Terrorsekten ”Islamiska Statens” uppgång och fall har erbjudit intressanta inblickar i den svenska vänsterns djupt rotade vurm för blodsudlade totalitära regimer. Det tycks finnas en alldeles speciell dragningskraft som gör att hårdföra revolutionärer, terrorister och folkmördare kringgärdas av ett romantiskt skimmer, vilket i sin tur gör att de mest bestialiska vidrigheter alltid både kan och måste förstås och förklaras.

Kanske det har att göra med vänsterns ideologiska rötter i hatfylld klasskampsretorik, i Lenins ”röda terror” och i Stalins massmord. Kanske det bara rör sig om primitivt hat emot Amerika, och en stark drift att sympatisera med alla som delar detta hat. Kanske det inte finns något entydigt svar. Kanske det inte spelar så stor roll varför. Kvar står att radikala svenska vänsteraktivister har en enastående förmåga att söka sig till och sympatisera med likasinnade som gjort sig skyldiga till de mest vidriga förbrytelser.

Till saken hör att det alls inte begränsas till vänsterns ytterkanter. De som var med på det glada sjuttiotalet minns hur sedermera ledande koryféer inom svensk socialdemokrati hade sina hjältar att hylla – alltifrån Pierre Schoris beundran inför Fidel Castro och Sten Andersons vänskap med Yassir Arafat, till Birgitta Dahls exempellösa försvar för Pol Pot och hans Röda Khmerer i Kambodja. De satte stark prägel på svensk utrikespolitik, alltifrån stödet för Kuba och Vietnam, till hukandet inför Sovjetunionen och det sentida erkännandet av Palestina.

Vurmen för Palestina har slagit särskilt djupa rötter, som givit upphov till ett slags strukturell antisemitism. Jag minns fortfarande med förfäran när jag första gången fick höra en deltagare i en socialdemokratisk konferens beklaga (i kaffekön) att Hitler inte ”fick göra färdigt”. Denna bakgrund är viktig för att kunna förstå dagens S-märkta undfallenhet inför den tillväxt i
radikal islamism som åtföljt senare års kraftiga inflöde av radikaliserade migranter från muslimska länder i Mellanöstern och Nordafrika.

Den socialdemokratiska sidoorganisationen Tro och Solidaritet har utvecklat väl dokumenterade relationer till Muslimska Brödraskapet och till svenska islamistiska organisationer, som fått mycket generösa bidrag från svenska skattebetalare. Organisationen leds av professor Ulf Bjereld, som även är medlem av socialdemokratins mäktiga Verkställande Utskott, och den inkluderar statsministerns hustru Ulla Löfven.

I takt med att S-partiets vänsteraktivister alienerar allt fler traditionella arbetarväljare, säkrar man på detta vis en långsiktigt stabil bas av röster från islamistiska kretsar.

Det senaste i raden av exempel på vänsterns vurm för folkmördare är gullandet med de IS-terrorister som när livet i Kalifatet började bli jobbigt valde att söka sig ”hem” till Sverige. Vid återkomsten möttes dessa redskap för den rena ondskan av en våg av svensk välvilja. Vänsteraktivister kunde visa sin egen inneboende godhet genom att propagera för att de terrorister som nu eufemistiskt kallades ”IS-återvändare” skulle få hjälp till återetablering – alltifrån bostad och försörjning till mobiltelefoner och träningskort.

Medan kriget mot terrorn fortfarande pågick var det öppna ställningstagandet vanskligt. I takt med att berättelser om tortyr och slaveri började bekräftas av bildbevis över blodiga halshuggningar blev det allt mindre chict att vara för IS. Vänsteraktivister som inledningsvis hade IS-flaggor på sina Facebook och Instagram började diskret avlägsna dessa.

Upptäckten att det efter Kalifatets slutliga nederlag i ett av lägren fanns föräldralösa barn till IS-terroristen Mikael Skråmo har dock tjänat som ett
slags förlösning. Rader av vänsterintellektuella slår nu knut på sig själva i sin iver att förklara att dessa stackars barn är oskyldiga offer som måste få komma ”hem” till Sverige – även de som är födda i Kalifatet av föräldrar som övergivit Sverige för IS, och därmed borde uppfattas som statslösa.

”Berättelsen” om IS behöver nu inte längre handla om halshuggningar. De ”goda” svenska vänsteraktivisterna kan nu ohämmat gulla med de stackars barnens morfar, utan att fråga vilka kontakter han använt för att ta sig till lägret. Man behöver inte tänka på att barnens mormor radikaliserades och anslöt sig till IS, tillsammans med sin sedermera dödade dotter. Man behöver inte oroas av att mormor, Umm Hamza, som rekryterat till IS och nyligen besökt barnbarnen, skall använda sina kontakter till att förvandla dem till ikoner för IS.

Denna nya ”berättelse” om IS passar som hand i handske på den strukturella antisemitism som så länge har präglat vänstern. Den gör det än lättare för den ”moraliska stormakten” att se mellan fingrarna på tillflödet av radikala islamister, på att främmande makter finansierar moskéer där imamer håller hatpredikningar, och på att återvändande IS-terrorister använder källarmoskéer som bas för fortsatt rekrytering till IS.

Det är ingen slump att Stefan Löfven har talat så tyst om antisemitismen inom SSU i Malmö. Den berättigade oro som präglar stadens krympande judiska befolkning väcker ingen större indignation. Att ”Krossa sionismen” stämmer bättre med solidaritet för Palestina.

Det är inte heller någon slump att Justitieminister Morgan Johansson har varit så lomhörd inför krav på skärpt lagstiftning emot samröre med terrorister att vi idag saknar möjligheter att lagföra återvändande IS-terrorister.

Det finns sammanfattningsvis mycket goda skäl till att våra grannländer har börjat se med fasa på Sverige, som ett avskräckande exempel på hur ett land kan ödeläggas.