Läser just i en australiensisk webbtidning att hundratals skolelever nu tagit sig för att storma kontoren hos folkvalda politiker. För klimatets skull, naturligtvis, för som vi alla vet så kan klimatet inte vänta. Greta Thunberg manar till panik och världens unga hakar på. Och nu börjar paniken göra dem aggressiva och oberäkneliga.

Själv får jag vibbar av Flugornas herre när jag läser om dessa horder av ungar som skippar skolan, väller ut på gator och torg, och nu också bryter sig in på arbetsplatser som de ogillar. Ni som läst den vet vad den handlar om – för er som händelsevis missat denna briljanta roman av den brittiske författaren och Nobelpristagaren William Golding kan jag berätta att den handlar om en grupp skolelever som blir strandsatta på en öde ö utan någon vuxen att ty sig till. Då går det som det går. Mobbning och pennalism frodas och de starka tar snabbt kommandot över de svaga och skapar sin egen snedvridna kult som bygger på våld och hot.

Det blir naturligtvis bokstavligt talat livsfarligt för de barn som inte inordnar sig i våldskultens regler och lagar, och alltsammans tar en ände med förskräckelse. Men William Golding missar aldrig att förmedla att även de barn som är aggressiva, hotfulla och våldsamma också är just barn. Och de är lika rädda som de undergivna barnen, om inte ännu räddare.

Det som sker i Sverige och världen just nu, med barnaktivister som skanderar högljutt i panik över klimatförändringarna, påminner en hel del om det som sker i Flugornas herre. Rädslan tar sig alltmer extrema uttryck och den som ingenting har att förlora har heller inga gränser. Hur länge dröjer det innan de här barnen börjar ta till våld?

Inte särskilt länge, befarar jag, för när vuxenvärlden abdikerar och ger barn budskapet att de ska ha panik så blir gränserna alltmer flytande. Och vad kan man egentligen göra med barn som blir våldsamma? En och en kan de utredas av socialtjänst och läkare, men i flock – och med föräldrarnas och den övriga vuxenvärldens goda minne – blir det svårare. Eftersom alltfler politiker också följer stöttar och till och med uppmuntrar paniken och alarmismen finns det all anledning att anta att de barn som till sist blir så skrämda att de faktiskt blir farliga kommer att betraktas som hjältemodiga och rättänkande när de tar till våld. Det var ju trots allt för klimatets skull, liksom.

I den alltmer infantila vuxenvärlden finns idag en osmaklig acceptans för ytterligheter just när det handlar om klimatet, det ser vi inte minst i vårt eget land. Meteorologen och miljöpartisten Pär Holmgren sa redan för flera år sedan att han helst vill avskaffa de allmänna valen. Filosofen Torbjörn Tännsjö har talat om en ”global despoti” och vänsterdebattören Göran Greider om ”planekonomiskt tänkande”. För några månader sedan bad en grupp så kallade ”influencers” Stefan Löfven att ”köra över” väljarna. Allt för klimatets skull.

Fast egentligen handlar ju det inte om just klimatet. Det handlar om att det finns en stor politikerkår i regnbågens alla färger som försöker ta varje chans att införa en enväldig centralmakt, med förbud och obligatorier istället för frihet och demokrati. Klimatet är deras bästa chans hittills. Jag menar, vad är ozonhålet och skogsdöden jämfört med hela KLIMATET? Intet.

I dessa politikers fotspår går de stora plattformarnas debattörer, som med alarmistiska domedagsrubriker ser sin chans att sälja lösnummer eller synas i TV-sofforna.

Att så många representanter för vuxenvärlden har tagit ett steg tillbaka och lämnat fältet fritt för barns och ungdomars panikyttringar är alltså inte så konstigt som man kanske kan tro. Det gör det inte mindre ansvarslöst. Panik leder nämligen aldrig till något fruktbart, i synnerhet inte när det gäller barn och ungdomar. Barn kan vara hur brådmogna och intelligenta som helst, men de kan inte själva styra sitt öde. De behöver en vuxenvärld som ger dem trygghet och gränser om de inte ska växa upp till totalt vilsna vuxna.