Gästskribent Paula Ternström: I pappas hus känner jag mig trygg och fri

Paula Ternström

Skådespelerskan Paula Ternström skriver på nationaldagen om den trygghet hon känner i sin pappas hus. Närvaron av det förflutna skänker lugn. Men det förflutna är också vår gemensamma historia, vår identitet. Svenskens mål är självständighet, att vara sin egen. Låt oss stå upp för det.

År 1888 skrev Verner von Heidenstam om sin längtan hem till sitt barndomsland:

Jag längtar hem. Jag längtar vart jag går,
– men ej till människor! Jag längtar marken,
jag längtar stenarna där barn jag lekt.

Jag reser till pappas hus vid havet och finner tryggheten. Den finns i vinbärsbuskarna, i de vindpinade enbärsträden, i ljudet av kyrkklockorna som pappa älskade. Jag hissar vår vackra blågula flagga med ny flaggstångslina och jag ser den stolt sträckas ut i den kalla vinden. I den ljusa kvällen lägger jag nät med äldsta sonen och jag hör pappas röst i huvudet som talar om hur jag ska göra. Mitt hjärta blir lugnt. Nu finns han inte mer. Men jag bär honom med mig precis som vi alla bär våra föräldrar och vår historia med oss. Föräldrarnas värderingar tar vi omedvetet över precis som vi tar in vårt fosterlands värderingar. Det blir tryggheten och faktiskt trösten när det blåser hårt. Det man har kvar att hålla fast vid är värderingarna och ritualerna.

Vad är det att vara svensk? Kanske förstår man det bäst när man inte är i Sverige. Hur ser den svenska nationalkaraktären ut? Hur kan vi få kunskap om vår nations personlighet? För att förstå samtiden bör vi läsa vår historia.

Att analysera svenskhet var ett populärt ämne i slutet på 1800-talet. Man talade då om det karga Norden och den mustiga Södern. Man talade om svensk självständighetskänsla och praktiskt förnuft. Man talade om respekt för lagen och överdriven vördnad för det utländska.

Många kulturpersonligheter under 1800-talet försökte fånga en svensk nationalkaraktär. Man beskrev den ofta som ett missnöje med det egna folket. Svenskarna trivdes inte med varandra. De var asociala, materialistiska och individualistiska. Svenskarna saknade sinne för äkta fosterlandskärlek. De var okunniga om sin egen historia och brast i den nationella stolthet som präglade andra kulturfolk. ”Svensken är oförmögen att lyfta fram sina egna företräden utan förvandlar istället sina vackraste drag till fel och brister i förhållande till andra kulturer”, skrev statistikern Gustav Sundbärg i samband med den stora emigrationsutredningen 1907-1913. Och fortfarande idag beskriver vi oss som the nerd nation när vi ska presentera oss för 50 miljoner tittare på Eurovisionsschlagerfinalen. Har ingenting förändrats?

Svenskens mål är självständighet, att vara sin egen. Och vägen till oberoende går ibland via entreprenörskap. Så även för kvinnan, slog Carl Jonas Love Almquist fast i romanen ” Det går an” från 1839. Kvinnan i romanen var glasmästardottern Sara Videbäck, en karaktär som jag själv gestaltat på teatern. Almqvist lät Sara tänka att om hon tjänade sina egna pengar skulle hon bli fri och så även hennes kärlek. Almquist förlorade jobbet som rektor efter att skrivit den boken.
Idag kan vi se Vikings på History kanalen med bland andra Gustav Skarsgård som en av vikingarna. Min personliga favorit är sköldmön Lagerda. En kvinnlig krigare med de främsta nordiska egenskaperna: självständighet och även stolthet. Hon är jämställd mannen. Det finns i vår historia. De starka kvinnorna. En förebild.

Oberoende har i Sverige varit en dygd och det är också en dygd att uppfostra sina barn i denna anda. Nordiska föräldrar blandar sig mindre i sina vuxna barns vardagsliv än andra föräldrar. Barnen undviker i sin tur att be föräldrarna om stöd och hjälp. Svensken vill vara fri och oberoende, till familjen och kärleken. En bra karl reder sig själv, sa min pappa. ”Jag vill inte ligga någon till last” sa min morfar. Kanske är det detta som är att vara svensk?

Häromdagen läste jag på en engelsk sajt om Sverige att det riktigt svenska är Systembolaget och att stå i kö. Men också att vi tar varandra i hand. Ett handslag betyder att man är vänner. ”Det tar vi i hand på!” Redan på vikingatiden räckte man fram handen för att visa att man inte hade några vapen, att man kom med fred. En vacker gest, en möjlighet att knyta ett socialt band. Att inte sträcka fram handen kunde vara en krigsförklaring. Vi bär vår historia så kanske det är därför det skär så djupt i våra hjärtan när handslaget uteblir.

Ordet integration betyder ”en förening av skilda delar till en större enhet.” Och vi gammelsvenskar ska också integreras och förhålla oss till den nya föränderliga verkligheten och det nya land som Sverige blir. Det finns det politiska beslut på. Men vad händer när klankulturbefolkningar folkvandrar till ett individbaserat samhälle som Sverige? Vad händer med samhällskontraktet? Den svenska värdegrunden? Vad händer med vårt oberoende? Vad händer med kvinnans frihet?

Jag träffade en kvinnlig läkare som flytt till Sverige för att få leva i frihet. Hon fick inte lära sig vare sig cykla eller simma i sitt hemland. Det är inte fint för en flicka. Men hon är mer bevakad av sina landsmän här än där hon kom ifrån. ”Jag flydde från ett stort fängelse till ett litet”, säger hon. Det gör ont att höra i mitt fria hjärta. Så många som flyr till Sverige för att vara fria. Och vad möter dem?

Kanske är det tid att verkligen stå upp för våra värderingar? Det är tid att försvara jämställdheten mellan män och kvinnor. Det är tid att försvara demokratin Det är tid att tänka på arvet vi lämnar efter oss.

Själv vilar jag tryggt när jag känner närvaron av det förflutna, min pappas röst, hans vanor, hans ritualer. Jag känner mig också trygg när jag tänker på vårt svenska arv. Trygghet. Och frihet.
Gratulerar på nationaldagen, Sverige! Ja, må du leva!