Svenska Dagbladet driver sedan länge en reklamkampanj där tidningens journalister skryter över sin objektiva och stimulerande nyhetsrapportering. Richard Sörman köpte tidningen i pappersformat och fick ta del av okritiska reportage om välvilja och engagemang. Någon nyhetsförmedling fanns knappt.

Svenska Dagbladet har under lång tid drivit en reklamkampanj på sociala medier där tidningen sägs stå för fördjupande kvalitetsjournalistik. Tongivande journalister intervjuas och berättar att de vill ge sina läsare en objektiv bild av verkligheten. Läsarna ska bli smartare av att läsa Svenska Dagbladet.

Jag prenumererar inte längre på någon dagstidning. För första gången på flera år går jag därför till ICA och köper Svenska Dagbladet som papperstidning. Jag vill få mig lite objektiv verklighetsbeskrivning till livs. Jag vill bli stimulerad, jag vill bli smartare.

Det är primärt nyhetsförmedlingen som intresserar mig och jag noterar att det finns nio sidor i tidningen med rubriken ”Nyheter Sverige”. Det bådar gott. En enda sida har rubriken ”Nyheter Världen” och där är alla artiklar, just idag i alla fall, inköpta från TT.

När jag börjar ta del av den svenska nyhetsförmedlingen märker jag dock snart att det inte bara handlar om Sverige. Det börjar på sidan sex med rubriken ”Svensk matbutik vill få med fler i bojkott av brasilianska varor”. En mindre svensk butikskedja har tydligen förklarat krig mot den brasilianske presidenten och vill nu få med sig Ica, Axfood och Coop. Temat Brasilien, matproduktion och vad vi svenskar kan göra för att rädda regnskogen fortsätter med en kompletterande artikel på sidan sju med rubriken: ”Matproduktionen driver på skövling av regnskogarna”. Sverige ska alltså rädda regnskogen och det är en butikskedja som ska leda oss framåt. Att kampen mot de profithungriga brasilianarna skulle kunna vara ett smart – medvetet eller omedvetet – marknadsföringsknep verkar inte ha förespeglat Svenska Dagbladets engagerade journalister.

På sidan åtta blir det lite mer konkret svenskt för nu får vi veta att ”Allt fler pensionärer [i Sverige] vill jobba vidare”. Tydligen arbetar 26 procent av 70-åringarna och 10 procent av 77-åringarna i någon utsträckning idag. Ja det kanske är en nyhet värd att förmedla. Vi får veta att uppgifterna kommer från en studie gjord av försäkringsbolaget Alecta, men det nämns märkligt nog inte i artikeln att Alecta är ett försäkringsbolag inriktat på tjänstepensioner och att Alecta därför rimligtvis har allt intresse i världen av att äldre människor jobbar vidare och inte tar ut sina pensionspremier. Vore det inte på sin plats med information i artikeln om Alectas eventuella intressen om man nu vill få människor att tänka? Vill verkligen äldre människor jobba vidare? Eller vill Alecta att människor ska vilja jobba vidare?

Nästa ”nyhet” som vi får oss till livs är att ”Järvaveckan siktar på rekordpublik”. Det handlar alltså om det politikerjippo som sedan några år tillbaka varje sommar äger rum i Stockholms norra förorter. Politiker, makthavare och journalister kommer ut och möter verkligheten i orten. Allt beskrivs som en framgång och inte ett enda ifrågasättande eller åtminstone nyanserande perspektiv anläggs i artikeln. Texten framstår snarast som tagen ur Järvaveckans egen reklambroschyr. Så här skriver journalisten Carl Cato på TT i vad som alltså publiceras som en nyhetsartikel i Svenska Dagbladet:

Insikten om de utmaningar som möter många av dem som bor i så kallade utsatta områden, men också om den potential som finns i samma områden, är kärnan i det initiativ som blivit Järvaveckan. Ahmed Abdirahman [chef för Järvaveckan] återkommer ofta till just möten och den kraft han ser i att människor från olika delar av det svenska samhället träffar varandra.

