Richard Sörman: Det finns någon som gått före

Richard Sörman

Kan vi fullända vår existens som fria och sanna människor genom att bli en del av ett större drama än våra egna individuella liv? Ja! är John Sjögrens paradoxala svar den nyutkomna boken ”Efterföljelsens glädje” som kan läsas som en intellektuellt hållen kristen förkunnelse, men också som en introduktion till en tankevärld som går på tvärs med det mesta i vår samtid.

Är friheten en börda? Är det slitsamt att på egen hand axla ansvaret för sitt liv? Den moderna människan ska själv välja sina handlingar – ibland till och med sina känslor –, hon ska ensam formulera meningen med sitt liv: ”livet får den mening man ger det” brukar vi säga. Allt vilar på henne själv.

Många har nu börjat reagera mot individualism och självförverkligande. Det kan bli en erfarenhet av tomhet och ödslighet för människan att hitta sin väg framåt i livet utan någon som går före eller några att dela resan med mot ett gemensamt mål. Vi börjar återigen tala om sammanhang, om gemenskap, om uppgift.

John Sjögrens bok ”Efterföljelsens glädje” som i dagarna kommit ut på Artos förlag kan i förstone uppfattas som så otidsenlig att man undrar om författaren misstagit sig på århundrade när han valt sitt ämne: glädjen att följa Jesus Kristus. Men kanske ligger John Sjögren före och inte efter sin tid. Kanske representerar han en viktig underströmning i vår svenska samtid som är just precis en längtan efter sammanhang som befriar, en längtan efter något vi trodde vi förlorat för alltid, men som dröjer kvar på en undangömd plats i skuggorna i trygg förvissning att dess tid oundvikligen ska komma igen. John Sjögrens budskap är att det finns (i kärnan av vår egen kultur, vår egen historia, vårt eget medvetande lägger jag till) en ledsagare, det finns en person som gått före, det finns en vägvisare vi kan lita på, en ciceron som ger oss ett sammanhang, som gör livet till något större än oss själva, som befriar oss från individualismens ödslighet.

”Efterföljelsens glädje” är upplagd som en resa genom några centrala teman: Livet som berättelse och äventyr, livet som teater med olika roller att spela, det kristna budskapet som både berättelse och drama. Och tvärsigenom allt löper den dubbla frågan om vår frihet och autenticitet. Hur kan vi vara fria, hur kan vi vara autentiska eller sanna om vi skriver in våra liv i en berättelse eller ett drama vi själva inte författat? Det handlar till viss del om det klassiska problem som finns inom kristen teologi om hur man ska få ihop Guds allmakt med vår mänskliga frihet. Här är det dock inte skuldens problematik som står i centrum, vilket ofta varit fallet, men frågan om vår mänsklighet, vår frihet och vårt sanna väsen. Och John Sjögrens otidsenliga – eller kanske tidsenliga – budskap är att verklig frihet och autenticitet uppnås endast om vi väljer att gå efter och att inte gå först. I ett centralt avsnitt i sin bok skriver Sjögren:

Det är alltså inte mitt envisa självbestämmande, min vilja att avgöra innebörden av och meningen med allting själv, som skänker mig verklig frihet. Det är när jag upptäcker sanningen, när jag lär mig leva efter den mening som skänkes mig så att säga från ovan, som jag blir verkligt fri. Att göra det omvända, som många tycks vilja göra idag, det vill säga att låta vilja trumfa sanning, är ett säkert recept på olycka, för att inte säga katastrof. För att uttrycka det i teatrala termer: många människor vill idag, i frihetens namn, göra sig själva till huvudroller i sina egna liv. Ingen hållning kan göra människan mindre lycklig, krympa hennes värld och stänga in henne i den syndens trånga jagcentrering som Augustinus så träffande kallade för att vara incurvatus in se (inkrökt i sig själv). Det är när vi inser det motsatta, att jag inte är huvudroll i mitt eget liv, att mitt liv inte handlar om mig, att det inte är mitt eget ego-drama jag är menad att spela en roll i, utan i det oändligt mycket större och spännande teo-dramat, det är då jag ges verkligt handlingsutrymme på världens scen och uppnår en djupt erfaren frihet.

