Nyligen fick jag ett sorgligt besked. En äldre dam, som bott i mitt kvarter sedan husen var nybyggda i början av 1950-talet, har gått bort. Jag hade det på känn, för vi brukar ses någon gång i månaden och nu var det längre än så sen hon hörde av sig – eller sen hon svarade i telefon. Och egentligen var det kanske inte så oväntat. Margit var trots allt 89 år, och även om hon var pigg och fräsch som få så tog väl åldern ut sin rätt till sist. Hon dog hemma, i sin favoritfåtölj, och hann aldrig ens känna sig sjuk innan hon somnade in, och kanske är det någon tröst för hennes barn och barnbarn trots allt.

Margit har alltid funnits här, i sin folkhemslägenhet tvärsöver gatan. När jag var nyinflyttad arbetade hon i en av butikerna i centrum och jag såg henne så gott som dagligen när hon promenerade hem från jobbet.

Hon var av de sista riktiga tanterna, som vet vad som är rätt och fel och som handlar därefter. Som städar efter sig i tvättstugan och som ser till att andra också gör det. Som inte är rädd att säga ifrån om hon ser något som är uppåt väggarna. Som inte vet vad girighet är och som alltid vill göra rätt för sig. Som har arbetat ett helt liv för att du och jag och våra barn och barnbarn ska få en trygg värld att leva i. Och jag saknar henne så det gör ont.

Låter det sentimentalt? Kanske det. Men det är inget fel med att vara sentimental. Att sakna något som är så betydelsefullt för en nation som vuxna, ansvarstagande människor är tvärtom sunt och naturligt. I tanternas Sverige var det ingen som var rädd för att säga åt en hoper ungar att de skulle ge fan i att plåga grannens katt. Idag däremot vänder folk på huvudet och ser åt ett annat håll och låter ungarna hållas för att de är rädda för vilka konsekvenser det skulle kunna få om de höjer rösten ens det allra minsta. Och jag vet mycket väl vilken Sverige jag föredrar.

När tanterna och farbröderna försvinner så försvinner också så mycket som tillhör vår kultur och som egentligen borde bevaras. Ett slags innerlig moral, sträng och strikt ibland men alltid godhjärtad. Och jag funderar på hur det ska bli när de sista tanterna och farbröderna är borta. Vi är nästan där och jag bävar.

Man skulle visserligen kunna hävda att även fyrtiotalisterna numera är tanter och farbröder. Och visst, åldersmässigt så. Men mentalt? Nej, jag tycker inte det – i alla fall inte rent allmänt. Ungdomshysterin, som idag tagit över nästan alla områden i samhället, började med dem, de som växte upp under 1960-talets flummiga så kallade ”revolter” och som aldrig blev vuxna. Vi har sett dem i politiken, där de utifrån 60-talets hippieinspirerade vänsterideal omskapat hela den ideologi som en gång lade grunden till det svenska välfärdssamhället. I mediebranschen, där de förvandlat den sakliga nyhetsrapporteringen till en normgivande pekpinne för det rätta tänkandet. I kultursfären, där det delas ut Leninpriser till grånande fjortisar och där ingen höjer ett ögonbryn över att det finns en kommunistisk läshörna på landets största bokmässa.

Kort sagt: ungdomshysteri och hippieinfluerade vänsterideal går hand i hand. Och när ungdomshysterin permanentas gör även de flummiga vänsteridealen det. Och då talar jag inte om den vänster som en gång skapade arbetarrörelsen, utan om den besynnerliga vänster som vuxit fram sedan 1968. Det är inte ens en vänsterrörelse, utan en märkligt luddig och vag rörelse som omfattar fjortisvuxna från i stort sett alla politiska partier. En rörelse som präglas mer av infantilism och narcissism än av solidaritet.

Snart finns inte många kvar som minns den tid då det fortfarande fanns något som hette vuxenvärld. Det är därför jag sörjer tanterna och farbröderna – de älskade tanterna och farbröderna varav de flesta nu gått ur tiden och ersatts av eviga tonåringar. För hur ska dagens barn kunna växa upp till ansvarstagande vuxna om de inte får några vuxna förebilder?