Efter första världskriget sa man – inte bara i de krigförande länderna – ”Aldrig mer krig”. Ett slags fredshänförelse svepte genom Europa.

Sverige var också drabbad av denna hänförelse och var, följaktligen, mycket illa rustat vid andra världskrigets utbrott. De eftergifter som sedan följde gentemot Nazityskland var en följd av denna politik. Samtidigt försökte man rusta i kapp, vilket hade till följd att stridskrafterna på marken, i luften och på havet var mycket stora strax efter krigsslutet. Eftergifterna gentemot Tyskland tvingade fram ursäktande, krypande eftergifter gentemot Sovjet.

Denna lärdom – att fredsentusiasm var förledande – satt länge i. Men efter murens fall var det dags igen. Nedrustning och blind tro på närmiljöns fredlighet. Efter ett antal av Rysslands krig mot sina grannstater har återigen en omprövning skett.

Glömskan är återkommande. Eller är det glömska? Kanske finns det en annan förklaring?
Inger Enquist beskrev i Svenska Dagbladet hur en skola i Brasilien lyckas så väl och får så goda resultat att den är internationellt uppmärksammad. Hur bär den sig åt? Den driver undervisningen och väljer ut eleverna ungefär på samma sätt som man gjorde i Sverige före enhets- och grundskolans införande.

Det intresserar inte några svenska politiker. De ser inte likheten därför att de glömt eller inte brytt sig om att lära sig något om folkskolan och läroverken. Man vill inte. Man gömmer sig hellre i glömskan. Aktiv vetskap om den gamla skolans prestationer skull vara för smärtsam. Den skulle ifrågasätta det nuvarande systemet och därmed också de värderingar som styrt dess utformning. I Sverige är det nämligen värderingar och inte resultat, anpassning efter rådande norm och inte ifrågasättande, som styr.

Vid förra sekelskiftet var det en mycket stark inflyttning till Stockholm. Det ledde till social oro och starkt stigande brottslighet. De missförhållanden som nu blir allt svårare och breder ut sig allt mer i de så kallade utsatta områdena – danskarna har en ärligare benämning: getton – hade sin motsvarighet för drygt hundra år sedan – det kan man läsa om i Populär historia:

Inflyttningen hade skapat en ohygglig bostadsnöd. Trångboddheten har aldrig varit värre. År 1900 bodde varannan stockholmare i ett hushåll med minst fem personer i ett rum och kö… Att dela säng och sova i skift var inte ovanligt… Folk bodde i mögliga, dragiga hyreskaserner inpyrda i tbc. Familjer levde i källare utan fönster och med 1,5 meter i takhöjd. Gamla verkstäder och skjul blev sovsalar där mattor och pappskivor utgjorde innerväggar.

Pressen följde upp med skakande reportage. De hittade familjer som bodde under båtar vid Årstaviken, i verkstadsbodar på Tegnérgatans gårdar, under mattor i parker och till och med i garderober. I Stadshagen fanns en kåkstad av papplådor och plåtskjul. Ett barn låg och sov i skiten. ”Tja, föräldrarna arbetar väl”, sa den slitne grannen. I källarhål hittade polisen halvblinda sexåringar som knappt kunde gå. Osande lampor hade förstört ögonen, trängseln hade gjort att de inte lärt sig gå. ”Detta ser vi varje dag”, suckade polisen. ”Hästarna på Östermalm bor faktiskt bättre.”

…Det var knappast en god miljö att växa upp i. Lärare fick dåndimpen när de gjorde hembesök – kanske delade mamma säng med fler än en man och vem pappa var förblev oklart. Förhärdade fattigpräster rodnade när de hörde tioåringarnas språk som de snappat upp i ”gristidningar”, barnens röster var hesa av sprit och cigaretter. Rökning var första tecknet på att det barkade åt skogen.

I vissa stadsdelar hoppade hälften av eleverna av skolan före sjätte klass. Ungarna ville snabbt bli vuxna, de slöt sig samman i gäng som levde på smårån, häleri och lurendrejeri. De bråkade på pendeltågen, värst var kvällstågen till Hagalund. De sjöng fula visor, slog konduktör och passagerare, kastade sten på tågen och krossade lampor. Polisen slog till mot ligapojkarna, vintern 1900 sprängdes Kungsträdgårdsligan, men Norrtullsligan, Klockfångarligan och Bonnfångarligan levde vidare.

Visst är likheterna med dagens förhållanden slående? Om denna erfarenhet varit tillgänglig åtminstone för några politiker, borde man snabbare ha kunnat förstå att invandringspolitiken skulle leda till dagens sociala katastrof.

Men man har glömt. Och man har inte varit tillräckligt intresserad för att på nytt tillgodogöra sig den kunskap som är så lätt tillgänglig. Och nu vill man än mindre höra talas om de förhållanden som en alltför stark inflyttning och folkökning förde med sig då – därför att man inte vill erkänna att så är det också nu, och så kommer det att förbli lång tid framåt, eftersom invandringen fortsätter att ligga på höga nivåer.

Hur skall man kunna förklara denna utbredda minnesförlust, denna uppenbara ovilja att minnas?

Politikerna är rädda för verkligheten. De är så fast i en förljugen idealbildning, i ett önsketänkande om verkligheten, att de inte står ut med realistiska beskrivningar. De livnär sig själva och försöker hålla väljarna lugna med verklighetsförfalskningar.

Hur skulle man kunna före en realistisk utrikespolitik när en sådan kräver ett försvar på helt andra nivåer än dagens om inte Putin skall fortsätta att gäspa över svenska viljeyttringar? I stället får man nöja sig med Margot Wallströms teatraliska gester, clownerier, som av omvärlden inte längre bemöts med annat än trött förakt.

Hur skulle man kunna reformera skolan när hela skoladministrationen – från departement till enskild kommun – förblir i en förljugenhet, grundad på decennier av agendastyrd, ideologisk ”forskning” och stödd på generationer av inkompetenta lärare, som inte klarar av annat än att fylla ut sin roll i denna skola: att vara handledare.

Hur skulle man kunna ändra på invandringspolitiken när denna just är ett uttryck för denna förvrängda verklighetsbild, denna förljugenhet? Man utformar inte politiken efter verklighetens krav utan efter en önskad, vacker ”verklighetsbild”. Naturligtvis kan man inte då bry sig om dess verkningar. Det vore att spotta sig själv i ansiktet.