”Centraleuropa tillhör och vill tillhöra den västerländska kulturella sfären.” Det var Milan Kunderas huvudsakliga budskap när han 1983 skrev en essä om vad han kallade ”Centraleuropas tragedi”. Texten har fått en förnyad aktualitet då det forna ”Östeuropa” idag går i bräschen för ett europeiskt motstånd mot globalisering och immigration.

Med anledning av 30-årsminnet av Berlinmurens fall har den liberala tankesmedjan Timbro återutgivit en essä av Milan Kundera från 1983: ”Ett kidnappat Västerland eller Centraleuropas tragedi”. (Timbro, 60 s.) Texten skrevs ursprungligen på franska och publicerades på svenska redan 1983 av Ord & Bild.

Återutgivningen känns välmotiverad. Texten visar sig nämligen ha hög relevans för vår egen samtid. Med skärpa adresseras frågan om Europas identitet och frågan om värdet av en identitetsmedveten kulturkamp.

Kundera inleder med en rapport från det ungerska upproret 1956 då ett telexmeddelande skickades ut från den fria ungerska nyhetsbyrån minuterna strax innan det ryska artilleriet började skjuta:

Det var ett förtvivlat meddelande om den ryska offensiven mot Budapest som hade inletts samma morgon. Det avslutades med dessa ord: ”Vi kommer att dö för Ungern och för Europa!”

Kundera diskuterar sedan frågan huruvida Ungern tillhör ”Europa” eller kanske snarare ”Östeuropa”. Var kampen mot Sovjet en kamp inte bara mot kommunismen men också mot införlivandet av Ungern i den östeuropeiska och ryskdominerade kulturella sfären?

Enligt Kundera var det han kallar Centraleuropa, nämligen Polen, Ungern och Tjeckoslovakien (och dessutom Österrike) visserligen politiskt dominerat av Sovjetunionen efter Andra världskriget, men kulturellt sett utgjorde det snarare än del av Västeuropa eller om man så vill det verkliga Europa. Anledningen är historisk. Centraleuropa härrör kulturellt ur romerska riket och katolska kyrkan medan Östeuropa stammar från det ortodoxa Bysans.

Efter 1945 flyttades gränserna för den ryska intressesfären västerut. Kundera skriver att några nationer som alltid hade betraktat sig själva som västerländska vaknade upp en vacker dag vid krigsslutet och fann att de befann sig i öst.

Hans tes är att Centraleuropa med de kulturella metropolerna Wien, Prag, Budapest och Warszawa har starkare kulturella band med Västeuropa än med Öst. Det var inte en tillfällighet att motståndet mot den ryska ockupationen var som starkast där: Polen 1956, 1968, 1970, 1980, Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968, och inte i Rumänien eller Bulgarien. Detta folkliga motstånd bars fram av stridbara representanter för varje lands kultur. Och Kundera uttrycker mycket höga tankar om den nationella kulturkampens betydelse:

Identiteten hos ett folk eller en civilisation avspeglas och sammanfattas i den helhet av andliga skapelser som brukar kallas ”kultur”. Om denna identitet utsätts för ett dödligt hot intensifieras kulturlivet, det skärps, och kulturen blir det levande väsen som hela folket samlas kring. Det är därför som det kulturella medvetandet och det samtida andliga skapandet har spelat en större och mer avgörande roll i alla de centraleuropeiska revolterna än någon annanstans och i någon annan europeisk folklig revolt någonsin.

Kunderas essä från 1983 är aktuell idag eftersom den lyfter fram den folkliga kulturkampen som en väg framåt mot en makt som ifrågasätter folkets identitet, men också för att den tar fasta på det Europa som idag 2019 är mer ifrågasatt än någonsin. Den brittiska debattören Douglas Murrays bok The Strange Death of Europe från 2017 går att läsa som en sentida dyster kommentar till vad Kundera såg komma för 35 år sedan: ett försvagat och suicidalt Europa utan självförtroende. Jag själv och Mohamed Omar talade om Murrays bok i ett podd-samtal i februari 2018. Och strax efter skrev Mohamed Omar en artikel från ett besök som Murray gjorde i Stockholm samma månad.

Kundera skriver i sin essä att för ungrare, polacker och tjecker är Europa inte en geografisk yta utan en andlig föreställning som är liktydig med ”Västerlandet”. Det djupaste i centraleuropéernas motstånd är deras försvar av sin västerländska identitet.

Därmed är Kunderas tankar aktuella för dessa länder igen. Visegradgruppen, den grupp centraleuropeiska länder inom EU som vänder sig mot EU:s diktat om migration, forskning och medier består av samma upproriska länder som aldrig resignerade under Sovjetdiktaturen och som dessutom gjorde motstånd mot anfallande muslimer på 1400-talet, precis som de gjorde utanför Wien 1683, på Balkan 1912-13 och ända fram till det osmanska rikets fall 1924.

Kundera skriver:

Vad som bestämmer och avgör den centraleuropeiska helheten kan alltså inte vara de politiska gränserna (som inte är autentiska utan alltid har påtvingats genom invasioner, erövringar och ockupationer) utan de stora gemensamma situationer som samlar folk och förenar dem på ständigt nya sätt att tänka inom tänkta, ständigt skiftande gränser där man finner samma gemensamma minne, samma gemensamma erfarenhet, samma gemensamma tradition.

Och han fortsätter:

Det är därför som det är i denna region av smånationer vilka ”än ej är förlorade” som Europas sårbarhet, hela Europas sårbarhet, har blivit mer synlig och tidigare synlig än någon annanstans. I vår moderna värld, där makten har en tendens att allt mer koncentreras i händerna på några få stora, riskerar i själva verket alla de europeiska nationerna att snart bli smånationer och möta samma öde. I denna mening framstår Centraleuropas öde som ett föregripande av det europeiska ödet i allmänhet, och därmed får dess kultur med en gång en våldsam aktualitet.

Milan Kundera anklagar Västeuropa redan 1983 för att inte ha insett hur illa hela Europa kan fara om inte européerna tar sitt ansvar för att upprätthålla och odla sin kultur. Vi hade naturligtvis en helt annan politisk situation i Europa 1983, men det huvudsakliga budskapet kan vi ta med oss: Europa är beroende av sina rötter och ska måna om sin kulturella gemenskap. När den finländske presidenten Sauli Niinistö öppnade Riksmötet i Helsingfors i april i år talade han om en europeisk anda och om dess rötter:

Det sägs att denna [europeiska] anda har sina rötter i tre städer: Jerusalem, Aten och Rom. De religioner, den etik, kultur och samhällsordning som vi ärvt från dem har förädlats till demokratins, jämlikhetens och de mänskliga rättigheternas Europa. Låt oss värna om dem och ihärdigt försvara det som är gott.

När Milan Kundera skriver om Europa, dess identitet och dess rötter 1983 är han mer pessimistisk. Centraleuropas tragedi är inte Ryssland, utan Europa menar han. Det telexmeddelande som i vanmakt sändes ut till den fria världen från Budapest 1956 byggde på en illusion: att västeuropéerna skulle se Ungern som en del av det fria och stolta Europa. Men Ungern sågs som hopplöst förlorat till den store grannen i öster.

Kanske är det så att Centraleuropa återigen går i bräschen i kampen för vår kultur och vår frihet och att vi ej heller denna gång förstår att det är vår kamp också.