Folk syndar jämt. Leviticus, Tredje Mosebok, handlar om vad som är orent och synd – till exempel att äta av ”allt det i sjöar och strömmar, som icke har fenor och fjäll” (11:10) och att ha sädesutgjutning (15:16), vilket gör mannen oren ända till kvällen – och hur den moraliska ordningen ska återställas.

För det mesta är räddningen ett djuroffer som ska förrättas enligt ett intrikat reglemente som styr var och hur offerdjurets blod ska stänkas och om djuret får ätas och i vilka situationer den officierande prästen ska få köttet och så vidare. Olika procedurer, som för en lekman är svåra att skilja från varandra, gäller för olika slags offer, exempelvis brännoffer, spisoffer, syndoffer, skuldoffer, handfyllningsoffer (vad nu det kan vara, inte ens herr Google verkar säker) och tackoffer (7:37).

Men det kan vara svårt för människorna att veta att all orenhet verkligen är åtgärdad. Det kan ju finnas begångna synder som inte sonats och beviljats absolution av Herren och därför ligger kvar och jäser och med tiden kan hota hela balansen mellan Herren och hans folk. För att hantera sådana risker finns Jom Kippur, den stora försoningsdagen, som inträffar en gång per år då den högsta instansen, bolagsstämman eller Herren, beviljar sina tjänare, styrelsen eller folket, ansvarsfrihet. Precis som i moderna företag finns det noggrant utarbetade ritualer för detta (se aktiebolagslagen respektive sextonde kapitlet i Leviticus).

Av menigheten ska prästen ta emot två bockar. Prästen ska dra lott om bockarna: en lott för Herren och en lott för Asasel. Asasel är något slags troll som bor i öknen, kanske en antik motsvarighet till Facebook som hotar att djävlas med människorna om de inte blidkar honom. Herrens bock offras på sedvanligt sätt men Asasels bock handhas av prästen enligt en särskild instruktion (16:21, 22):

Han skall lägga båda händerna på den levande bockens huvud och över den bekänna israeliternas alla skulder och brott, alla deras synder, och därmed lägga dem på bockens huvud. Sedan skall bocken föras ut i öknen av en man som står beredd. Bocken skall bära alla deras synder med sig ut i ödemarken och släppas lös där ute i öknen.

Därmed är skuldkontot med Herren nollställt. Folket har beviljats ansvarsfrihet. Menigheten kan andas ut.

Min observation är att vi gör likadant idag med den skillnaden att våra syndabockar är människor, inte getter. Dessutom gör vi det hela tiden, inte bara en gång om året.

Vi är alla syndare, till exempel strukturella rasister och, om vi är män, potentiella våldtäktsförbrytare. Samhället har svårt att leva med så mycket pyrande ondska just under den välpolerade ytan. Därför måste våra ledare inrätta rutiner för utdrivning av lumpenhet och illvilja. Det reningsbad de uppfunnit är att anklaga sådana som jag för rasism, nazism, populism, misogyni och fascism. Framför allt är det vita män som utses till syndabockar. Sedan människornas samlade skuld väl placerats på våra huvuden så har våra åklagare blivit renade, goda och befriade från synd.

Hur kan detta ske? Det beror på att vi getter låtit oss intalas att vi faktiskt är getter. Kan det finnas 58 olika kön så kan det väl tänkas att jag är en get?

Min poäng är att det är vårt eget fel. Vi låter det ske. Vi låter oss behandlas som getter.