Att inte spela huvudrollen i sitt eget liv utan en biroll i ett avsevärt större drama skulle alltså intensifiera vår upplevelse av livet som frihet. Följ Jesus så blir du fri! Svårsmält budskap för många säkert. Och visst framstår det som paradoxalt. Men vad Sjögren inte säger är att nyckeln kanske ligger i begreppet befrielse snarare än frihet. Känslan av frihet kan tänkas komma av en befrielse: befrielse från ansvar, från ensamhet, befrielse från bördan vi får bära utan hjälp från någon annan. Det är inte alls långsökt här att tänka på den läkande effekt som tron på något större än det egna jaget visar sig ha i missbruksvården där det berömda tolvstegsprogrammet inbegriper handlingen att lägga sina bekymmer i händerna på Gud.

Boken kan läsas på två olika sätt. Dels som en förkunnelse över det kristna budskapet och där står det oss fritt att välja att ta emot eller inte. Men också som en välformulerad och informationsrik beskrivning av något som många i det moderna Sverige inte verkar ha någon som helst förståelse för nämligen religionens psykologiska och civilisatoriska funktioner.

Religion har genom historien fungerat som stöd och hjälp både för individer och samhällen. När kristna nu återigen börjar göra sina röster hörda i det offentliga samtalet reagerar många med
förundran: hur kan intellektuella säga sig tro på saker vi per definition inte vet något om? Vill de ta oss tillbaka till 1800-talet? Ska vi inte hålla oss till förnuft och kunskap? Misstaget som religionsskeptikerna gör verkar bestå i att tänka att religion handlar om att ”tro på Gud” på samma sätt som jag tror att nyckeln ligger kvar på bänken där jag la den. Det religiösa livet är ett val, ett engagemang, eller ibland kanske en affektiv relation till något som finns där som föreställning eller förhoppning. Det religiösa livet består i att söka livsnäring i ett förhållande till något som är större än oss själva och som skänker mening och värdighet åt våra liv. Någon form av ”försanthållande” måste rimligtvis ingå i religiös doktrin, men det är alltid en tro, inte en visshet.

John Sjögrens bok är en mycket läsvärd introduktion till en av flera möjliga förhållningssätt till Gud och den kristna tron. Vill man inte ta till sig förkunnelsen kan man läsa boken som en introduktion till ett religiöst tänkande vi är ganska främmande för i Sverige. Kommentarerna till Shakespeare, Tolkien och annan välkänd litteratur är också läsvärda. De vittnar om god förtrogenhet med den ädla konsten att urskilja och identifiera den existentiella nerv som ofta finns i stor litteratur.

”Efterföljelsens glädje” rekommenderas varmt för alla som vill öka den existentiella temperaturen i livet och dessutom få en hel del kristen bildning till livs.

28 reaktioner på ”Richard Sörman: Det finns någon som gått före

  1. Jan Andersson skriver:

    Det finns ingen utstakad väg som jag kan följa. Min egen livsväg skapar jag på nytt varje dag.
    Så trist att en dag behöva konstatera att mitt livsmål mest handlade om att slippa det ena och det andra, som att tänka eller ta ansvar.

    Gillad av 1 person

  2. Eva Danielsson skriver:

    Folk som lever efter samma kod, samma tro, samma kultur med samma värdesystem vet ömsesidigt vad de kan förvänta sig av varandra och kan anpassa sig och samarbeta. Vilket ger trygghet och mening och en identitet. Något man är beredd att strida för. Hur mycket man behöver placera sig själv i centrum eller följer sin grupptillhörighet i tro och värderingar är kanske olika, men människan är både individ och gruppvarelse. Man upplever allt individuellt men har s a s blivit till på alla möjliga vis i samspel med andra.
    Vi behöver varandra för mål och mening i livet med tro, traditioner och nationella kulturer, fast det också medför motsättningar mot andras tro och kulturer. Vi behöver samtidigt alltid axla ansvaret för sig själv som individ och försöka vara sann och äkta och uthärda det som är svårt och orka fortsätta att reparera och bygga vidare åt sig själv liksom för det gemensamma, för samhället.
    Varken den auktoritära tron eller existentiell ångest och svaghet eller en anarkistisk förvildad tillvaro är acceptabelt. Jag har alltid tänkt att starka individer med integritet och handlingskraft är det som kan ge en bra grupp och ett gott samhälle. Med frimodigt  öppet kivande och tävlande i stort och smått i stället för intrigerande och tabubeläggning. Och definitivt i stället för totalitär och auktoritär ledning med eller utan religiösa förtecken.

