”Ska en 12-åring ha en jacka som kostar 7 000 kronor är en fråga man kan ställa sig. Ju dyrare föremål och ju större skillnader det finns i samhället, desto större incitament finns det så klart att råna. Det är ett lackmuspapper på hur samhället ser ut. ”

Så säger polisen Hampus Johannesson i en intervju i tidningen Mitti, med anledning av den markanta ökningen av personrån mot barn och ungdomar.

Det är inte taget ur luften att det kan finnas ett samband mellan djupa samhällsklyftor – fattigdom – och kriminalitet. Men det är inte polisens sak att leta efter socioekonomiska skillnader för att förklara brott. Det finns redan gott om myndigheter och yrkeskårer som ägnar sig åt sådant, vissa med gott resultat och andra med sämre. Polisens uppdrag är att skydda de hederliga medborgarna från kriminella, oavsett varför en kriminell person rånar en medborgare – och oavsett vad medborgaren rånas på.

Att polisen kommer med den är typen av budskap är minst sagt oroväckande. Hampus Johannesson ifrågasätter faktiskt offren, inte gärningsmännen, och skuldbelägger dem för att han upplever att det finns för stora skillnader i samhället.

När jag hör polisen yttra sig på det här sättet sjunker mitt förtroende för dem avsevärt. Det är inte så att jag direkt misstror deras kompetens, snarare undrar jag hur det står till med deras vilja att ta sitt uppdrag på allvar när de går ut i pressen och förklarar rånvågen med offrens kläder och mobiltelefoner. Det ger samma signaler som när de går ut och förmanar människor att inte bära smycken eftersom det kan fresta vissa människor att stjäla dem. Offren får skylla sig själva, helt enkelt. Och även om Johannesson inte säger det rakt ut så lägger han ett större ansvar på föräldrarna, som köpt dyra jackor och mobiler till sina barn, än på de brottslingar som rånar barnen.

Hela det svenska samhället är marinerat i den här typen av tänkande. Allt ska förklaras med samhällsklyftor och fattigdom. Men hur många i vårt land är så fattiga att de måste stjäla jackor och mobiltelefoner? Det skulle kanske vara en och annan fattigpensionär möjligen men såvitt jag vet har de ännu inte mobiliserat sig och börjat stjäla vare sig jackor eller mobiltelefoner. I övrigt finns det knappast någon i Sverige som behöver stjäla kläder eller telefoner, skulle jag drista mig att påstå.

Däremot är det förstås alltid så att någon annan kan tänkas ha mer än man själv har – men ska det verkligen vara en ursäkt för att stjäla andras saker? Med den inställningen kan man lika gärna säga att den som pluggat, jobbar ambitiöst och tjänar såpass bra att han eller hon har haft råd att skaffa en villa och en och annan värdesak faktiskt får skylla sig själv om någon gör inbrott. Jag undrar just när vi får höra poliser som Hampus Johannesson ifrågasätta människors rätt att ha antikviteter, dyrbar dator eller en maffig kamerautrustning för att det kan fresta kriminella.

Det kan verka hur galet som helst att en tonåring, eller ännu yngre person, har en jacka som kostar flera tusen och en dyr mobil, men det är inte polisens sak att kritisera sådana företeelser. Dels för att det helt enkelt inte är en godtagbar förklaringsmodell; för att man ska bli kriminell ska det till mycket mer än enbart samhällsklyftor. Dels för att det ger helt fel signaler både till offer och förövare. Offren får veta att polisen anser att de har sig själva att skylla, och för en 12-åring kan det bli oerhört traumatiskt och rentav ge ärr för livet. Gärningsmännen, däremot, får veta att de är offer för ett ojämlikt samhälle och att till och med polisen anser att det är fullt förståeligt att de känner behov av att råna dem som har dyrare jackor än de själva.

Den signalen är faktiskt ett större incitament för att råna än jackor och mobiler.