Vi har gjort det för lätt för oss Sverige. Vi trodde att verkligheten skulle fungera enligt våra hemsnickrade principer om allas godhet och lika värde. Vansinne naturligtvis. Men vi ska inte ersätta ett vansinne med ett annat. Vi behöver nykterhet och klokhet.

Det mänskliga vansinnet kan beskrivas på många sätt. En viktig aspekt är enögdheten, det förenklade perspektivet. Att vara vansinnig kan vara att förneka ovissheten, komplexiteten, mångtydigheten. Man tror att allt är enkelt, att verkligheten låter sig delas in i rutor med vattentäta skott mellan vi och dom, mellan rätt och fel.

Bli inte oroliga kära läsare. Det här ska inte bli en föreläsning i postmodernistisk etik där alla skillnader mellan A och B blir fantasier och konventioner och där alla principer om rätt och fel relativiseras och upplöses i tomma intet. Men: bara för att vi är kloka nog att inte anamma ett vansinne behöver vi inte med hull och hår ge oss hän åt ett annat. Lockelsen med vansinnet är nog att det förenklar, att det ger oss rätt mot de andra. Det är bekvämt att inte behöva tänka nytt, att inte behöva lära om eller acceptera att man inte hade koll.

Vi är tyvärr väl bekanta med vansinnet i Sverige. Att tro att alla människor på vår jord, oberoende av geografisk, religiös eller kulturell tillhörighet, skulle äga samma förmåga och intresse att förverkliga de medborgarideal som krävs för att upprätthålla ett demokratiskt rättssamhälle gränsar naturligtvis till det vansinniga. Man utgår från sig själv, fastställer några enkla principer och sedan tänker man att alla andra fungerar på samma sätt. Det är väl klart att alla är lika goda demokrater!

Men tyvärr är det inte bara ”vänstern” som gör det lätt för sig. Högern begår ofta samma misstag. Låt mig ta två exempel.

När Jordan B. Peterson föraktfullt talar om filosofen Michel Foucaults postmodernistiska maktanalyser vill jag bara säga stopp och belägg! Tagga ned! En av Foucaults bärande idéer är att sociala relationer struktureras av vilja till makt. Enligt Peterson är detta en förljugen cynism som totalt missar samarbetets avgörande funktion: vi är olika och behöver göra olika saker i ett samhälle för att komplettera varandra. Problemet är bara att Petersons kritik är alldeles för kategorisk. Att 2019 totalt avfärda postmodernismen är som att leva 1819 och fullständigt avfärda Upplysningen: helt och hållet perspektivlöst. Även om Peterson har rätt i att Foucault ger en alltför dyster bild av social differentiering är det uppenbart att det ligger mycket i det som Foucault säger. Och dessutom är det så att Foucaults teorier kan appliceras på det vänstersamhälle vi lever i nu där den arbetande medelklassen som skiter i både genusvetenskap och klimathysteri får höra att deras motståndare minsann har ”forskning” och ”vetenskap” på sin sida. Allt som Foucault och andra postmodernister sagt om kunskapens relativitet och plasticitet (ja, det finns också objektiv kunskap men lycka med till att alltid göra skillnad!) och dess förmåga att användas som instrument för makt och kontroll illustreras perfekt i det moderna Sverige. Fanns det inte forskare som påstod att all invandring skulle berika Sverige? Vilken nytta har vi av vårt samarbete med dem? Är det inte så att de använder sin status som kunskapsproducenter för att legitimera deras ideologiska dårskap? Så nej, Jordan Peterson, det är inte så enkelt som att allt som postmodernisterna säger är falskt och att allt som du säger är sant. Tyvärr.

Ett tydligare exempel på bekvämt vansinne står att finna i de konspirationsteorier som nu florerar i högerkretsar rörande globalisternas hemliga agendor. Tydligen har en grupp inflytelserika potentater bestämt att Annie Lööf ska bli statsminister i Sverige och att Greta Thunberg-hysterin ska få oss att tänka på annat än immigrationen. Jag tror inte på det. Det är för enkelt! Försök själva kontrollera extremt komplexa händelseförlopp. Försök själva räkna ut hur andra människor tänker. Naturligtvis finns det olika grupperingar i samhället med olika politiska intressen. Naturligtvis finns det människor som vill påverka oss. Det finns en lobbyindustri till exempel och den kan ibland vara framgångsrik. Men att skylla allt som händer i Sverige på någon internationell elits vilja att kontrollera, manipulera och utnyttja oss är ren paranoia. Det är för enkelt på så vis att ingen äger den makten över samhället och historien. Tyvärr är vår kamp nog inte mer storslagen än att vi slåss mot lathet, dumhet, slarv och naiv idealism.

Den första artikel jag skrev här på Det Goda Samhället handlade om Aristoteles teori om den goda medelvägen mellan två ytterligheter. Endimensionalitet (som till exempel att bara spara, bara satsa på konservatism, bara satsa på slutenhet; eller motsatsen: bara slösa, bara satsa på liberalism, bara satsa på öppenhet) blir alltid ohållbart i längden. Vi behöver hitta en balans mellan ytterligheter, mellan två motsatser som kanske verkar utesluta varandra, men som egentligen låter sig kombineras hur bra som helst. Precis som vi måste ha en balans mellan sparande och slösande för att kunna upprätthålla en hållbar och meningsfull relation till pengar måste vi ha en balans mellan öppenhet och slutenhet, mellan liberalism och konservatism, mellan individualism och kollektivism. Det är alltid i en avvägning mellan motsatserna som det för stunden goda står att finna. Olika tider kräver olika avvägningar, men endimensionaliteten är alltid förkastlig.

Vansinnet är inte vägen framåt för Sverige. Vi ska hålla oss till det som länge varit vår styrka: det väl avvägda, den gyllene medelvägen. ”Jag är både nykter och klok” sjöng Evert Taube i Calle Schewens vals och jag tror att människor i Sverige längtar efter både nykterhet och klokhet. Och det är inte så att insikten om verklighetens komplexitet och mångtydighet utesluter enkla och rejäla tag i praktisk politik. Tvärtom. Det är för att verkligheten är så svårbegriplig och oförutsägbar som politiken ska ägna sig åt det enkla och tydliga. Och det är heller inte så att den gyllene medelvägen står att finna i dagens svenska politiska mitt. Den är lika extremistisk som hela det klassiska politiska etablissemanget. Men en verklig medelväg ska i alla fall eftersträvas. Ingen extremism åt något håll tack.