Jag har en stabil och banal marxistisk grundposition när det gäller att försöka begripa varför samhällen gör vad de gör. Jag tror att när samhällena bestämmer sig för att göra något så är det för att inflytelserika grupper anser att de har något att vinna på det.

Redan där krånglar det till sig inte minst för att ”vinna på” kan betyda så olika saker. Vi som lever i en penningräknande kultur utgår normalt från att det innebär förbättrat utslag i resultaträkningen eller mer pengar på banken. Men det finns andra kulturer där ära och status eftersträvas framför rikedom. Fast på något vis, säger min inre marxist, så slutar det nog i alla fall med att de som vinner ära också tar pengarna (eller den odlingsbara marken med tillhörande trälar eller vad som nu motsvarar dagens sedlar).

Så presenterar sig då verkligheten. Då skjuts grundskott mot den självsäkra materialistiska analysen. Betrakta Sverige idag. Jag vet att det välfärdsindustriella komplexet har haft sin egen välfärd knuten till det numera erkänt misslyckade migrationsprojektet. Jag vet att politikerväldet åtminstone delvis byggt sina högmodiga föreställningar om att vara en humanitär stormakt på samma grund. Men migrationsprojektet har gripit Sverige med långt starkare kraft än vad som motiveras av dessa dominerande gruppers ekonomiska fördelar.

Minns extasen efter den treårige Aylans död på en turkisk strand år 2015 och Stefan Löfvens darrande stämma när han förklarade att hans Europa inte byggde några murar.
Det där var något större än egenintresset. Det var, tror jag, religion. Människor drevs inte, som Marx troligen menade, av snöda egenintressen, utan mer, som hans lärofader Hegel ansåg, av idéer.

Idéer är ofta men inte alltid galna. När de uppmuntrar människor att själva använda sina huvuden, som under renässansen och upplysningstiden, och litar till vad det mänskliga förnuftet kan åstadkomma om det strävar efter sanning så blir det för det mesta bra. Men om idéerna uppmuntrar till vidskepligt auktoritetstänkande så kan det gå alldeles åt pipan.

Jag anser att Sverige numera är besatt av vidskepligt auktoritetstänkande med starka religiöst svärmiska inslag. Migrationsprojektet är ett exempel som under det senaste året delvis har ersatts av klimathysteri och Gretakult.

Om människor nu för tiden kan kollra bort sig själva med sådan envis beslutsamhet så måste det tidvis ha varit på samma sätt under den tidigare historien. Vad var det till exempel som motiverade fjorton- och femtonhundratalets portugiser att driva sitt översjöiska upptäckarprojekt? Varför sträckte de sina seglatser över de okända haven? Var det, som jag alltid lite slappt har tänkt i marxistisk anda, att de ville hitta vägen dit pepparn växer för att kunna återvända till Europa med karaveller lastade med peppar för att kunna sälja med enorm förtjänst till folk som ville krydda maten?

Peppar? Skulle de ha gjort sådana enorma samhällssatsningar bara för kryddornas skull även om kryddorna gjorde den ofta halvruttna maten snäppet ätligare? Vid närmare eftertanke tror jag inte det och det trodde inte portugiserna heller, det framgår av ett brev från skrivaren Pero Vaz de Caminha vid den flotta under ledning av amiral Pedro Álvares Cabral som Portugals kung skickat ut för att upptäcka världen och i april år 1500 oförhappandes hamnade i det som numera kallas Brasilien.

Flottan stannade en månad och Caminha skrev ett brev till kungen i Lissabon med rapporter om det nyupptäckta området. Där fanns infödingar som var ett ”vilt och okunnigt folkslag” men å andra sidan var ”mycket renliga och friska”. Skrivaren var särskilt chockerad över att de samfällt ”blottade sina könsdelar lika ogenerat som ansiktet”. Något litet anar man hans känslor när han beskriver en av kvinnorna:

Hon var sannerligen så välskapad och rundhyllt och hennes blygd (som hon inte blygdes för) så täck att skåda att många kvinnor i vårt eget land skulle bli skamsna om de finge se en sådan fulländning och betänka sin egen ofullkomlighet på det stället.

Det som framför allt tycks lovande för Caminha är emellertid inte dessa kvinnor och ej heller någon sorts materiella rikedomar som det nyupptäckta området skulle kunna avkasta utan möjligheten att missionera och omvända vildarna till kristendomen (sedan man fått dem att täcka sin blygd). Det restes ett kors på stranden och fader Enrique ”steg upp på en hög predikstol” medan ”menigheten”, det vill säga de nakna vildarna, satte sig i sanden. Fader Enrique höll en ”högtidlig och uppbygglig predikan och talade om hur vi hade dragit ut och funnit detta land såsom det anstod Kristi riddares kors i vars tjänst vi seglade över haven”.

Vildarna förstod naturligtvis inget eftersom det saknades ett gemensamt språk men de visade sin mottaglighet inför budskapet genom att liksom portugiserna kyssa korset.

Caminha hade gott hopp om att det statsfinansierade upptäcktsprojektets mål skulle kunna nås:

Jag tror inte att Herren förde oss hit av en slump. Ers majestät som hyser en så innerlig önskan att utbreda den heliga katolska tron ska förvisso verka för infödingarnas frälsning. Gud give att denna uppgift kan fullföljas utan svårighet.

Det är för mig en svindlande tanke att portugiserna faktiskt gjorde sina enorma satsningar för något så, om du ursäktar mig, huvudlöst som att försöka omvända ett antal vildar till katolicismen. Det går liksom inte att förstå. Men när jag betraktar de missionerande strävanden som sporrar dagens Sverige så får jag ge mig och erkänna att ja, så gör människor och tidvis med vidunderlig frenesi.