Säsongen i skärgården har nyss börjat. Det vill säga att de som inte besöker sina stugor på vintern har nu vågat sig ut. Jag är ute i min stuga året om. Vintern kan vara mycket vacker med vit snö mot svarta klippor – även om sådana syner med åren blivit mer sällsynta.

Det händer, på vintern, att jag sitter alldeles ensam i tystnaden på Waxholmsbåten. Det har sin tjusning. Det är också stans buller för öronen och fladder för ögonen som jagar ut mig till lugnet och tystnaden. Men ibland kan det bli lite väl tyst. Rösten är så oanvänd att det tar ett tag att få den användbar när den väl behövs.

Så, folk att prata med kan också – i små portioner – vara angenämt. Tre gånger i rad har nu samma samtal utvecklat sig. Att detta hänt har jag medvetet lockat fram.

Jag har visserligen inte varit så lössläppt som Sydney – the hardworking DJ – kunde vara. Han kunde – helt oprovocerat och utan att ha någon särskild person att samtala med – höja rösten i bussen och högljutt förkunna: ”Skyll inte på mig! Jag röstade på SD!” De områden som ettans buss kör genom på Gärdet var hans hemkvarter. De flesta kände honom och skrattade gott.
Men något kan man göra, och det är inte svårt. Vid övervägandet av hur oskyddat man vill yttra sig förtjänar det blott påbörjade men dock i full gång varande politiska skiftet att tas i beaktande. Visserligen finns det smågåviga (därmed menas de som har otur när de tänker) personer som inte fattat det, och andra som visserligen fattat men av olika lojaliteter eller helt enkelt för brödfödans skull fortfarande hukar.

Den så kallade vänstern har inte längre problemformuleringsprivilegiet. Det vet den om. Läget i Sverige, med alla dess brister, är uppenbart för var och en. Därför har den så kallade vänstern också förlorat självförtroendet. Den har inga hållbara argument och det vet den också om. Den så kallade vänstern har också börjat tröttna på sina skyddslingar. Helst vill den glömma att den gjorde sig till stormamma för muslimer, feminister och mångkönade och andra behövande minoriteter, men det kan den inte. Alla tvingas de fortsätta med sina långtråkiga möten, sina allt tunnare men fortfarande skrikiga demonstrationer och sina med möda framadministrerade indignationsnummer i press och på nät.

Och den så kallade högern gnuggar sig i ögonen och rensar försiktigt öronen och frågar sig, förskräckt och häpet: ”Är detta sant? Jag blir ju inte (bara) utbuad när jag säger något. Vissa lyssnar visst?” Och den så kallade högern ser sig försiktigt om över den högra axeln och upptäcker att där finns inget bottenlöst stup. Där går helt vanliga människor, lugnt traskande i någon bestämd men okänd riktning. De får fortfarande burkar, flaskor och skällsord kastade efter sig, men det verkar snarast roa och stärka dem. Och den så kallade högern drar efter andan och ser sig om med ett nytt självförtroende: ”Kanske skulle man kunna våga… Kanske skulle man kunna våga vädra sina erfarenheter och åsikter?”

I denna sålunda med lätt hand beskrivna tidsanda åker jag alltså båt omgiven av människor av olika slag. Många har i åratal åkt med samma turer till samma bryggor. Det finns många olika, mer eller mindre permanenta gäng som sitter vid samma eller närbelägna bord. Samtalen böljar fram och tillbaka, men återgår till vissa givna teman: dasset, vattnet, båtarnas turtäthet och liknande.

Många är pensionärer. De eller deras föräldrar köpte tomten för länge sedan, byggde en enkel stuga och fick ett älskat ställe att åka till och vistas vid. På den tiden, för sextio, sjuttio år sedan, kunde också enkelt folk med låga inkomster skaffa sig sådana ställen. Under senare år har andra kategorier, med mer pengar, kommit till. Det finns alltså folk av olika slag på båtarna. Med Patriks ord är det gråsossar och medelklassare. Allihop är inte längre nettoskattebetalare, men de har varit det. Nu kräver många ganska mycket vård.

I denna miljö, bland dessa människor, har jag nu tre helger i rad lett in samtalen på invandring och det förfall som i dess spår börjat uppträda på allt fler områden. Ingen förnekar längre misären. Vissa ser lite plågade ut. Andra tar entusiastiskt upp tråden och det framgår tydligt att de röstar på SD och är förbannade över att de därför utmålas som byfånar.

Men de säger inte att de röstar på SD. Det gör jag. Då blir alla lite bestörta, främst kvinnorna. Några drar sig tillbaka, gömmer sig bakom en tidning eller så. De flesta ser bara lite fundersamma ut.

Alltså: Det stora skiftet är på gång! Ta chansen att bli en beundrad pionjär. Tala om allt det ni så gärna vädrar här i kommentarerna! Tala ansikte mot ansikte med levande människor! Det är inte farligt

Tänk med ömhet på de ömkansvärda individer som inte törs yppa sina åsikter förrän alla deras bekanta först visat att det är möjligt…

Och kom ihåg: Det är du som är ansvarig. Du och dina likar kan få den stora vändningen att ske. Låter du din omgivning få se din hållning förstår man också att det inte är farligt att ha de erfarenheter och åsikter som är dina och många andras. Det är bara när ni är osynliga, när du och alla andra inte vågar träda fram som man kan skrämmas med er och era åsikter-
Men de som får se och höra er förstår att ni inte är farliga. Ni är vanliga människor. Så res dig upp, klara strupen och gör dig hörd!