Fransmannen Émile Durkheim var tillsammans med tysken Max Weber sociologins grundare. De var ungefär lika gamla, Durkheim föddes 1864 och Weber 1858. Ibland räknas även Karl Marx, född 1818, till grundarna.

Det sena 1800-talet var besatt av vetenskapliga ambitioner. Den industriella revolutionen pågick för fullt och en helt ny värld rullades ut inför människornas häpna ögon. Inget gammalt gick att lita på. Durkheim ansåg att alla idéer som folk tidigare haft om samhället var fördomar. Han uppfattade sin egen lära som lika revolutionerande som när den heliocentriska världsbilden ersatte den geocentriska. Allt skulle genomforskas med vetenskapliga metoder. Det är ingen tillfällighet att man i samma anda började mäta skallar på samer. Ej heller är det en tillfällighet att Marx kollega Engels kallade herrarnas gemensamma lära för den vetenskapliga socialismen till skillnad från alla tidigare sorters primitiv och fördomsfull socialism.

Själv har jag aldrig begripit mig på Durkheim (som jag i alla fall tror att jag gjort med Weber och Marx). Men en sak han som skrev i sin bok om vetenskapliga sociologiska metoder har jag lagt på minnet:

De stora vågor av entusiasm, indignation eller medlidande som uppstår i en folksamling, kan således inte härledas till något enskilt medvetande. De kommer utifrån till var och en av oss och har förmågan att gripa tag i oss mot vår vilja. Det är frågan om ett grupptillstånd som upprepas hos individerna, därför att det tvingar sig på dem. Det finns i varje del därför att det finns i helheten, snarare än att det finns i helheten för att det finns i delarna.

Durkheim arbetar med föreställningen att det finns ett slags organiskt väsen som han kallar samhället ”som finns utanför individen och som har en tvingande makt” över individen. Detta väsen skapar ”normer” hos samhällsmedborgarna som gör att de kan samexistera.

Troligen feltolkar jag Durkheim men av citatet drar jag slutsatsen att det kan finnas en motsägelse mellan vad folk känner i kollektiv och vad de känner privat i sin egen erfarenhetssfär. Själv tror jag att det ligger till på det viset ty många människor verkar inte lida av att de av samhället inspirerade värderingar de hyser ofta går på tvärs emot de dagliga erfarenheterna och det sunda förnuftets innebörd. Samhället uppmuntrar människorna att inta olika politiskt korrekta uppfattningar, till exempel om hur undervisning ska gå till och om hur utanförskap och brottslighet ska bekämpas, exempelvis med terapi och bidrag, trots att det blir alltmer uppenbart att de politiskt korrekta idéerna inte får avsett resultat utan tvärtom ofta förvärrar problemen. (Läs Lars Åbergs bok om Framtidsstaden Malmö om du inte tror mig.)

Men Durkheim verkar tycka att kollektivets påtryckningar normalt är bra eftersom de bidrar till att uppfostra medborgarna så att det uppstår en ”organisk solidaritet” i ”socialisationsprocessen”. På det sättet kunde balans upprätthållas och balans var enligt Durkheim det viktigaste för samhällsmedlemmarna.

Det kan jag inte förstå ty den sovjetiska socialisationsprocessen och den svenska PK-istiska motsvarigheten kanske åstadkommer någon sorts balans mellan individer som låter sig uppfostras men det är knappast en balans som jag önskar mig.

Durkheim inser dock, med viss oro verkar det, att den sociala kontroll, som är den abstrakta och opersonliga samhälleliga helhetens mål med den uppfostran medborgarna bibringas, inte alltid funkar enligt detta svårförståeliga väsens avsikter. Normerna försvagas och då inträffar ett samhälleligt sjukdomstillstånd som Durkheim kallar anomi. Anomin splittrar samhället och människor börjar ge starkare uttryck för sina ”djuriska drifter” ty människor, hävdar Durkheim, mår bättre när de har gemensamma normer att hålla sig till. Till exempel har grupper med svagare normer fler självmord säger han.

Kanske ligger det trots allt en del i vad sociologen påstår. Kanske är det anomi Sverige lider av. I varje fall är det nog sant att det gamla homogena Sveriges enhetliga och fasta normpaket befinner sig under attack och upplösning. Durkheim ansåg att sociologer skulle verka som ett slags samhällsläkare. Jag vet inte vilken medicin han hade ordinerat idag. Kanske konstgjord andning på det gamla normpaketet i förhoppning om att det ska spritta till av nytt liv.