För fem år sedan blev jag konservativ. Tidigare hade jag varit någon sorts liberal vilket kan betyda nästan vad som helst som överensstämmer med grunduppfattningen att det är synd om människor och att tillståndet på något vis är mitt fel och att jag därför har en skyldighet att ställa sakerna till rätta.

Redan här stöter jag på ideologiska definitionsproblem. Den sortens liberalism är ju inte alls den ursprungliga, om den nu var den ursprungliga, manchesterliberalismen som lärde att alla får klara sig bäst fan de kan och om de inte gör det så kan de ruttna i en rännsten så att de lär sig att sköta sig till nästa gång. På något märkvärdigt sätt förvandlades denna manchesterliberalism till sin motsats med nästan samma namn, nämligen socialliberalismen, som förkunnar antitesen, det vill säga att de som har en krona över är skyldiga att ge den kronan till dem som inte har en krona över, ungefär som det svenska liberalpartiet tycker. (Eller så befinner sig det svenska liberalpartiet någonstans på en skala mellan dessa ytterligheter vilket innebär att liberalismen inte säkert betyder något alls.)

Att jag blev konservativ berodde inte på att konservatismen plötslig som någon upphöjd sanning nedsänktes till mig från höjden ungefär som Mose lagtavlor. Det tog mig flera år att sätta ord på varför jag gillade konservatismen och jag är inte säker på att jag ens idag kommit hela vägen fram. Det här är inte som multiplikationstabellen eller Hallands floder utan handlar mer om ett trevande försök att begripa.

Under årtionden före avfallet från liberalismen hade jag skrivit böcker om sådant som de gängse ismerna, socialismen och liberalismen, miljöläran och moderatförkunnelsen och eventuella andra håller på med. Deras fokus är vad staten ska göra. De är bra på att resonera om statsutgifter och budgetanslag. Deras redskap är statens redskap, till exempel räntan och keynesianska stimulanser. De skriver lagar och andra regler och de är i sitt esse när de kan debattera med varandra om att den ena regeln är bättre eller sämre än den andra.

I den traditionen hade jag skrivit böcker exempelvis hur ett skolpengssystem kan införas, vilka regeländringar som skulle behövas och hur själva skolpengen skulle räknas ut. Att tänka ut regelverket kring sådant är betydelsefullt och nog så grannlaga.

Men vid tiden för avfallet hade jag uppfyllts av en känsla att Sveriges akuta problem inte längre kunde lösas med hjälp av ett tänkande som koncentrerade sig på vad staten kan göra med sina traditionella verktyg som egentligen bara är en budget som man kan köpa saker med och en lagstiftningsmakt som man kan använda till att skriva regler.

Den typ av samhällsproblem som vid det laget började krypa på oss tycktes mig ha helt annan karaktär. De lät sig inte påverkas av offentliga budgetar och lagregler (hur mycket än politikerna försökte jobba med de enda verktyg de hade). Ta det nya problemet med stök och oro i landets klassrum. Att lärarna inte får tyst på eleverna kan inte påverkas via statsbudgeten och ej heller genom regelförändringar. Det sitter någon annan stans.

Till exempel må liberalerna ha en politik om hur mycket lärarna ska ha i lön, men de har ingen politik om hur det ska bli tyst i klassrummet. Ett bevis för detta är att liberalernas ledare Jan Björklund var utbildningsminister under nästan två mandatperioder utan att det blev lugnare i klassrummen.

Därmed inte sagt att liberalismen vore sämre än de andra ismerna på den nya tidens problem som inte kan lösas med underbalansering av statsbudgeten eller förändringar av räntan eller en ny lag. Ej heller finns någon socialdemokratisk eller miljöpartistisk metod att återupprätta lärarens auktoritet i klassrummet. Utbildningsminister Fridolin lovade att greja skolan på hundra dagar men efter en mandatperiod i ämbetet hade han inte kommit någon vart.

Finns det dock inget de traditionella ismerna kan göra? Jo, de kan klara sådant som underhållet av järnvägar och vägar. För sådant räcker pengar och regler. Men ju mindre samhällets akuta dilemman är tekniska underhållsproblem och ju mer de är klassrumsproblem, desto kraftlösare förefaller de traditionella ismerna.

Jag tror att det är nödvändigt att mobilisera en ny typ av verktyg i politiken om det ska kunna bli någon ordning på Sverige. Vi har alla hört talas om dessa verktyg men för det mesta betraktat dem som gammaldags och historiskt utspelade, kanske till och med lite löjliga. Jag menar sådant som medborgerliga skyldigheter som vi, till skillnad från mänskliga rättigheter, knappt pratar om. (Herr Google ger 4 050 000 träffar på rättigheter men bara 742 000 på skyldigheter där de flesta skyldigheterna i alla fall tycks handla om rättigheter.) Om vi skruvar upp en medborgerlig skyldighet ett snäpp så förvandlas den till en plikt, till exempel en ämbetsmans skyldighet att följa lagar.

Vi behöver återuppliva och ianspråkta den sortens värden. Vi bör respektera landet och kulturen vi ärvde och tänka på hur fattiga förfäder ansträngt sig för oss och vi bör känna just en skyldighet att förkovra vårt land efter deras förebild och minne.

Hela detta andliga landskap ligger i träda i vårt samhälle. Det är ett slöseri och ett vansinne och ett tecken på vårt högmod. Vi tror att vi kan lägga skyldigheterna och plikterna på hyllan och som paschor bara odla våra njutningar och rättigheter.

Jag tror att konservatismen kan hjälpa oss tillbaka till rätta vägar. Det var därför jag blev konservativ.