Ulf Lundells nya bok är en medvetet fragmentarisk men stundtals vacker beskrivning av en tillvaro i leda och vilsenhet. Tillbakablickarna på den lyckliga barndomen ger en vink om historiens och ursprungets betydelse i våra liv. Tyvärr läser Lundell bara mainstreammedia, vilket märks i de politiska diskussioner som förs i boken.

Ulf Lundell har i dagarna givit ut sin nya bok ”Vardagar 2” (Wahlström och Widstrand, 671 s.) som är en redogörelse i dagboksform för författarens vardagsliv under hela 2018. Banala bekymmer rörande vad som ska ätas till middag eller vilken musik som ska spelas på bilstereon blandas med politiska och intellektuella betraktelser över tillståndet i Sverige och i världen.

Texten är precis som i förra ”Vardagar” skriven på vers. Formen passar Lundell perfekt. Hans författarskap har alltid bestått i att skildra en aldrig sinande ström av intryck och infall som verkar behöva benämnas och kommenteras för att eventuellt kunna bearbetas och sorteras. Det är först när allt har sagts, när både författare och läsare inte orkar mer och när texten närmar sig sitt slut som ett mer distanserat och försonande förhållningssätt till verkligheten brukar framträda.

I ”Vardagar 2” finns alltså ingen berättelse som skulle kunna samla framställningen kring en meningsskapande enhet. Ingen löpande prosa påtvingar något berättande perspektiv över det som sägs. Lundell kan ägna sig åt en ibland helt och hållet fragmentarisk redogörelse för alla tankar och intryck som fladdrar förbi. Och som alltid med Ulf Lundell är det både lättläst och intressant. Visst är det banalt emellanåt med funderingar kring sport och kändisar, men precis så banalt kan livet vara när man går hemma och skrotar och pretentionslösheten är befriande. När den existentiella temperaturen väl höjs i texten känns det alltid autentiskt och motiverat.

Intressant nog blir texten mindre fragmentartad i de avsnitt där författaren erinrar sig sin barndom. Sitt samtida liv 2018 på Österlen skildrar han med hjälp av korta brottstycken: ”Det är tisdag / Måste få nåt i mej / Måste börja måla / Snart novemberdagar /Dom som det för det mesta bortses från”. Men när Lundell lämnar Österlen 2018 och går tillbaka till barndomens 1950-tal i Stockholm blir raderna längre och det blir mer av sammanhang och helhet både när det gäller form och innehåll: ”En liten lägenhet högt uppe på Söders berg. En husmodell / på ett bord en dag. Sen en annan dag uppbrott och flytt / till modellen som blivit verklighet. Sen dess / alltid denna kluvenhet mellan stad och land.”

Jag tror att Lundell beskriver något som många känner igen idag och som definitivt hänger ihop med vår samtidshistoria. Det handlar om den förvåning med vilken en medelålders människa vars liv till stora delar bestått av trasiga förhållanden, skilsmässor, separation från egna barn, ensamhet och vilsenhet upptäcker och inser att man en gång har varit ett lyckligt barn som levt i ett sammanhang man själv som vuxen aldrig har lyckats upprätthålla eller kanske ens skapa. Det finns många igenkänningsfaktorer i boken. Somliga är ganska roliga, men den här är fruktansvärd. En mig närstående person berättade att han brukar besöka ett träd vid huset där hans morföräldrar levde som han ristade in sina initialer i när han var tolv år för att försäkra sig om att han inte har drömt alltihop. Och alltihop det är just en barndom med mor- och farföräldrar, med föräldrar som inte skilt sig, med sommarstugor på landet, nattligt tjuvfiske, tjuvrökande, snusdosor och hemliga kojor i träden. Just detta beskriver Lundell i sin bok: en barndom med både sammanhang och äventyr. Och det är den förundran som Lundell uttrycker inför denna barndom som är så intressant. Att han fick den barndomen. Att det är sant. Att det var på riktigt.

Men det handlar också mycket om politik i ”Vardagar 2” och här måste jag markera ett tydligt avstånd till Lundells politiska positioner. Lundell kommenterar naturligtvis valrörelsen 2018 och den efterföljande utdragna regeringsbildningen. Problemet är bara att Lundell låter sin världsbild formas av vad han tar del av i DN, SvD, kvällstidningar och public service. Och detta gör han alltså 2018!

