Alla vet att det är skämmigt att vara populist. Populister är en sorts mindre vetande människor som går i någons, oklart vems, ledband. Så här förklarar Wikipedia:

Populism (lat. populus, ”folk”) avser vanligen ett förenklat förhållningssätt till politik, där samhället delas upp i de två grupperna ”folket” och ”eliten”. Folket ses vanligen som bärare av ”sunt förnuft”. 

Den sortens analyser ser man så ofta att de bara fladdrar förbi utan att man skänker dem mycket eftertanke. Men man bör nog göra det. Vad är det för fel med en samhällsanalys enligt vilken huvudmotsättningen går mellan å ena sidan ”folket”, å den andra ”eliterna”?

Som femöresteori och i brist på bättre förklaring av var i samhället den avgörande skiljelinjen befinner sig kan väl denna tankefigur duga. Den slinker lätt ned och överensstämmer med allmänt förekommande fördomar på temat att jag som medlem av folket alltid är utsugen och lite lagom misshandlad av de rika och de mäktiga, kort sagt av eliterna.

Nu ska man inte vara alltför raljant och nedlåtande mot populistteorierna eftersom dessa är väl utbredda och har ett starkt grepp över många av PK-ismens mest hyllade tänkare. För ett tag sedan skrev jag om den nyligen avlidne författaren Sven Lindqvist som under många år blivit firad för sina böcker där han utvecklar det populistiska temat. Så här beskrev jag kärnan i hans filosofi som förkroppsligar populismens föreställningar om en grundläggande motsättning mellan folket och eliten:

Budskapet är att den som befinner sig i socialt överläge alltid är ond och våldsbenägen medan den som befinner sig i underläge alltid är god samt offer för ränker från dem i överläge… Att de rika är rika beror inte på något de rika själva gjort, till exempel startat och drivit framgångsrika företag, utan på att de stulit från de fattiga. 

Men vad är det då för fel på det populistiska synsättet? Det är två fel. För det första finns inget samstämmigt folk. För det andra finns ingen enig elit.

Inom folket finns olika grupper som knappt har några sociala intressen gemensamt utan tvärtom snarare har anledning att ligga i fejd med varandra. Det välfärdsindustriella komplexets klienter, exempelvis, har inga ekonomiska intressen gemensamt med en herrfrisör med egen salong eftersom det är herrfrisören som med sina skatter försörjer välfärdsklienten. Och hur är det med polisen, som man kan anta tillhör folket? Om herrfrisören blir rånad av en ungdomsliga, står polisen då på herrfrisörens sida eller står den på rånarnas sida? Självklart på herrfrisörens sida skulle man anta, men när brottet och färdigt och utagerat och bokslut över händelsen kan upprättas så skulle det inte förvåna mig om herrfrisören är den tunga förloraren medan rånarna slunkit in bland välfärdsklienterna och därmed lägger nya skattebördor på herrfrisören.

Motsvarande komplikationer gäller för eliten. Det finns egentligen inga starka band som håller samman överläkaren, IT-miljardären och näringsministern annat än att de kanske träffats på konferenser och vant sig att umgås på ett belevat sätt med andra människor som de betraktar som framstående och därför värda aktning. Framför allt brukar företagarmiljardärer och politiker förakta varandra bakom de förfinade maskerna (om de inte har intressanta affärer att göra upp, till exempel nya entreprenadupphandlingar inom skola, vård och omsorg).

Jag tror att det finns erfarenhet som lär oss att populistiska partier regerar sig själva i sank om de kommer i maktställning. Det beror nog på att de håller sig med en defekt teori om hur samhället är konstruerat. Om de tror sig representera ett enhälligt folk som ska ta strid med en enig elit är de dömda att misslyckas. Det är svårt nog att styra ett samhälle och om man slarvar med klassanalysen blir det nästan omöjligt. Då har man ingen aning om vem som är vän och vem som är fiende.

Min trogna och hittills alltid lika pålitliga arbetshäst är teorin att huvudmotsättningen i Sverige går mellan å ena sidan politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex, å den andra den nettoskattebetalande medelklassen. Vid sidan av dessa två huvudgrupper finns ett växande trasproletariat av välfärdsklienter med tilltagande kriminella inslag.