Patrik Engellau: Överklassen kan inte bestämma sig

Patrik Engellau

Själv tycker jag att den svenska klassanalys som jag jämt tjatar om, det vill säga att huvudmotsättningen går mellan å ena sidan det nettoskattebetalande medelklassen och å den andra politikerväldet med dess allierade i det välfärdsindustriella komplexet och media, funkar ganska bra. Vid sidan av dessa tre eller kanske fyra befolkningsgrupper finns två betydelsefulla sociala skikt som en ambitiös klassanalytiker måste förhålla sig till. Dessa sociala skikt är dels politikerväldets och välfärdssystemets klienter och aktivister, dels överklassen.

Klienterna och aktivisterna är lätta att malla in i mönstret. Klienterna lever av välfärdsstaten och är trogna stödtrupper. De röstar på vänsterpartiet, socialdemokraterna och miljöpartiet, kanske på liberalerna och centerpartiet. Många är invandrare som omhuldas av den socialdemokratiska föreningen Tro och Solidaritet som är en av PK-religionens bastioner. Det är ingen tillfällighet att socialdemokraterna får mer än åttio procent av rösterna i en del invandrartäta valdistrikt. Dessa väljare vet vem som tänker försvara bidragssystemet.

Aktivisterna är lika lojala mot dessa partier men sönderfaller i övrigt i två grupper, dels de nyttiga idioterna som inte får något betalt av politikerväldet för sitt stöd utan bara drivs av tillfredsställelsen att gratis odla sin godhet, dels de arméer av för det mesta unga entusiaster som brinner för arktiska isbjörnar och rasifierade människor och föraktar medelklassens värderingar och för detta belönas av politikerväldet, till exempel via Allmänna arvsfonden och kommunala kultursatsningar. Till den här gruppen räknas också många för det mesta offentligfinansierade skådespelare och övriga artister som nästan uteslutande består av PK-troende personer.

Klienterna och aktivisterna älskar PK-ismen mer än till och med politikerväldet självt gör ty dessa är helt beroende av det ekonomiska stöd som PK-ismen undfägnar dem medan politikerväldet för egen del nog, i ett synnerligen pressat läge, skulle kunna byta ideologi för att behålla sina positioner enligt kung Henrik IVs princip att Paris kan vara värt en mässa. Va fasen, om Stefan Löfven kan göra upp med Liberalerna så kan han väl göra upp med Jimmie Åkesson om det verkligen kniper även om det såklart skulle göra ont. Vad skulle Tro och Solidaritet säga? Just där går den djupa avgrunden.

(Apropå att politiker kan svälja förtreten över att behöva överge sina käraste programpunkter ifall det i så fall blir lättare att hålla sig kvar vid makten kommer jag att tänka på Hillary Clinton, som för något halvår sedan tog Angela Merkel i örat för släpphänthet i flyktingpolitiken.)

Återstår överklassen. Men överklass menar jag inte de offentligfinansierade höjdarna, typ generaldirektörer, ty dessa vet precis hur de ska förhålla sig för att bäst gynna sina intressen, det vill säga hylla PK-ismen (enstaka och relativt återhållsamma undantag finns bland högre tjänstemän i den del av den offentliga apparaten som inte direkt är inblandad i välfärdsproduktionen, till exempel försvarsmakten och tullen). Med överklassen menar jag de befolkningsskikt som är som medelklassen, bara mycket rikare. De kan vara framgångsrika företagare eller ingå i ledningen för väletablerade företag.

Denna överklass har dubbel natur. Statusmässigt är de på nivå med ministrar och generaldirektörer. Det är naturligt för dem att sälla sig till de politiska härskarna, inte bara av fåfänga utan också för att det kan vara gynnsamt för deras affärer att de vårdar sina kontakter med makten. Dessutom löper de i egenskap av ofta kända personer risken att utsättas för hatkampanjer av maktlojala media och aktivister om de gör vad PK-isterna betraktar som felskär. Så är det inte för normala medelklassare som går under den mediala radarn.

Men när överklassen undersöker sina ekonomiska intressen finner den troligen att den har mer gemensamt med den nettoskattebetalande medelklassen eftersom de faktiskt är nettoskattebetalare och tillhör den grupp som finansierar de PK-istiska utsvävningarna (utom i speciella situationer som när politikerväldet för ett antal år sedan befriade rika ägare av börsföretag, men inte vanliga medelklassföretagare, från förmögenhetsskatt).

Det här gör att man inte kan vara säker på om en medlem av överklassen i den bemärkelse jag avser tänker solidarisera sig med politikerväldet eller medelklassen. Det varierar från person till person. Men man kan utgå från att de, som alla andra, noggrant balanserar och väger sina intressen.

Det förefaller vara på motsvarande sätt i USA. Den en gång eniga, härskande kapitalistklassen med sina hyggligt lojala uppbackare i medelklassen – allt enligt det marxistiska schemat – har splittrats i två grupper som drar sig till endera av de nya dominerande grupperna, å ena sidan det PK-istiska, demokratiska statsbaserade Hillary Clinton-gänget med förankring exempelvis i high tech-företagen i Silicon Valley, å den andra i det yrvakna republikanska partiet som inte vet om det ska vila på lagrarna av sin gamla respektabilitet eller om det ska våga göra en utflykt i det okända med Donald Trump.