Ett faktum som väckt uppmärksamhet inte minst bland en del kommentatorer på denna blogg är att det av den av Det Goda Samhället nyligen presenterade studien om invandring och brottslighet framgår att överrisken för våldtäkt hos folk med utländsk bakgrund sjunkit mellan perioden 2002 – 2006 och perioden 2013 – 2017. Några verkar tro att detta skulle betyda att våldtäkterna skulle ha blivit färre.

Så är det inte alls. Att överrisken för personer med utländsk bakgrund sjunker beror bara på att de svenskfödda av två svenskfödda föräldrar fördubblat sin våldtäktsbenägenhet mellan perioderna. Varför det ligger till på det viset vet man inte. Hypotesen att Brå skulle ha fuskat med statistiken kan vi avfärda direkt. Man får tåla att se fakta i vitögat.

Förändringarna av överriskerna är intressanta nog, men om vi fördjupar oss i dem förlorar vi de stora förändringarna ur siktet, inte minst den veritabla explosionen av antalet våldtäkter under den berörda tioårsperioden. En liten del av ökningen i antal beror naturligtvis på att befolkningen har blivit större, men hur resten ska förklaras kan det finnas anledning att diskutera. Handlar det om verkliga beteendeförändringar eller om bedömningsglidningar?

Som bakgrund för en sådan diskussion har jag sammanställt följande tabell som visar den procentuella förändringen av 1) antalet våldtäktsmisstänkta och 2) antalet våldtäktsmisstankar mellan perioderna (källa är tabellerna 4 och 12 i det av Det Goda Samhället publicerade materialet från Brå).

Både när det gäller antalet misstänkta och antalet misstankar är det folk födda i Afrika som toppar listan tätt följda av sverigefödda med två i utlandet födda föräldrar.