Människor kan inte förstå känslor de inte ens i någon liten mån hyser hos sig själva. Omvänt känner vi inte igen känslor hos andra som vi inte upplevt i vårt eget bröst. Det är nog till och med så illa att vi tror att alla känner likadant som vi själva. Åtminstone är det så för mig. Jag har svårt att föreställa mig att någon på allvar inte skulle tycka som jag. Jodå, folk kan vara förvirrade och ogenomtänkta, men det beror bara på att jag inte talat tillräckligt mycket förstånd med dem.

Konsekvensen av detta är att jag avläser känsloläget i nationen genom introspektion som till nöds korrigeras av impulser från omvärlden i form av mediabrus och personliga samtal med argument från folk vars åsikter jag respekterar. Kort sagt tror jag att jag genom att studera mina egna inre förnimmelser blir varse stämningsläget hos hela den förnuftiga, nettoskattebetalande medelklassen. (Och om folk har andra uppfattningar så tillhör de inte den förnuftiga, nettoskattebetalande medelklassen.)

Jag är medelklassens genom mina megalomana föreställningar lätt förnuftshandikappade egen Greta Thunberg. Ni talar genom mig! Jag är er röst! Troligen får jag snart träffa påven.
Om jag ska tala för mig själv och därmed för hela den svenska förnuftiga skattebetalande medelklassen som tycker precis som jag så har två känslor lägrat sig över oss under de senaste tolv månaderna eller kanske sedan valet i september förra året.

Den första känslan är ett resolut avståndstagande från de i den etablerade samhällsdebatten dominerande politikerna. En del särskilt optimistiska personer i vår krets hyser förhoppningar om den kristdemokratiska ledaren och jag är inte den att kväsa spröd förväntan så här till våren. Generellt gäller dock att tilltron är slut och förbrukad.

Den andra känslan, som kanske följer av den första, är att vi förnuftiga, nettoskattebetalande medelklassare slutat vara inställsamt artiga när vi talar om det politikervälde som härskar över oss och som orsakar de problem som tornar upp sig framför oss. Vi har tidigare som normala svenskar genom tiderna respekterat och sett upp till överheten. Jag menar på allvar. Ett av de särskilda dragen i svensk historia är att folket och överheten har haft en relativt harmonisk relation. Vi har inte haft någon motsvarighet till de återkommande revolutionära stämningar som exempelvis har karaktäriserat ett land som Frankrike.

Men nu känns det som att vi har blivit förbannade. Det vill säga jag känner så och jag inbillar mig att du också gör det. Jag hoppas att du gör det för stämningar i folkdjupet styr samhällets öde.