Bortom alla dagspolitiska diskussioner om olika problem och deras möjliga lösningar står den verkligt stora politiska frågan i ett hörn och väntar på sin tur: har vi inte fått nog av problem och utmaningar? Vi behöver hitta tillbaka till vad som antagligen är ett mer manligt sätt att tänka och som i huvudsak går ut på att det enklaste sättet att hantera problem är att inte skaffa dem.

Vår samtid har en hopplös inställning till ”problem” och ”utmaningar”. Inga problem är för stora för att hanteras, inga utmaningar för svåra för att övervinnas. Bara vi satsar på forskning, kunskap, engagemang och direktiv kan vi ta oss an vad som helst. Men hur ofta hör vi någon säga att det räcker med problem och att vad vi verkligen behöver är lugn och ro? Hur ofta hör vi någon säga att vi inte behöver mer kunskap och engagemang utan integritet och förmåga att säga nej?

Jag kom att tänka på detta när jag läste en insändare i Göteborgsposten där två socionomer, Johanna Thorn och Gustav Gabrielsson, skriver att gängkriminaliteten bör hanteras med mer sociala insatser och inte med fler poliser och hårdare tag. Artikeln fångar med precision den utopiska och gränslösa syn på problemhantering som alltför länge har tagits för självklar i Sverige och som verkar inspirerad av självhjälpsrörelsen där allt är möjligt så länge man tror på sig själv och aldrig ger upp.

Thorn och Gabrielsson tror på samtal med kriminella för att skapa en medvetenhet om deras möjlighet att göra andra val än dem som håller dem fast vid den kriminella banan. Sympatisk tanke naturligtvis och den kan säkert vara rimlig om den appliceras på rätt personer. Men kruxet är bara att hela kriminalpolitiken ska involveras i detta projekt och att en hel rad med åtgärder och insatser därför måste komma till.

Thorn och Gabrielsson skriver:

Flera myndigheter [måste] faktiskt ta ansvar för denna samhällsförändring. Att tala om samverkan räcker inte när ingen har den egentliga uppgiften att verkställa förändringen.

• Kunskap måste ut i kommunala myndigheter om hur man skall arbeta med kriminalitet och de måste åläggas ett ansvar att arbeta med frågan.

• Orimligt nog kanske inte polismyndigheten behöver fler poliser utan flera socialarbetare.

• Kriminalvårdens ansvar bör utökas till att i större utsträckning säkerställa att dessa individer erhåller goda psykosociala förutsättningar, något som ligger hos socialtjänsten i dagsläget.

Det kanske inte finns mycket att invända mot detta. Det är väl socionomers uppgift att tro på sitt arbete och att uppmana oss att inte bara förlita på polis och repression. Men ändå…

Låt oss komma till det väsentliga. Börjar vi inte bli ganska trötta i Sverige på ansvar och uppgifter? Har vi verkligen energi till att hantera hur mycket som helst? Har inte socialtjänsten arbete så det räcker? Och sedan själva sakfrågan: Ska vi lägga om hela kriminalpolitiken så att ”motivation till förändring” ska bli standardmetod i kriminalvården? Vem tror längre på det?Prata och prata och prata och prata. Kan vi göra om människor? Äger vi något psykologiskt trollspö som ska göra förhärdade yrkeskriminella med empatistörningar och neuropsykiatriska diagnoser till självständigt tänkande individer som plötsligt ska motivera sig själva att välja arbete och medelmåttiga löner istället för kriminalitet och snabba pengar?

Det räcker nu med teorier och metoder. Det räcker med krumbukter och strategier. Det räcker med engagemang och kunskap. Vad vi verkligen behöver är integritet. Det vill säga en tydlig avsikt att inte behöva hantera problem som egentligen inte är våra. Jag har ingen lust att betala skatt för att mängder av yrkeskriminella ska få sitta och prata motivation. Speciellt inte om de inte ens är födda i Sverige och borde sitta i fängelse någon annanstans. Jag har heller ingen lust att betala skatt för att SÄPO ska hålla koll på de hundratals islamister som nu tydligen finns i vårt land. Varför i hela himlens namn ska vi behöva lägga resurser på att hantera islamister? Vad har islamister med Sverige att göra?

Ingen människa kommer kunna leva helt utan bekymmer. Livet kommer alltid ifatt oss: oro, sjukdomar, olyckor, ovisshet om syfte och mening. Men det är en fullständigt sund och hedervärd attityd att vilja göra livet enkelt och hålla komplikationer borta. Man ska hjälpa andra människor, man ska ge dem sitt stöd när det behövs, i den mån man förmår och orkar. Men ingen kan hantera hur mycket som helst. Alla behöver balans mellan ansträngning och vila. Vi har rätt att vila.

Till viss del handlar allt detta om manligt och kvinnligt. Jag generaliserar naturligtvis och kanske idealiserar jag goda manliga värderingar också. Men jag har en föreställning om att män äger en större förmåga att hålla problem ifrån sig. En man gör gärna saker och ting så enkelt som möjligt. Han stoltserar inte bara med att ha saker under kontroll utan också över att han inte ens tänker oroa sig. Han ser ned på rädsla och ängslan. Han ser ned på kontrollbehov och hysteri. ”Det är lugnt! Det ordnar sig!”

Sverige behöver ta det lugnt. Vi behöver vila. Vi behöver återhämta oss. Vi behöver inte fler utmaningar. Vi behöver ta hand om oss själva. Vi kan inte lösa världens alla problem och vi behöver hålla dem ifrån oss. Vi har gjort tillräckligt.