I samhället allmänt förekommande tankefigurer behöver inte ha någon genomarbetad grund i form av någon sorts logiskt resonemang eller annat solitt fundament. Det räcker ofta med en attityd som känns bra. Jag kan ge ett exempel från Dagens Nyheters kulturbilaga. Det spelar ingen roll vilken av skribenterna som nedtecknat den aktuella föreställningen. Jag skulle tro att de har ungefär samma uppfattning allihop.

Det börjar med en tes om att människan – ”vi” – på nittonhundratalet föreställde sig att hon var på rätt väg:

den där känslan vi så länge hade att världen i hög fart var på väg att lämna allt föråldrat och irrelevant bakom sig

Nu har det emellertid utvecklats annorlunda stämningar:

Men något har hänt. Vår egen tids rörelse är mer sammansatt. Ännu ökar takten i strukturomvandlingen, men än snabbare sjunker tilltron till hela idén om framsteget. Resultatet är en kognitiv dissonans, en känsla av att något är skevt, resan går fortare men vi vet inte längre mot vad, eller ens om vi vill dit.

I det läget kanske vi börjar intressera oss för vår historia:

I den sprickan aktiveras det förflutna, som längtan och nostalgi, men också som riktmärke och, just, fäste för blicken. Katedraler som står där de står.

Detta är mycket farligt ty det kan leda oss i armarna på Adolf Hitler:

Men den därmed nyväckta historien kan bli farlig också, full av myter och fallgropar varav många lurar i till synes enkla och grundläggande begrepp som ”vi”, ”folket” eller ”landet”. Ord som handlar om vem historien egentligen tillhör, och som det ligger snubblande nära att ge snävt nationalistiska och exkluderande tolkningar på det sättet som nazismen alltid haft som affärsidé.

Jag håller med om att tilltron till något under detta sekel har sjunkit avsevärt i jämförelse med hur det var under det förra. Frågan är vad detta ”något” egentligen representerar. Saken är allvarligare än du kanske tänkt på. Det handlar om vad författaren och filosofen Lars Gustafsson kallade problemformuleringsprivilegiet. Vi har ett problem och vem har rätt att säga vilket problemet är?

Dagens Nyheters kulturredaktion och andra politiskt korrekta instanser föreslår att vi tappat tron till ”idén om framsteget”. För mig framstår detta som huvudlöst och farligt. Idén om framsteget är det som gjorde att mänskligheten – representerad av dess mest avancerade avdelning, nämligen västvärlden – började inrätta ett potentiellt paradis för jordens människor.

Metoden var vetenskap, eftertanke, driftighet, entreprenörskap, utvecklingsfrämjande värderingar och institutioner, till exempel jämlikhetsidealet, yttrandefriheten, den fria företagsamheten och en stat som inte styrde medborgarnas existens så särskilt. Hur kan man tappa tilltron till allt det som gjort oss så framgångsrika?

Jag har också tappat en tilltro, men inte till framsteget utan för de krafter som ställer sig i vägen för framsteget, nämligen just de vidskepliga politiskt korrekta idéer som för närvarande styr Sverige och som får oss, i varje fall mig, att varje dag tappa lite mer tilltro till landet och dess system. Varje gång jag knäpper på teven och lyssnar på en partiledardebatt skruvas förväntningarna ned ett snäpp.

Om man den ena dagen har framgångar och den andra dagen hela tiden misslyckas så är det, menar jag, ganska naturligt att fundera över vad man slutat göra rätt. Är det då inte naturligt att göra det som DN-skribenten i fråga varnar för, nämligen att fundera över begrepp som ”vi”, ”folket” och ”landet”? ”Vi”, ”folket” och ”landet” har en historia att vara stolta över och att lära oss av. Hur gjorde ”vi” när vi gjorde rätt? Att brunsmeta svåra och avgörande frågor är bara att försöka förmå oss att låta bli att använda vårt förnuft. De som brunsmetar skadar oss. De vill inte att vi ska göra landet gott igen.