När Sovjetunionen kollapsade var det lätt att förledas att tro att detta även skulle leda till en kollaps för kommunismen, och för det sovjetiska samhällssystemet. Under några berusande år såg det också ut att faktiskt kunna bli så. Kommunistiska regimer föll som käglor. En del började tro att liberalismen hade triumferat och att vi hade nått historiens slut. Tre decennier senare tvingas vi konstatera att detta var en from men föga realistisk förhoppning.

För dem som fram till 1991 hade hyllat och sympatiserat med det kommunistiska systemet blev den första halvan av 1990-talet förvisso en besvärlig tid. Debatten om vänsterns moraliska skuld upplevdes säkert av många vänsterintellektuella som ganska jobbig. Men det skulle bara bli en tillfällig plåga.

Likt kameleonten skulle de gamla kommunisterna mycket snart och med mycket stor framgång lyckas byta sina skepnader. Idag finns knappt längre någon som någonsin varit kommunist. Eventuellt överlevande skriftliga vittnesbörd om tidigare ställningstaganden viftas och skrattas bort. Idag kallar sig de gamla kommunisterna för vänster, feminister, antirasister, och diverse annat. Men hur mycket man än tvättar, så går ränderna inte ur.

Den dystra slutsatsen av främst det senaste decenniets svenska politiska utveckling är att det i varje fritt, öppet och demokratiskt samhälle tycks finns en bestående och betydande andel medborgare som utmärks – och närs – av en stark dragning till det totalitära drag som var kommunismens själva livsluft.

Den starka driften att bestämma över andra människors handlingar får som osviklig konsekvens en drift att också upprätta kontrollsystem som begränsar det fria ordet. Då det frihetsideal som alltid har burit upp liberalismen utgör ett direkt existentiellt hot mot den egna visionen om hur samhället bör organiseras, är det inte förvånande att man också utvecklar en stark dragning åt den extremt hatiska retorik som var så utmärkande för marxism-leninismen.

Det fanns en tid då Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti (SAP) var ett parti som hade arbetarklassens bästa i fokus, som bakom parollen om folkhemmet bedrev ett inkluderande samhällsbygge genomsyrat av ett starkt bildningsideal. Samtidigt som man värnade arbetarklassens intressen, var man noga med att söka samverkan med näringslivet och med att ”hålla lössen borta ur den röda fanans veck”. Det känns idag mycket avlägset.

Under Stefan Löfvens ledarskap har SAP utvecklats till en ren maktapparat, som är redo till snart sagt vilka eftergifter som helst bara man får behålla makten. I denna utveckling
framträder allt tydligare hur socialdemokratins arv ifrån leninismen vinner allt större utbredning, på arbetarklassens bekostnad. Vänsterkrafternas seger visas inte bara av att man inte längre har några problem att samverka med ”lössen”. Maktapparatens triumf visas också i en allt längre driven sovjetisering av regeringsmakten.

En av de centrala mekanismerna i förverkligandet av det identitetspolitiska samhällsbygget är föreställningen om en särskild ”värdegrund”, som förenar alla ”goda” människor. Man kan förvisso välja att raljera över hur politiskt korrekta medier klamrar sig fast vid detta babbel, och över hur direkt enfaldigt det kan bli när aktivister försöker förklara innebörden av innehållslösa floskler som den om ”alla människors lika värde”.

Tyvärr är det här fråga om något vi snarare bör förfäras över än skratta åt. Principen om en ”värdegrund” är den härskarteknik som håller samman de ”goda” människorna, och garanterar att varje form av opposition kommer att få gruvliga konsekvenser. De som raljerar över det enfaldiga i denna retorik inser inte att det är just detta som är själva poängen.

Om individer tvingas att offentligen bekänna sig till politik och principer som grundas i logiska och rationella ställningstaganden är deras lojalitetsförklaring inte mycket värd – för Makten. Det är först när de tvingas att bekänna sig till politik och principer de anser vara irrationella, illa underbyggda och även skadliga som verklig effekt uppnås. Det är först när människor tvingas att förnedra sig – inför sig själva och inför andra – som Makten vinner.

Det som gör att just ”värdegrunden” är ett så effektivt instrument i Maktens händer är att det är ett medvetet luddigt begrepp, där tolkningen alltid blir en fråga om moraliska överväganden. Och då Makten är den enda uttolkaren av moralen, kommer Makten alltid att vinna. Man kränker här i grunden en av rättsstatens grundläggande principer – den som säger att moralen aldrig får gå före lagen.

I den identitetspolitiska utopi som nu håller på att förverkligas i Sverige går moralen alltid för rätten – så som den uttolkas av de aktivister som tillhör de ”goda” människorna. Det fria order är fritt endast så länge det uttalar stöd för Maktens agenda. I sant leninistisk anda har Makten tagit kontrollen över det Lenin kallade ”kommandohöjderna” inom medierna. Statsradion och Statstelevisionen bekänner sig slaviskt till ”värdegrunden” och även inom privat ägda medier är uppslutningen stor.

I S-märkta Aftonbladet kunde en krönikör nyligen lämna följande uppgivna kommentar till hur identitetspolitiken alienerar traditionella arbetarväljare: ”Be en arbetare på Volvo förklara identitetspolitik. Be en städerska på valfritt kontor förklara vad rasifiering är. Be en busschaufför med delad skiftgång bena ut kulturell appropriering.” Skribenten har missat hela poängen – för SAP är arbetarna historia. Nu är det vänsteraktivisterna som styr.