Richard Sörman svarar på en krönika av Jens Liljestrand där denne skadeglatt beskriver ett hukande och förlamat Sverige. Liljestrand har inte förstått hur svensk landsortskultur fungerar. Svenskar sköter sitt och har inget behov av att visa upp sig på gator och torg. Liljestrands glädje över att vår egen landsortskultur utmanas av invandringen kan bara karaktäriseras som svekfull och sjuk.

Jens Liljestrands artikel från den 5 juni i Expressen om hur ett stagnerande Sverige sitter och hukar ute i stugorna på landsbygden medan invandrarna skänker ny vitalitet åt små och övergivna samhällen är riktigt ordentlig sjuk. Att skadeglatt dödförklara det egna (den egna kulturen, det egna sättet att leva) för att istället glorifiera och välkomna det främmande är bortom all samhällelig anständighet. I alla kulturer under alla historiska epoker skulle detta betraktas som sjukt, perverterat, naturvidrigt och till och med trolöst och svekfullt. En hedervärd man står väl upp för det egna?

Det handlar bland annat i texten om den ödslighet som stockholmaren Jens Liljestrand tycker sig möta på den svenska landsorten. Jens Liljestrand berättar hur han promenerar till tågcentralen i Hultsfred för att åka hem efter en föreläsning på biblioteket. Stationshuset är pampigt men öde. Han föreställer sig att stationen en gång var en plats för liv och rörelse. Nu känns allt övergivet:

Nu är det bara jag, de tomma väggarna och fantomsmärtor från ett land som inte längre finns. Jag har pratat på biblioteket för 15-20 personer, vandrat genom den ödsliga småstaden och ätit en meningslös bookmakertoast på ett centralt hotell. Jag sköljde ned den trista maten med en öl och sitter nu och väntar på Krösatåget som ska ta mig till Linköping, där jag ska byta och komma hem till Stockholm.

Liljestrand gör alltså en poäng av att det är tomt på gator och torg en vardagskväll i Hultsfred efter klockan 19. Jaha…. Välkommen till landsorten herr kulturskribent från storstaden!

Jag kan berätta hur det var i Finspång där jag växte upp på 70- och 80-talen. Om man gav sig ut på cykel en vårkväll efter klockan 19 och korsade den gamla bruksorten från den ena änden till den andra kunde man räkna på den ena handens fingrar de människor som var ute och gick till fots. Några bilar susade förbi förstås och kanske någon enstaka buss.

Det är ett välkänt faktum att människor som bor på mindre orter inte går ut på ”samhället” på vardagskvällar. Några fyllon sitter kanske på den lokala pizzerian, men inte så mycket mer.

Träffar folk på samhället gör man på lördagsförmiddagar då man åker och handlar. Och eftersom vi idag oftast åker till köpcentra som ligger utanför stadskärnorna är det numera ganska tomt även på lördagsförmiddagar i Finspång, Östhammar, Hultsfred eller Enköping. Det betyder inte att det inte finns något levande Sverige där ute på landet. Det betyder bara att Sverige inte är Syrien eller Irak och att en svensk landsort inte är Stockholms innerstad.

Liljestrand beklagar sig också över att de som hittar till hans föredrag (som jag antar handlar om Vilhelm Moberg) är så få: 15-20 stycken. Vad hade han trott? Att horder av bildningshungriga ungdomar skulle storma biblioteket för att få lyssna på föreläsningar om litteraturhistoria? Skulle det vara ett tecken på en döende landsbygd att endast äldre människor tar sig tid en vardagskväll i Hultsfred att gå till biblioteket och lyssna på Jens Liljestrand? Hur är det med självbilden?

Och föraktet mot den publik som ändå är älskvärd nog att komma är helt enastående. Liljestrand hycklar inte med vad han tycker om sina läsare:

In till den väntande, helsvenska publiken. Här är mitt headset, mitt vatten, här ska jag stå, 45 minuter plus frågestund men vid det här laget struntar jag i frågestunden, sen länge har jag lärt mig att frågorna för det mesta inte är frågor utan en rolig anekdot från 1960-talet, eller kanske en ”kommentar” till det jag nyss pratat om i en timme och skrivit en bok på 730 sidor om. Jag har ingen fråga, mer av en reflektion säger han, det är alltid en han och när han väl börjat prata är min själ redan hemma hos min fru och mina barn och räknar pengar. Arvodet är uppe i 7500 kronor plus moms.

Vad förväntar sig Jens Liljestrand av mötet med sina läsare i Hultsfred? Initierade frågor om Vilhelm Mobergs realism eller om hans ideologiska hemvist? Lite respekt för sina egna läsare vore på sin plats. Som föredragshållare bör man lära sig att fånga upp de trådar som ändå kommer från en icke professionell publik för att ge frågeställarna den bekräftelse på delaktighet de är ute efter. Det ingår i arbetsuppgiften att hjälpa människor att förstå vad de egentligen försöker säga eller vilket ämne deras kommentar eventuellt tangerar. Man lyfter publiken, man föraktar den inte.

Och när Liljestrand beklagar sig över att det bara är svenskar som kommer och lyssnar på hans föredrag blir texten helt absurd. Vad hade han tänkt sig? Skulle araberna och somalierna i Hultsfred vara intresserade av Vilhelm Moberg? Liljestrand har alltså själv skrivit en bok om en svensk författare som med rätta förknippas med vår svenska historia och med våra rötter i det gamla bondesamhället. Han åker ner till Vilhelm Mobergs eget landskap Småland för att tala med sina läsare om boken och anmärker på att publiken består av äldre svenskar… Eh…? Okej…? Kanske bättre satsa på rapmusik eller arabisk poesi nästa gång?