Hur var det journalisten och satirikern Jens Ganman sa nu igen? Man blir dummare av att titta på nyheter på SvT än av att inte göra det. För h… Lundell. Kom igen! Du måste väl inse att public service blivit maktens megafoner och att mainstreammedia är så politiskt korrekt att den ofta framstår som direkt lögnaktig. När Ulf Lundell ondgör sig över SD, Ungern och Trump på samma sida – och dessutom har ångest över klimatkrisen – inser man till sin förvåning att han sväljer det han läser i DN och Aftonbladet med både hull och hår.

Men visst. Det är inte entydigt. Lundell tvekar ibland. Han berättar hur han deltar i bokmässan i Göteborg och då med viss förundran tvingas konstatera att han hamnat på etablissemangets sida och inte på dissidenternas (Nya Tider hade portats från mässan). Han talar också med avsky om islamister och säger lite obligatoriskt flera gånger att vi nog inte skött det där med integrationen så bra.

Icke desto mindre är Ulf Lundell öppen i boken med det djupa förakt han känner för SD. Och detta från en man som tillåtit sig att sjunga i det arbetande folkets namn och som med rätta själv kan säga sig springa ur svensk arbetarklass (precis som jag själv). Man tar sig för huvudet när Lundell omfamnar det mediala medelklassförakt som finns i DN och SvD mot en genuin svensk folklighet som gör uppror mot den rådande makten. Vilka är de verkliga hjältarna idag i Sverige Ulf Lundell? De som kröker rygg och likt kuvade slavar böjer sig för den politiska korrekthetens absurda påbud eller de som riskerar karriärer, inkomster, social status och familj för det land och det samhälle de föddes i och som de älskar och som verkligen inte låter någon Jante visa upp dem på sitt torg?

En annan sak som stör är att det engagemang som finns i boken för kvinnors lidande och speciellt då för våldtagna kvinnors lidande aldrig, säger aldrig, kommer in på det högst konkreta ämnet rörande kvinnor i Sverige som våldtas av män med ursprung i andra länder. Jag kan skicka lite länkar till din mail Lundell med artiklar och information om hur svenska kvinnor har blivit offer för de ökande överfallsvåldtäkterna. Du kommer knappast läsa om det i DN. Överrepresentationen av män med utländskt ursprung är belagd med siffror från BRÅ och diskuteras bland annat av Ann Heberlein i hennes bok ”Våldtäkt och kultur” från 2018 och snart kommer vi presentera en ny studie i ämnet här på Det Goda samhället. För övrigt rekommenderar jag att du skaffar information om samhällsutvecklingen i vårt älskade Sverige via nya kanaler. Läs alternativmedia. Läs böcker av Ann Heberlein, Tino Sandaji, Jens Ganman, Katerina Janouch och andra. Ta del av den folkrörelse som finns på nätet och som är ett äkta folkuppror mot maktmissbruk, hyckleri och lögner.

Till sist: På sidan 225 finns vad jag antar är ett intressant skrivfel. Lundell berättar att Lisa Magnusson i DN har ”pissat på” något hon kallar för livsstilsvänstern. ”Jag vet knappt vad livsstilsvänstern är / men jag gissar att det är besuttet / och själgott / och duktigt ifrågasättande / men på behörigt avstånd.”

Känner sig Lundell så träffad att han inte ens förmår skriva ”självgott” utan tar till ”själgott” för att slippa kännas vid den uppenbara referensen till honom själv? Men det kanske inte är en felskrivning. För den självgoda livsstilsvänstern har levt just på att vara god i själen: godhetshysterin är som bekant vår nya religion. Själgott eller självgott. Same same kanske.

Ganska lätt att vara själgod i sin vänstersjäl när man på behörigt avstånd kan avnjuta sina öppna landskap vid havet och aldrig (i alla fall inte i denna bok) behöva besöka förorter eller småstäder på landsorten där människor ur den svenska arbetarklassen får betala för bevisen på livstilssvänsterns själ(v)godhet. De 10 000 svenskar över 50 år som är hemlösa till följd av den besinningslösa immigrationen omnämns heller inte i boken.

Ett återkommande motiv i boken är Lundells separation från personen ”S”. Separationen visar sig svår och utdragen trots att de båda har genomgått en formell skilsmässa. Separationen från S som i Socialdemokraterna verkar minst lika svåruthärdlig för Lundell. Sverige började inte med Socialdemokraterna. Det var inte Socialdemokraterna som byggde landet. Det är ”folket som bygger landet, dom är dom enda som kan det.” Det är dem vi ska hålla oss till.