    Gillad av 7 personer

    • Dna skriver:

      Jo, det är just det lokala, att man behöver ett större naturligt sammanhang att uppgå i, inte ett som påförs från ovan, ett sammanhang som har tusen rötter runt en, blodsband, kultur, religion, traditioner. Utan detta blir man ett tomt skal som någon ovan kan påföra en global enfärgad vision, socialism, islam, eller liknande. Det som är utmärkande för det kristna sammanhanget det är att individen har ett värde, inte bara kollektivet, det är det som skiljer oss från socialisterna och pk-isterna och muslimerna som jag ser det.

      Vårt traditionella sätt att vara, vårt kristna sätt att vara, har från början varit på kollisonskurs med socialdemokratin, det är den inre konflikten i folk som allt mera tydligt utspelar sig på den politiska scenen. Det är konflikten idag, olöslig utan att en sida vinner.

      Gillad av 2 personer

    • olle reimers skriver:

      Håller med dig helt; Eva!

      Samhällets yttersta mål bör vara individens frihet. En fri individ vet att vi är ömsesdigt beroende och att det bästa samarbetet upkommer mellan fria individer. En fri individ respekterar andra och söker i den andan det optimala resultatet av samarbetet.

      Gillad av 1 person

  3. A skriver:

    Nej vänta här nu Richard, jag tror du fortfarande inte frigjort dig från din socialistiska hjärntvätt. Tyvärr har jag inte tid att rota i var du går fel, just nu. Men du måste hitta ingången: sanningen, och börja där. Och tolvstegsprogrammet handlar om att TA ansvar, för dig själv. Alltså mer sanning. Mindre av lögn, som var orsaken till eländet från början. Lögn är att inte ta ansvar. Men lögn är också att ta försöka ta ansvar för det du inte kan påverka. Alltså, sanningen handlar samtidigt om att förstå vilken roll vi har. Alltså att inte ljuga för sig själv, att inte tro att vi är något vi inte är. Förstår du Richard? Det är inte hokus pokus, det är helt logiskt och på alla vis verksamt. Inte en åsikt eller ett fantasifoster. Det är ett tankesystem som är helt verkligt och fungerar. Socialismen är motsatsen, lögnen, önsketänkandet, bedrägeriet, att skylla på andra.

    Mvh A

    Gillad av 3 personer

    • Dna skriver:

      Jag tror kanske jag förstår var skon klämmer, för om man inte är eftertänksam, så kan att överge sig åt ett större sammanhang mycket lätt användas av socialismen, det är mycket förvirring i hur folk förstår begreppen individ och frihet och individualitet. Jag vill vara fri från att tvingas uppgå i något, utan jag vill finna den viljan i mig själv, detta är motsatsen till att staten och partiet indoktrinerar mig. Detta betyder dock inte att individen inte behöver ett större sammanhang, vissa mer än andra, jag kan då inte se något bättre sätt, säkrare sätt, än att de som älskar dig mest, din familj, introducerar dig till detta större sammanhang, eller så klart att du finner det själv. Att finna det själv är dock svårt för de flesta, i synnerhet som själva luften vi andas är indoktrinerad av socialism och pk-ism.

      För oss som uppfostrats i kristen anda men utan att tro på Gud så tror jag de flesta svar man behöver finns i vår västliga kultur och i religionen, att läsa Bibeln och de stora klassikerna är en bra men inte så lätt början. Jordan Petersons bibelserie tycker jag är bra.