Formuleringarna skulle kunna vara tagna ur Livets Ords broschyr om sitt sommarläger med temat socialt ansvar. Inget nämns exempelvis om det potentiella hyckleri som finns i att politiker och lobbygrupper kommer ut i förorten en vecka på sommaren och låtsas vara engagerade och folkliga. Inga andra perspektiv finns i artikeln än de som arrangörerna själva vill sätta på sitt event. Nyhetsrapportering? Knappast. Politisk reklam är en bättre beskrivning.

På samma sida (s. 10) får vi för första gången några notiser ute i marginalen som är mer nyhetsrapporterande. En berättar att över 90 knarkbrott har rapporterats på en festival i Göteborg. En annan att det redan råder brist på fläktar i elhandeln på grund av värmen. En tredje notis berättar att en man har knivskurits i ett tvättstugebråk och en fjärde, längst ned, berättar mycket kort att alla de som fått uppsöka sjukhus efter explosionen i Linköping nu har fått åka hem.

Men på nästa sida (s. 12) blir det fördjupande information igen. Här handlar det om föräldrars rätt gentemot sociala myndigheter när det gäller omhändertagande av vanvårdade barn.

Bakgrunden till ”nyheten” är ett uppmärksammat fall i Ystad där det nyligen uppdagades att fem barn under lång tid hållits isolerade från omvärlden av sina föräldrar. Vad som beskrivs som problematiskt i artikeln är att föräldrars ställning i Sverige är starkare än i vissa andra länder. Och slutsatsen av artikeln blir att det kan finnas anledning att se över rutinerna på socialkontoren runt i landet när det kommer till orosanmälningar. Jaha, då vet vi det.

På sidan 13 presenteras ännu en helsidesnyhet. Nu får vi veta att ”Lönegap i jobbet och idrotten får facket att ryta till”. Det handlar om att fackförbundet Unionen i samband med dam-VM i fotboll lanserat en kampanj mot de astronomiska löneskillnader som finns mellan den manliga och kvinnliga fotbollseliten. Återigen är det en rapport från en intresseorganisation som ligger till grund för artikeln. Unionens kartläggning visar att elitkvinnornas löner för 2016 i genomsnitt låg 98,7 procent lägre än männens. Och i Svenska Dagbladets text återges vad Martin Linder, förbundsordförande för Unionen, drar för slutsats av detta: ”- Det är viktigt att vi jobbar för ett jämställt arbetsliv, och fotbollen är en väldigt ojämställd del av arbetsmarknaden.” Ingen citeras i artikeln som tar upp frågan om inte löneskillnaderna helt enkelt avspeglar den skillnad i intresse från publik och sponsorer som finns rörande herr- och damfotboll. Svenska Dagbladet ställer med andra ord upp som okritisk megafon för en kampanj från ett fackförbund utan att man på något sätt relativiserar eller problematiserar det som fackförbundet vill att vi ska tänka. Kvalitativ journalistik?

På nästa sida möts vi fortfarande av rubriken ”Nyheter Sverige”. Och ännu en gång är det en längre och fördjupande nyhetstext som vi får till livs. Här handlar det om kärnkraftshaveriet i Tjernobyl 1986 som nu fått förnyad aktualitet med anledning av en nyinspelad TV-serie på HBO. Artikeln handlar dock inte primärt om vår svenska kärnkraftspolitik eller om det politiska efterspelet på 1980-talet av den faktiska olyckan. Artikelns fokus ligger någon helt annanstans. Syftet sägs vara att svara ”på tre brännande frågor efter serien”: 1. Vilka av figurerna i TV-serien fanns på riktigt? 2. Hur gick det för den trio verkliga personer som fick i uppdrag att dyka ned i radioaktivt vatten? (Och först på tredje plats:) 3. Hur mycket radioaktivt nedfall finns det kvar i Sverige? Och detta är alltså en helsida under rubriken ”Nyheter Sverige” i Svenska Dagbladet!

Efter en sida med mer händelse- och politikinriktad nyhetsbevakning från ”Världen” där alla artiklar är inköpta av TT kommer ännu en sida med ”Nyheter Sverige”. Här handlar det om Sveriges engagemang i EU för att förbättra tågresandets villkor i Europa generellt. Sverige agerar lok i frågan, men det går trögt. Övriga Europa visar föga intresse. Vi försöker alltså, men de andra är inte så intresserade.

