Det händer att jag får mejl från läsare som läst en text och som vill diskutera. Det är alltid roligt, och alldeles särskilt glad blir jag när någon berättar att han eller hon känner igen sig i det jag skrivit. Det är väl ändå det skrivandet handlar om någonstans – att andra ska kunna relatera till det skrivna, och känna igen situationer, tankar och känslor.

Det intressanta är också att de flesta som skriver till mig är socialdemokrater. Alltså, riktiga socialdemokrater, som tror på de ideal som socialdemokraterna en gång i tiden stod för – som tror på ett samhälle präglat av ordning och reda och på ett samhällskontrakt som innebär att man vet vad man betalar skatt för, och att man själv får ta del av skattekakan när man så behöver. Och gemensamt för dem är att de inte känner igen det parti de en gång röstade på.

”Jag har varit socialdemokrat i hela mitt liv. Men jag känner inte igen mig i partiet längre. Jag är helt partilös idag.” skrev en man till mig i ett mejl.

”Det finns ingenting kvar av mitt socialdemokratiska parti. Ingenting. Det är bara en massa tjafs och en helt sjuk tolerans för sådant som ingen sosse borde tolerera” skev en kvinna.

Det är ungefär så det låter i de flesta mejl och brev jag får. Folk är ledsna och uppgivna – många heligt förbannade – över att det parti, som å ena sidan har utnämnt sig till ett anständigt parti i kampen mot högerextremism, visar en närmast absurd tolerans mot både vänsterextremism och islamism. Ta bara den närmast chockerande menlösheten när det gäller islamismens utbredning. Enligt SÄPO har utvecklingen åt fel håll gått mycket snabbt och vi har nu inte bara några hundra radikala islamister i vårt land – utan tusentals.

Så hade det inte behövt vara om socialdemokraterna lyssnat till folket, som ju kunde förutse just detta scenario redan för flera år sedan. Istället valde det parti, som en gång satte medborgarnas väl framför sin egen prestige, att ignorera rapporterna från verkligheten.

Och det är bara ett exempel bland många. I åratal har socialdemokraterna fjärmat sig från sina egna väljare, och kategoriskt övergett den ena efter den andra av sina egna grundpelare. Människor, som snällt betalar sin skatt och som uttrycker oro över att så många av samhällets funktioner börjar krackelera, blir avsnästa, utsatta för förakt och nonchalerade.

Det är alltså inte att undra på att alltfler sossar runt om i Sverige nu känner sig partilösa. Dagens socialdemokrater kan kuta omkring i 1 maj-tåg och vifta med röda fanor hur mycket de vill, men det finns ingen stabilitet i partiet, ingen kraftfull ideologi eller politisk vilja. Efter att de under åratal har fokuserat mer på Sverigedemokraternas ideologi än på sin egen finns bara spillror kvar av den socialdemokrati som en gång samlade nästan hälften av svenskarna.

Det gör orsaken till deras väljartapp synnerligen intressant. För varför lämnar egentligen människor S? Om du frågar Stefan Löfven eller Morgan Johansson eller något annat toppnamn i partiet får du säkert svaret att folk har blivit rasister, fascister, bakåtsträvare eller något annat fult och oanständigt. Men det är inte sant. De allra flesta som lämnar S överger partiet för att det inte längre är ett socialdemokratiskt parti. Det är människor som fortfarande är socialdemokrater som överger det parti som inte längre är det.

Ett sämre betyg kan inte ett politiskt parti få. Och det borde få partiledningen att tänka efter, sansa sig, fundera över sin ideologi och över sin politik. Istället tar man till storsläggan mot dem som lämnar och försöker utmåla dem som högerextremister. Det är ett sanslöst svek mot alla de människor vars enda önskan är att det socialdemokratiska partiet ska föra en – just det, socialdemokratisk politik.

Man kan undra hur länge sveket ska fortgå. Tills väljarbasen är så klen att partiet hamnar på 11-12 procent? Eller kommer även ett litet marginaliserat och obetydligt S att slå sig för bröstet som det anständigaste av de anständiga? Det återstår att se.