Den så lumpna nedlåtenheten mot svenskar på landsbygden blir också tydlig när kulturskribenten beklagar sig över att det inte finns någon taxi som kan ta honom de elva milen upp till Linköping (tåget är försenat).

Jag kollar runt, ringer taxibolag i Hultsfred, Vimmerby, Mariannelund, hamnar i avstängda telefoner, nedlagda bolag, några enstaka suckande röster, färdtjänst speditionsfirmor, men en taxi härute? Till Linköping? Nu?

Det skulle alltså vara ett tecken på landsbygdens förfall att ingen taxichaufför står att finna sent på kvällen som utan att körningen är beställd i förväg kan eller vill köra 22 mil fram och tillbaka mellan Hultsfred och Linköping? Välkommen till verkligheten Jens Liljestrand. Vi är inte i Stockholm nu. Allt finns inte överallt hela tiden. Och det är inget problem för de människor som bor där. De är vana och inrättar sina liv efter det. Ingen Hultsfredsbo skulle få för sig att åka taxi till Linköping klockan nio en vardagskväll. Att komma ned från Stockholm och beklaga sig över att bönderna inte har någon taxi redo när kulturjournalisten ringer är både okunnigt och arrogant.

Men som tur är kan det alltså skönjas ett hopp vid horisonten. Och ljuset kommer naturligtvis från söder. För visst hittar Liljestrand till sist människor som är beredda att köra honom till Linköping, och dessutom billigt: 600 kronor utöver soppan! Vilket klipp jämfört med vad taxin skulle ha kostat! I en kvällsöppen livsmedelsbutik med skyltar på arabiska förmedlas kontakten till den invandrarchaufför som nu kommer att nyttjas. Så där ja! Äntligen lite dynamiska människor! Äntligen riktig serviceanda! Bra brorsan! Vilken svensk skulle ha ställt upp för 600 kronor? Leve det nya Sverige!

Liljestrands agerande illustrerar perfekt den princip enligt vilken det finns två grupper i Västvärlden som mer än andra tjänar på globalisering och migration. Dels de som den franske demografen Christophe Guilluy kallar ”borgar-bohemerna”, det vill säga unga och välutbildade människor i storstäderna vars sociala positioner inte på något sätt utmanas av immigrationen och som kanske själva kan göra karriär utanför det egna landets gränser. Men också invandrarna som söker sig till städerna för att i huvudsak ägna sig åt att betjäna borgar-bohemerna genom att tillaga deras pizzor, klippa deras hår, köra deras kollektivfordon och städa deras arbetsplatser och lägenheter. Och kvar blir de andra. De svenskar, engelsmän eller fransmän som inte vill acceptera vilka arbetsvillkor som helst, som inte har någonting att tjäna på den invandrade arbetskraftskonkurrensen, som inte har råd att bo i innerstäderna och som inte vill bo i de invandrartäta förorterna. Det handlar alltså om de människor som Liljestrand öppet föraktar i sin text: de som kanske redan har kört sin taxibil hela dagen och som nu måste vila för att orka köra imorgon, eller som måste följa kontrakt och prioritera färdtjänst före oplanerade långkörningar.

Men till sist kommer det bäst av allt: utvecklingen går ej att hejda. Liljestrand sitter i bilen mot Linköping och pratar med den arabiske chaufförens son. Det är den här pojken som utgör den svenska landsortens framtid, skriver Liljestrand, och det finns ingenting som vi andra med alla våra eventuella åsikter om immigration och integration kan göra åt det. Det spelar ingen roll vad vi skriver på Twitter eller på kultursidor. Det bara är så att nya människor tar plats i vårt land och att de kommer att sätta sin prägel på vårt samhälle:

Det finns en berättelse om Sverige som sträcker sig bortom välviljan och de fromma förhoppningarna [från immigrationsförespråkare får vi anta], bortom fördomarna och misstänksamheten [från immigrationsmotståndarna], bortom kultursidorna , ledarsidorna och twittergrälen, en berättelse som överhuvudtaget inte kommer låta sig styras av våra åsikter. Och som bara har börjat. Det är egentligen inte ens en fråga. Det är nog mer av en reflektion.

Immigrationen är alltså inte ens en fråga längre. Ingenting finns att diskutera. Allt vi kan göra är att acceptera. ”Resistance is futile! You will be assimilated!” Immigrationsförespråkarna har vunnit. Sveriges framtid är inte svensk.

—

Liljestrands text är en skam för Sverige. Den är en skam för den svenske mannen. Men den är framför allt en skam för honom själv. Den uppburne kulturskribenten kommer ut på den svenska landsbygden och förstår ingenting om hur den fungerar. Tendentiöst väljer han att överdriva landsbygdens förestående död för att retoriskt öppna upp för rimligheten i att svensk landsortskultur ersätts av något annat. Liljestrand vänder sig mot sin egen kultur, han vänder sig mot sin egen kultur och uttrycker en illa dold förtjusning över att något annat kommer i dess ställe. Det är bara så sjukt.

Till sist: Det är sant att vår landsortskultur är anspråkslös och relativt osynlig. På den svenska landsbygden har folk sitt och man sköter sig själv. Svensk landsbygdskultur är alltså inte på något sätt betjänt av att utmanas av stora mängder människor med helt andra sätt att fungera. Vi ska skydda svensk kultur, inte bidra till att tillintetgöra den. Sverige ska naturligtvis vara svenskt. Vi kommer att påverkas av det som händer, men vårt fokus ska ligga i att Sverige ska förbli svenskt. Allt annat är bara sjukt.