Och allra sist kommer en sida med nyheten att polishögskolorna har utökat sin antagningskvot och att fler faktiskt söker. Men man är missnöjd med att det inte är tillräckligt många kvinnliga sökande och att så få av de med utländsk bakgrund som söker går att anta:

En annan utmaning handlar om att nå fler kvinnor och personer med utländsk bakgrund. Wehlin [gruppchef på polisens HR-avdelning] berättar att de senaste åren har drygt 20 procent av de sökande haft utländsk bakgrund, men av de antagna ligger siffran i genomsnitt på bara omkring åtta procent. – Vi måste öka där- Vi ska spegla samhället i stort, och det gör vi inte så som siffrorna ser ut idag.

—

Det finns hur mycket som helst att diskutera här. Det mest anmärkningsvärda är ändå att detta knappast är någon nyhetsbevakning överhuvudtaget. Jag förstår att papperstidningarna får anpassa sig efter en ny situation där läsarna får konkreta nyheter via andra kanaler än morgontidningen, men ändå. Har det inte hänt någonting i Sverige som är värt att rapportera? Ska inte människor få en bild av saker som faktiskt händer i Sverige? En tidning ska väl ge information? Varför, exempelvis, bara några intetsägande notiser om de våldsbrott som ändå rapporteras? Finns det inget nytt att berätta om utredningen av sprängningen i Linköping? Har inte Svenska Dagbladet satt någon reporter på att bevaka utvecklingen i ärendet?

Och sedan detta märkliga med att intresseorganisationers uppgifter behandlas som objektiva fakta. Ska inte en seriös tidning behandla uppgifter från butikskedjor, fackföreningar, försäkringsbolag eller politiska eventföretag med distans och misstänksamhet? Varför fungera som okritisk megafon? Svenska Dagbladet 10 juni 2019 framstår mer som ett slags Kamratposten för vuxna med tillrättalagda reportage om ”viktiga” ämnen. Eller kanske som en fackföreningstidning där olika perspektiv på den gemensamma kampen för det rätta och goda okritiskt presenteras.

Det är som att de enda ”nyheter” som anses värda att förmedla handlar om att någon är engagerad, att någon driver en fråga, att en lösning är på gång, att det finns ett hopp, att det ser illa ut men att det finns någon som försöker. Miljön ska räddas, integrationen ska lyckas, kvinnliga fotbollsspelare ska också bli rika, de gamla vill jobba.

Det här är inte en seriös och allsidig nyhetsrapportering kring aktuell samhällsutveckling i Sverige. Och det är verkligen inte någon kritisk och tankeväckande fördjupning bakom någonting. Det här är sagor för barn. Eller kanske trevliga samtalsämnen för damerna på kafferepet.

Och apropå det. Det finns avslutningsvis en sak som kanske är betydelsefull i sammanhanget. Men jag ska nu göra som Svenska Dagbladets journalister säger att de gör: jag ska bara rapportera fakta och låta läsarna dra sina egna slutsatser.

Tidningen kommer i två delar: en huvuddel och en bilaga. Sitter man vid frukostbordet som make och maka kan man alltså dela upp tidningen mellan varandra så att var och en omedelbart får ta del av det som intresserar vederbörande mest. I huvuddelen av tidningen återfinner vi ledare, nyhetsrapportering, Idagsidan, de obligatoriska sidorna om familj och tv-program samt kulturdelen. Chefredaktören för tidningen i dess helhet heter Anna Careborg. Den politiska chefredaktören heter Tove Lifvendahl. Kulturchefen heter Lisa Irenius. I bilagan däremot hittar vi bara två ämnesområden: Näringsliv och Sport. Jag roade mig med att räkna hur många kvinnliga respektive manliga journalister som hade signerat någon artikel i de två olika delarna. I huvuddelen hittar vi tio kvinnor och åtta män. I avdelningen för Näringsliv och Sport har vi däremot fyra kvinnor och hela nio män.