Jag återkommer till den studie om invandring och brottslighet som nyligen publicerades på dessa sidor . Det märkvärdiga med rapporten, om jag får säga det själv, är inte de i och för sig dramatiska fakta som kunde presenteras utan studiens tillkomsthistoria.

Bakgrunden är att Brottsförebyggande rådet tidigare publicerat två ingående rapporter i ärendet, Brå-rapporterna 1996:2 och 2005:17. Sedan dess har ingen uppföljning gjorts i syfte att identifiera trender. På fjorton år har det inte slagit staten att det kunde vara intressant med en uppdatering.

Skulden till denna underlåtenhet vilar inte så mycket på Brå som på politikerna. Minister Morgan Johansson har aktivt och bestämt avstyrt allt prat om förnyat studium av utvecklingen:

… justitieminister Morgan Johansson (S) säger blankt nej till att ge myndigheten i uppdrag att ta fram ny statistik vilket land som brottsmisstänkta kommer ifrån. – Det har gjorts både i Sverige tidigare och det finns otaliga internationella studier som alla visar ungefär samma sak. Att minoritetsgrupper ofta är överrepresenterade i kriminalstatistiken, men när man rensar för socioekonomiska faktorer så försvinner det nästan helt och hållet. Så den politiska slutsatsen som jag ska dra, den kan jag redan dra med de internationella och svenska studier som finns, säger justitieminister Morgan Johansson (S) till SVT Nyheter.

För ett och ett halvt år sedan slog det mig och en bekant, som kan mycket om statistik men vill vara anonym, att vi själva kanske skulle kunna göra jobbet. Efter en del undersökningar kom vi fram till att förutsättningarna var:

1. Att vi fick ihop en halv till en miljon kronor för beräknade kostnader.
2. Att vi lyckades hitta en till svenskt universitet knuten forskare enligt Etikprövningsnämndens regelverk.
3. Att Etikprövningsnämnden godkände vår ansökan.
4. Att Brå faktiskt ställde upp på vår statistikbeställning och levererade enligt överenskommelse.

Det lättaste var att hitta pengarna. Ett antal förmögna privatpersoner ställde upp med 100 tkr var. Sedan kändes det i flera månader som om projektet skulle haverera på nästa punkt. Jag försökte locka tjogtals av mig kända och okända akademiska forskare att medverka. Men det var ingen som vågade även om vi erbjöd hygglig betalning. Ämnet var för farligt för akademiker att närma sig. De menade att de skulle riskera hela sin forskarframtid om de ens nuddade vid frågan. Till slut hittade vi emellertid en sociologidocent som tog chansen.

Ansökningar till Etikprövningsnämnden visade sig inte vara att leka med. Vi fick anlita en extern konsult för 200 tkr att skriva en ansökan på femtio sidor att inlämnas till nämnden i ett tjugotal papperskopior. Det var säkert för högt betalt, men vi hade inget val eftersom saken i akademikerkretsar betraktades som ett skunkjobb.

Regionala Etikprövningsnämnden i Stockholm samlade tretton ledamöter plus ordföranden när vårt ärende skulle prövas. Det ställdes intrikata frågor från nämnden men några månader senare fick vi godkänt med minsta möjliga marginal, sju röster mot sex.

Nämnden bestod vid tillfället av tre politiskt tillsatta ledamöter och i övrigt av akademiker inom ämnen som miljöfilosofi, socialgerontologi, psykologi och etik. Alla de tre politiskt tillsatta ledamöterna, till exempel en miljöpartistisk sjukgymnast från Täby och en lärare med engagemang inom kyrkopolitiken, röstade nej till vår ansökan. Tre akademiker ville också sätta stopp för vår forskning. Så här skrev nejsägarna i en reservation:

För att bidra till kunskapen om brottslighetens orsaker… måste en forskningsstudie fokusera på plausibla orsaksfaktorer. I detta projekt är alla sådana faktorer uteslutna och fokus ligger helt på faktorer vars korrelation med brottslighet att döma av tidigare studier väsentligen kan förklaras som effekter av sociala orsaksfaktorer som inte behandlas i projektet… den förväntade effekten av studien är att det blir använd som stöd för diskriminering som strider mot de mänskliga rättigheterna.

Den kände nämndledamoten och kriminologen Jerzy Sarnecki röstade för godkännande av ansökan vilket i någon mån återställde min tro på mänskligheten.

Det var tydligt att ärendet var en het potatis när vi kontaktade Brå för att beställa datakörningar och registerutdrag. För det första var det ett politiskt känsligt ärende som ingen på myndigheten tycktes vilja förhålla sig till. Det hänvisades till interna möten och diskussioner. För det andra var beställningen tekniskt komplicerad och en massa avvägningar måste göras för att säkerställa hygglig jämförbarhet med de tidigare Brå-studierna och för att se till att Brå inte tvingades sätta halva personalen på detta enda jobb som med obegränsad vetenskaplig nyfikenhet hade kunnat bli hur komplicerat som helst.

Den politiska frågan avgjordes när chefjuristen ringde till mig. Det kändes som att vara på anställningsintervju. Jag kan förstå Brås eventuella dubier. Myndigheten ville nog vara säker på att det inte var något skumt rasistfascistiskt intresse som låg bakom vår begäran om färsk statistik. Men chefjuristen och jag kom bra överens. Hon – och den övriga personal som vi sedermera kom i kontakt med – var proffsig och kompetent som myndigheter ska vara.

För övrigt hade Morgan Johansson fel. Han hade ingen aning om vad de nya siffrorna skulle visa. Exempelvis tycks den gamla svenska ”exceptionalismen” – som innebär att brottsbenägenheten sjunker från invandrarna själva till nästa generation, alltså invandrarnas barn – ha upphört. Invandrares barn som föds till två utlandsfödda föräldrar har numera betydligt större överrisk för brott än invandrarna själva.