      Gillad av 3 personer

  4. lenam skriver:

    Det ligger en hel del sanning i detta. Man brukar också varna för falska profeter som den nya frälsaren Greta t ex, nej det var dåligt exempel,hon har ju aldrig valt att vara frälsare. En ledsagare kanske är som en arketyp. Som talar till vårt innersta. Själv brukar jag ”låtsas” att jag tror på gud ibland, bara för att det är så härligt att leka denna låtsaslek, särskilt när man går in i en kyrka. När man går ut därifrån har man en liten djävul på axeln som viskar, du låtsas bara. Ja kanske det men varför inte?

    Gilla

  5. Jari Norvanto skriver:

    Homo sovieticus: We are all individuals.

    Kan inte internationalen av socialister ge oss den uppbyggliga gemenskapen och känslan av rörelse framåt och uppåt? Med Löfvens samlade djupsinnigheter ekande, som en ofantlig bärvåg. Allas lika NPC-värde.

    Gillad av 3 personer

  6. Tomas skriver:

    Själv tror jag mer på att en sökande individ har störst chans att bli en komplett och nöjd människa. Har man behov att luta sig mot en högre makt skulle jag rekommendera att prova på flera religioner under förutsättning att deras representanter inte är fanatiker som med dold agenda försöker hjärntvätta. Politiskt och själsmässigt har jag nått en nivå jag är nöjd med genom att i både lugna och hätska diskussioner lyssna och argumentera emot. Att lägga sitt liv i händerna på en rörelse utan att ha jämförelser är nog riskabelt om man sent i livet upptäcker att man valt fel.

    Gilla

  7. Kulturisten skriver:

    Sekularismen, tillsammans med feminismen och anti-nationalismen, är inte unikt svenska fenomen i sig, men drivna till ytterlighet och sammansmälta som i dagens Sverige har de skapat en helt ny ontologi, som snarare än att lyfta människan mot ljuset riskerar att fräta bort hennes själ.

    Gilla

  8. Rikard skriver:

    Hej.

    Mitt liv handlar inte om mig, citeras det ovan. Sicket nys.

    Ditt liv handlar endast om dig, snarare.

    Du finns, därför att du kan ifrågasätta din existens och själva ifrågasättandet förutsätter att någon tänker just den tanken. Sedan kan du för all del välja att i någon mån söka bättra andras lott via hur du lever ditt liv, men det ändrar blott dramats handling; inte vem som är huvudrollen och dess regissör.

    Om det sedan har varit en eller annan klase gudar som byggt kulisser och dekor (och kanske rentav trängs i sufflörens lucka) är egalt.

    Jösses, inte konstigt att folk väljer en riktig religion som islam eller katolicism framför det som kallas kristendom i Sverige: vad är det för slags ateistisk kristendom det pratas om ovan?

    Är det Jesus som skall hedras gör man så genom sin dagliga faktiska gärning gentemot andra människor, utan mannamån eller urval. Inga kyrkor, inga präster. Endast Jesus förkunnelse, och då endast de delar som kunnat fastställas arkeologiskt – inte enligt en i drygt femtonhundra år tillrättalagd politiskt redigerad roman.

    Eller så väljer man den egentliga kristendomen: katolicismen, och inte det protestantiska kätteriet, och då gäller både Jesus och GT.

    Eller så lär man sig cykla utan stödhjul. Inte ateism, ty det är blott en annan tro, utan apateism: den lakoniska axelryckningens filosofi.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare
    PS Jag tävlar gärna mot valfri gud i valfri gren, utom barnafödande. Som man har jag vissa anatomiska förhinder, och tvivlar på att jag kan framföda något, inte ens genom pannben eller armhålor. Jag vågar påstå att jag kan hugga mer ved än gud, och om gud inte ens kan hugga ved – vad skall jag då med gud till? DS

    Gillad av 2 personer

    • Fredrik Östman skriver:

      Varför är det intressant för dig vem eller vad som har skapat världen? Det är ju inte det Jesus handlar om. Vi har gått vidare med det Nya Testamentet. Har det undgått dig?

