Kan vi fullända vår existens som fria och sanna människor genom att bli en del av ett större drama än våra egna individuella liv? Ja! är John Sjögrens paradoxala svar den nyutkomna boken ”Efterföljelsens glädje” som kan läsas som en intellektuellt hållen kristen förkunnelse, men också som en introduktion till en tankevärld som går på tvärs med det mesta i vår samtid.

Är friheten en börda? Är det slitsamt att på egen hand axla ansvaret för sitt liv? Den moderna människan ska själv välja sina handlingar – ibland till och med sina känslor –, hon ska ensam formulera meningen med sitt liv: ”livet får den mening man ger det” brukar vi säga. Allt vilar på henne själv.

Många har nu börjat reagera mot individualism och självförverkligande. Det kan bli en erfarenhet av tomhet och ödslighet för människan att hitta sin väg framåt i livet utan någon som går före eller några att dela resan med mot ett gemensamt mål. Vi börjar återigen tala om sammanhang, om gemenskap, om uppgift.

John Sjögrens bok ”Efterföljelsens glädje” som i dagarna kommit ut på Artos förlag kan i förstone uppfattas som så otidsenlig att man undrar om författaren misstagit sig på århundrade när han valt sitt ämne: glädjen att följa Jesus Kristus. Men kanske ligger John Sjögren före och inte efter sin tid. Kanske representerar han en viktig underströmning i vår svenska samtid som är just precis en längtan efter sammanhang som befriar, en längtan efter något vi trodde vi förlorat för alltid, men som dröjer kvar på en undangömd plats i skuggorna i trygg förvissning att dess tid oundvikligen ska komma igen. John Sjögrens budskap är att det finns (i kärnan av vår egen kultur, vår egen historia, vårt eget medvetande lägger jag till) en ledsagare, det finns en person som gått före, det finns en vägvisare vi kan lita på, en ciceron som ger oss ett sammanhang, som gör livet till något större än oss själva, som befriar oss från individualismens ödslighet.

”Efterföljelsens glädje” är upplagd som en resa genom några centrala teman: Livet som berättelse och äventyr, livet som teater med olika roller att spela, det kristna budskapet som både berättelse och drama. Och tvärsigenom allt löper den dubbla frågan om vår frihet och autenticitet. Hur kan vi vara fria, hur kan vi vara autentiska eller sanna om vi skriver in våra liv i en berättelse eller ett drama vi själva inte författat? Det handlar till viss del om det klassiska problem som finns inom kristen teologi om hur man ska få ihop Guds allmakt med vår mänskliga frihet. Här är det dock inte skuldens problematik som står i centrum, vilket ofta varit fallet, men frågan om vår mänsklighet, vår frihet och vårt sanna väsen. Och John Sjögrens otidsenliga – eller kanske tidsenliga – budskap är att verklig frihet och autenticitet uppnås endast om vi väljer att gå efter och att inte gå först. I ett centralt avsnitt i sin bok skriver Sjögren:

Det är alltså inte mitt envisa självbestämmande, min vilja att avgöra innebörden av och meningen med allting själv, som skänker mig verklig frihet. Det är när jag upptäcker sanningen, när jag lär mig leva efter den mening som skänkes mig så att säga från ovan, som jag blir verkligt fri. Att göra det omvända, som många tycks vilja göra idag, det vill säga att låta vilja trumfa sanning, är ett säkert recept på olycka, för att inte säga katastrof. För att uttrycka det i teatrala termer: många människor vill idag, i frihetens namn, göra sig själva till huvudroller i sina egna liv. Ingen hållning kan göra människan mindre lycklig, krympa hennes värld och stänga in henne i den syndens trånga jagcentrering som Augustinus så träffande kallade för att vara incurvatus in se (inkrökt i sig själv). Det är när vi inser det motsatta, att jag inte är huvudroll i mitt eget liv, att mitt liv inte handlar om mig, att det inte är mitt eget ego-drama jag är menad att spela en roll i, utan i det oändligt mycket större och spännande teo-dramat, det är då jag ges verkligt handlingsutrymme på världens scen och uppnår en djupt erfaren frihet.

Att inte spela huvudrollen i sitt eget liv utan en biroll i ett avsevärt större drama skulle alltså intensifiera vår upplevelse av livet som frihet. Följ Jesus så blir du fri! Svårsmält budskap för många säkert. Och visst framstår det som paradoxalt. Men vad Sjögren inte säger är att nyckeln kanske ligger i begreppet befrielse snarare än frihet. Känslan av frihet kan tänkas komma av en befrielse: befrielse från ansvar, från ensamhet, befrielse från bördan vi får bära utan hjälp från någon annan. Det är inte alls långsökt här att tänka på den läkande effekt som tron på något större än det egna jaget visar sig ha i missbruksvården där det berömda tolvstegsprogrammet inbegriper handlingen att lägga sina bekymmer i händerna på Gud.

Boken kan läsas på två olika sätt. Dels som en förkunnelse över det kristna budskapet och där står det oss fritt att välja att ta emot eller inte. Men också som en välformulerad och informationsrik beskrivning av något som många i det moderna Sverige inte verkar ha någon som helst förståelse för nämligen religionens psykologiska och civilisatoriska funktioner.

Religion har genom historien fungerat som stöd och hjälp både för individer och samhällen. När kristna nu återigen börjar göra sina röster hörda i det offentliga samtalet reagerar många med
förundran: hur kan intellektuella säga sig tro på saker vi per definition inte vet något om? Vill de ta oss tillbaka till 1800-talet? Ska vi inte hålla oss till förnuft och kunskap? Misstaget som religionsskeptikerna gör verkar bestå i att tänka att religion handlar om att ”tro på Gud” på samma sätt som jag tror att nyckeln ligger kvar på bänken där jag la den. Det religiösa livet är ett val, ett engagemang, eller ibland kanske en affektiv relation till något som finns där som föreställning eller förhoppning. Det religiösa livet består i att söka livsnäring i ett förhållande till något som är större än oss själva och som skänker mening och värdighet åt våra liv. Någon form av ”försanthållande” måste rimligtvis ingå i religiös doktrin, men det är alltid en tro, inte en visshet.

John Sjögrens bok är en mycket läsvärd introduktion till en av flera möjliga förhållningssätt till Gud och den kristna tron. Vill man inte ta till sig förkunnelsen kan man läsa boken som en introduktion till ett religiöst tänkande vi är ganska främmande för i Sverige. Kommentarerna till Shakespeare, Tolkien och annan välkänd litteratur är också läsvärda. De vittnar om god förtrogenhet med den ädla konsten att urskilja och identifiera den existentiella nerv som ofta finns i stor litteratur.

”Efterföljelsens glädje” rekommenderas varmt för alla som vill öka den existentiella temperaturen i livet och dessutom få en hel del kristen bildning till livs.