakta och se ned på gemene man och hans nedärvda kultur.

Vad skulle vi som visste lite bättre än vanligt folk ta oss för i denna kinkiga belägenhet? Lösningen blev så intuitiv och samtidigt så djärv och självklar att den framträder i all sin skärpa först långt efteråt. (Minns filosofen Hegels visa ord om att Minervas uggla, alltså den som gav vishetsgudinnan de fakta hon behövde för att förstå, lyfter först i skymningen, det vill säga när dagen gjort sitt och allt är uppenbarat.)

Om det svenska folket inte ville ha oss upplysta ledare tog vi en annan väg. Vi erövrade, lite i taget, den svenska staten och använde dess apparat för att implementera våra idéer i det svenska samhället. På det viset la vi också grunden till dagens politikervälde med vidhängande välfärdsindustriellt komplex. Och folket, dumskallarna, lät det ske eftersom det aldrig kunde tro att vi verkligen menade allvar med alla de där tossiga idéerna som vi spred omkring oss om att det inte är någon skillnad på män och kvinnor och att det kanske finns 58 kön och att alla kulturer är lika mycket värda. (Vi som visste lite bättre hade ju faktiskt blivit svikna av det tröga svenska folket som inte ställde upp på vårt revolutionära projekt. Så för oss var det ingen skillnad på de lågpannade och obildade slötevetittare som råkade ha fötts i Sverige och en nyankommen muslim från Somalia. För oss var mångkulturpropositionen 1975 en självklarhet. Den utjämnade skillnaderna mellan olika slags ”deplorables” som Hillary Clinton uttryckte det.)

Så vad kommer att hända? En osannolik möjlighet är att fler 68:or liksom jag drar öronen åt sig och erkänner att hela projektet var feltänkt och att det nu snarast gäller att göra tempo tillbaka. Den möjligheten är osannolik eftersom härskare nästan aldrig erkänner fel. Det normala är att de uppvisar Madame de Pompadour-syndromet. Det betyder att klarsynt erkänna faran och sedan bestämma sig för att strunta i den. ”Efter oss syndafloden” sa den höga damen redan tjugofem år före den franska revolutionen. Om hon förstod så förstod alla de andra medlemmarna i l´ancien régime också. Men de beslöt att låta det gå så länge det gick.

Vi har en möjlighet som hade räddat livet på den franska överheten om möjligheten stått till förfogande, nämligen demokratin. Rätt som det är tröttnar folket och tillsätter en ny överhet med oblodiga metoder. Det är något att hoppas på.