      Gilla

  9. Eva skriver:

    Som icke troende hamnar jag lätt vid sidan om. Men även den icke troende har ställt de existentiella frågorna. Men fått icke religiösa svar. Själv har jag svårt att ta till mig av exempelvis Tolkiens värld. För mycket saga och fantasi för vuxna för att jag skall dras med. Jag är mer jordnära men med egen fantasi i överflöd. Det mentala grundtillståndet för människan är i grunden religiöst till sin natur. Inget upptäckt folk, eller mindre folkspillra, har saknat en tro på gudar, andar och olika väsen. De existentiella frågorna har alltid ställts av människor. Vem är jag, vart är vi på väg? Vilken djupare mening uppbär tillvaron? Vad skiljer egentligen livet ifrån döden? Hur skall vi hantera smärtan från käras botgång? Finns det inte något mera? En högre mening i livet? Det icke religiösa smög sig egentligen in köksvägen, i mycket sen tid. Via vetenskapen. Och det där med frihet, det är en lyx den moderna människan kan unna sig. Friheten för de hundratals olika indianstammarna i Amerika, innan Columbus anlänt, låg inte i personlig valfrihet. Inom ursprungliga kulturer förväntades man alltid spela sin väl utvalda roll. Sättet att leva, förhållandet till gudomar och den krassa verkligheten var mer eller mindre redan gjuten. Men mitt i all denna individuella ofrihet fanns och växt. En växt i social närhet. Som gav mening åt tillvaron. Och som även bestod av olikhet i personlighet, förmåga och skicklighet. Som respekterades och lyfte individuella själar. En god krigare. En god jaktledare. En duktig Shaman med goda kontakt med redan döda själar. Och så berättelserna runt lägerelden. Skratten, sången. Och så hängivenhet i det man trodde på. Och det praktiska göromålen, utförda tillsamman, eller ensam, men också ute på mindre expeditioner. Så mycket egentlig frihet fanns inte. Men däremot mänsklig samvaro i ett beroendets och nödvändighetens stora livsväv. Som skänkte trygghet och mening i en oförsonlig tillvaro. För den typen av liv känner jag stor respekt. Rentav ödmjukhet. Och det gör jag även för övrig tro, som inte hotar mitt eget liv. En agnostikers egna lilla bekännelse.

    Gillad av 3 personer

    • Dna skriver:

      Ja, men när nu en tro hotar din tillvaro, eller rättare två, socialism och islam (vissa kanske menar att de har samma rot), så är inte ditt livsval en egoistisk lyx? Jag har gjort liknande val, men kanske vårt val gör att vi är den sista generation som har möjlighet att göra egna val alls? Genom att inte göra oss omaket att uppgå i en större gememskap som vi ändå kan känna sympati för så har vi lämnat fältet fritt för gemenskaper som vi avskyr att ta över? Jag lastar varken dig eller mig själv särskilt hårt, för åtminstone i mitt fall, uppvuxen på 70-talet, så var och är man ju utsatt för en alldeles vidrig indoktrinering av staten och socialdemokratin, tillsammans med en fruktansvärd förstörelse av vår historia och vårt sammanhang, man har försökt skapa oskrivna blad, och nästan lyckats.

      Gillad av 1 person

  10. Jag bara undrar skriver:

    Utanför medias radar, bortom officiella kyrkliga företrädares utlåtanden, inför allas ögon, men ändå osynligt, frodas i Sverige här och där, i Svenska kyrkan och i frikyrkorna, en tro på Jesus, som ingen tror att det fortfarande är möjligt i dagens Sverige. Sverigebilden vi får av våra media, även denna blogg, återspeglar inte hela verkligheten. På tal om bild och verklighet: Jag konstaterar över lag, att det flesta människor är bra mycket mer konservativa och kanske troende än de högljudda vill erkänna. De flesta unga familjer jag känner vill få leva ett familjeliv med hus, hund och barn, med släkten omkring sig, som alla har gjort i alla tider.

    Gillad av 1 person

  11. educaremm skriver:

    Att vara – troende – , är latenta mänskliga förmågor. Det är inneboende mänskliga tendenser som i värsta fall kan åstadkomma skadliga konsekvenser om det som – tilltros – är någonting felaktigt, någonting oriktigt, något osant, eller även någonting lögnaktigt.

    Att – tro fel – kan under specifika förhållanden, under historiska skeenden och tillfälliga tillfälligheter, åstadkomma förödande konsekvenser…

    En felaktig – tro – , eller inbillning, kan drabba såväl individer som hela familjer, hela föreningar, hela församlingar, hela partier, och också hela folkgrupper och hela nationer…

    Inte desto mindre är – tro – en oundviklig del av allt mänskligt liv och levande….

