I ett par meningar lyckades en författare sammanfatta en pojkes hela utsatthet på en liten gata i Stockholms 1870-tal.

”Då jag skulle gå ut, brukade jag, om jag var ensam och utan beskydd, alltid först sticka ut näsan genom porten och kasta en blick nedåt gatan för att övertyga mig om att den lilla busen icke fanns i närheten. Ty han var starkare än jag, och han kunde aldrig lära sig att med jämnmod uthärda åsynen av mina kläder, som voro helare och renare än hans egna”. Gång på gång dyker den lille busen upp och klår upp den lille pojke, vars åsyn han inte kan tåla.

Ekonomisk tillväxt, god allmän skolgång och förbättrat bostadsbyggande under resten av 1800-talet och början på 1900-talet var sådant som också kom den lille busen, hans föräldrar och deras likar till del. Efter några decennier var inte de synliga skillnaderna så stora att de väckte den avund och elakhet som Hjalmar Söderberg (1869–1941) hade fått utstå följderna av och beskrivit i Martin Birks ungdom.

Men denna skildring av en liten gata i Stockholm för över hundra år sedan är också en skildring av det våld som allt vidare och allt ondsintare brer ut sig över hela landet (med undantag för vissa hittills skyddade orter).

Det beror på att utvecklingen sedan några decennier går baklänges. Alltfler stadsdelar blir sådana att de härbärgerar en stor mängd barn, som drivs av samma underlägsenhetskänslor och samma hat som den lille busen. Redan i skolan blir de specialister på att förstöra för lärarna och för andra barn. Efter skolorna blir de allt mer professionaliserade och utvecklar sitt brottsliga hantverk till en så god försörjning, att det är lätt för dem att städsla andra små pojkar som hjälpare och efter en tid befordra dem till fullvärdiga medarbetare.

Den invandring, den brist på sannfärdig beskrivning av de förhållanden denna skapat och den med tiden allt mer utvecklade förljugenhet som medvetet försöker dölja brottslighet och socialt förtryck i de av tidigare och nyare, främst muslimska, invandrare befolkade gettona – allt detta har accelererat inte bara invandrarbarnens skolmisslyckanden utan också den brottslighet och det våld med vilka dessa barn förstås hellre väljer att hävda sig, framför att stillatigande acceptera arbetslöshet och bidragsberoende – när de inte lyckas välja båda samtidigt. Liksom på den lilla gatan för över hundra år sedan är det kläder som tidigt uppväcker avund och aggressioner: Dyra jackor har genom rån vandrat från välbeställda barn till fattigare.

Allt detta är uppenbart för den som inte av yrkesmässiga eller politiska skäl försöker dölja misslyckandet och därför vänder bort sin blick och förtalar dem som vill klargöra läget.
Den socialdemokrati och den borgerlighet som trots partistrider i huvudsak slog vakt om tillväxt, goda skolor (nåja, åtminstone tills grundskolans införande) och goda bostadsmiljöer har medvetet saboterat sitt tidigare arbete för att i blint nit, drivet av okända passioner, på nytt skapa och mångfaldiga de miljöer som man tidigare försökt bygga bort.

Därmed har man inte bara förött ett tidigare välfungerande land med liten arbetslöshet, god bostadsförsörjning och med stor tillit mellan medborgare och styrande, och förvandlat detta till ett land som mer liknar det neddekade rike, som människor i hundratusental en gång sökte sig från, än det välordnade land, som man hade lyckats skapa till mitten av nittonhundratalet.
Landets egna invånare har skadats svårt av den förda politiken – men också de invandrare som politiken skulle gynna. Många av dem erbjuds i praktiken bara en gettotillvaro, en tillvaro styrd av muslimska fundamentalister. (En minoritet lyckas fly därifrån, förstås.) Denna sociala miljö producerar generation på generation av skolmisslyckanden, som i sin tur hela tiden fyller på den organiserade, yrkesmässiga brottsligheten.

Denna politik kallas socialt ansvarstagande och sägs vara styrd av jämlikhetssträvanden och omsorg om den lilla människan.

Det är förljuget. Det är grymt.