Det var ett uppmuntrande tecken i tiden att moderaterna i Stockholms län nyligen föreslog att lägga ned de statliga eterkanalerna SR, SvT och UR. Som Maria Ludvigsson påpekade i en ledare i Svenska Dagbladet den 20 maj kan vi med lite tur få igång en seriös diskussion om ”vad public service bör vara, vad public service är samt om public service som institution ens är önskvärt”.

Till att börja med skulle jag vilja ifrågasätta beteckningen public service eftersom begreppet är positivt värdeladdat och kan förvrida tankarna så att den seriösa diskussionen aldrig kommer ur startgroparna. En gång hörde jag ett närmast parodiskt program i vilket en av radions utrikeskorrespondenter tog en annan av radions utrikeskorrespondenter i örat för att den senare kallat rysk statstelevision för public service. Den uppläxade korren fick lära sig att statsmedia heter public service för svensk del men statsmedia när det gäller Ryssland. Statsmedia är, tycker jag, en mer exakt och värdeneutral beteckning än public service.

Statsmedia betyder bara att ett bolag, oavsett vad slags program som sänds, ägs och finansieras av staten. Vad är då public service, ty även det kan ju existera? Om jag fick bestämma så skulle begreppet public service vara en hedersbeteckning på sådana statsmedia som lever upp till högsta journalistiska ideal, ungefär som jag inbillar mig att BBC kanske fortfarande är men i varje fall en gång säkert var. Public service är statsmedia som lyckats höja sig över gängse statlig propaganda och blivit en plattform för noggrann, hederlig och allsidig journalistik. Public service är en värdighet som inte kommer med automatik ur de statliga anslagen. Det är en värdighet som måste förtjänas.

Dagens svenska problem är att våra statsmedia inte kommer i närheten av att kvala in för hederstiteln public service eftersom de är propagandaorgan och härolder för den politiska maktens politiskt korrekta idéer. (Statsmedia skulle kunna lära sig av Systembolaget som ligger långt högre i förtroendemätningarna vilket antagligen beror på att Systembolaget är hederligt och transparent. Man får ungefär det man tror ska finnas i flaskorna och Systemet prackar inte på kunderna en massa uppfattningar annat än diskreta uppmaningar att inte överkonsumera deras produkter, alltså motsatsen till statsmedia.)

Svårigheten att ta ställning till statsmedias vara eller icke vara beror på att man inte vet om valet står mellan existerande pk-istiska statsmedia och ingenting alls eller om det står mellan existerande pk-istiska statsmedia och ett äkta, mirakulöst återuppståndet svenskt public service.

Om det fanns en rimlig chans skulle jag nog gärna vilja ha ett äkta public service-bolag i Sverige av samma anledning som jag gärna vill att Nationalmuseum fortsätter att existera, att Svenska Akademien lämnas ifred, att den kommunala musikskolan får blomstra och att kulturmiljöer pietetsfullt hålls i skick på skattebetalarnas bekostnad. Men jag vill lika lite släppa in Musikfestivalen i ett public service jag betalar för som jag vill att AIKs fotbollshuliganer håller årsstämma med efterföljande röjarfest på Dramaten.

Jag tror att svenska statsmedia, om de lyckades erövra värdighet som public service, skulle kunna göra mycket för att stärka – i stället för att, som idag, rasera – Sveriges självbild. Vi behöver utsätta oss för en seriös analys och fundera över oss själva och den värld dit vi hör i stället för att vältra oss i statsmedias förkunnelse om att Sverige varken förtjänar att ha någon historia eller några traditioner och i dess försök att skambelägga sina finansiärer för att de äter kött och reser med flygplan.

Jag vet inte om det skulle gå att rycka upp svenska statsmedia till värdighet av public service. Jag fruktar att det är omöjligt. I så fall anbefaller jag nedläggning.