    (Läs mer https://educaremm.wordpress.com/ )

    Gilla

    • educaremm skriver:

      Tillägg till min tidigare kommentar:….”om det som – tilltros – är någonting felaktigt, någonting oriktigt, något osant, eller även någonting lögnaktigt”…., t ex en galenskap i Knutby, eller en vansinnighet hos James Jones-sekten med sina mass-självmord, samt risk för eskalering i – tilltro – , till fanatiska ismer av olika slag, både politiska och religiösa olika – rörelser – , vilka uppenbarligen kan förlora alla sunda, sansade och välgenomtänkta perspektiv osv., m.m., vilket historien har kunnat uppvisa otaliga – bevis – på.

      Gilla

  12. Curt Jansson skriver:

    Kyrksamhetens apoteos?

    Bara den som genomgått ensamhetens
    och egocentrismens stålbad förmår att
    på ett hederligt sätt gå i Frälsarens spår
    av egen kraft och av egen vilja.

    Att lägga möda och ansvar i
    ”Guds hand”, är att avhända sig
    allt ansvar och förmåga.
    Sådant har aldrig gjort världen bättre.

    Gilla

  13. Lars Strömberg skriver:

    Jag plankar mitt eget inlägg från FB, som jag tycker passar just här:

    Har du klimatångest?
    Själv har jag flockångest.

    Dock inte den traditionella, som syftar på social fobi, utan en ångest som gör mig oroad över att väldigt många människor beter sig som flockdjur.
    Flockbeteende har vissa fördelar, när det exempelvis handlar om att (just jag) skall slippa bli uppäten av ett rovdjur.
    Men flockbeteendet är RIKTIGT olämpligt när man behöver tänka, stanna upp, fundera och resonera.

    Att bara lyssna på vilka som ropar högst och se åt vilket håll de flesta springer, göra samma sak själv och därmed locka ännu fler är farligt. Speciellt om rovdjuret inte finns där bakom en.
    Alla rusar åt ett och samma håll, med blicken riktad bakåt. Eller kanske med blicken på de runt omkring, för att inte snubbla i trängseln…

    Sedan visar det sig att rovdjuret – kanske ett helt annat rovdjur – står och väntar i färdriktningen…

    ”…I alla tider har det funnits domedagsprofeter. När dessa pekar på vad som MÅSTE göras för att RÄDDA PLANETEN, flockas anhängarna runt omkring. ..”

    Gillad av 1 person

  14. olle reimers skriver:

    En av de stora trenderna nu är att vara FAN; d.v.s. ingå i en rörelse som hyllar ett lag eller en artist.

    Dessa fanklubbar är, som jag ser det, en slags ursäkt för att slippa ta itu med sitt eget liv.

    Fanklubben ger illusionen av gemenskap. Jag säger illusion därför att fanklubben är så endimensionell medan livet inte är det. När fanklubben inte finns där öppnar sig den stora tomheten; det svarta hålet.

    Samhället är riggat för rörelser som islam och andra totalitära ”gemenskaper”. De identifierar den brist som fanklubbarna inte förmår täppa till. Tendensen är att det går åt fel håll.

    Gilla

    • Lars Strömberg skriver:

      Jag har aödrig haft några idoler.
      Visst finns det människor jag hyser lite extra beundran och respekt för. Men för mig är det väldigt långt från idoldyrkan.
      Att ”hålla på” ett visst fotbollsslag, politiskt parti, kläd- eller bilmärke, känns som en identitets- och samhörighetsåtgärd snarare än att det är någonting som är resonemangsbaserat. Lite mellanstadienivå, om jag får spetsa till det.
      Självständighet är svår att förena med tillhörighet.
      Den sant självständiga människsns åsikter, attityder och värderingar kan självklart sammanfalla med både det ena och det andra. Men det är en helt annan sak än att ”botanisera” i ett ”utbud” av idoler, åsikter, hockeylag, utseendestilar och annat färdigproducerat.

      Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.