Barn som är makthavare måste granskas minst lika kritiskt som vuxna som är makthavare. Någon har beskrivit Greta Thunberg som vår tids Jesus, själv tycker jag hon har fler gemensamma drag med f d statsminister Fredrik Reinfeldt. På något sätt liknar de varandra. Det är något i blicken eller kanske personligheten som matchar. Båda håller en förment låg profil, som till en början kan förväxlas med anspråkslöshet, men vid närmare granskning visar sig vara raka motsatsen.

Under det tveksamma leendet döljer sig monumentala anspråk och lyssnar man lite mer uppmärksamt hörs ett eko av fanatism, ackompanjerat med en sörjande blick som är tänkt att vara empatisk.

Jag tillhör inte dem som tror att Greta enbart är en produkt av PR-branschen, eller att hon enbart är offer för en sjungande mamma som törstar efter publicitet. Jag tror hon har större integritet än så, och att Ingmar Rentzhog kanske gjorde ett fynd när han plockade upp henne utanför riksdagshuset. Hon har förvisso fått en raketstart i karriären med hjälp av den mycket mäktiga klimatlobbyn, men jag utesluter inte att hon på egna ben kan komma att spela en politisk roll i framtiden. Frågan är om hon kommer att bli en bra politiker? Jag tror inte det.

PR-branschen är en dagslända. Greta är visserligen intellektuellt brådmogen, men också ett ”baby-face” som gör sig bra på bild och tilltalar folks känslor. När hon vuxit ur den rollen kommer hon inte att vara lika intressant i PR-sammanhang. Å andra sidan har hon två egenskaper som är en bristvara bland dagens politiker. Hon tror verkligen på det hon gör, och hon vill verkligen ha makt.

Vill då inte andra politiker ha makt? Själv har jag alltid trott att socialdemokraterna sätter makten framför allt, men bland annat den här podden med Malcom Kyeyune öppnade mina ögon. Socialdemokraterna vill inte ha makt, dom vill ha riksdagsplatser. Dom vill ha riksdagslön, riksdagspension, livslång anställning, god publicitet, väljarnas förtroende, traktamente, regeringsposter, FN-mandat, tjänsteresor och säkert en hel del uppmärksamhet och bekräftelse. Men helst inte makt. Med makt följer nämligen ansvar, och det är något mycket obehagligt. Antagligen är det därför det är så tidsödande att bilda regering i Sverige.

Nu ligger det inte något korrupt i att vilja ha makt. Tvärtom är det en nödvändig egenskap som kännetecknar verkliga ledare, bra såväl som dåliga. Politiker som är rädda för makten förblir underhuggare och medelmåttor, även om de lyckas erövra statsministerposten. Därför har socialdemokraterna svårt att hålla ifrån sig makthungriga individer, som vill arbeta sig upp i systemet. Det kan gälla islamister, ”klimatister”, feminister eller andra äventyrare.

Låt oss hoppa över en stund till det moderata lägret. Det har sagts om Fredrik Reinfeldt att han inte hade djupare motiv bakom sin migrationspolitik än att en gång för alla bevisa att moderater inte är främlingsfientliga. Genom att öppna gränserna ville han reducera hela invandrardebatten till en ”icke-fråga”. Det måste i så fall vara en av de största missbedömningar någon svensk politiker någonsin gjort.

I en intervju i DN så sent som i höstas, står han fast vid sin tidigare optimism. Bilden av ett otryggt Sverige menar han i allt väsentligt är skapad av media och hatfulla subkulturer på nätet, vilket i mina öron låter som en närmast patologisk brist på verklighetskontakt. En del andra märkliga uttalanden genom åren öser vatten på den kvarnen: Till exempel att han från sitt flygplansfönster kunde se att Sverige ”inte är fullt”. Eller att man inte kan tala om systemkollaps i Sverige ”för vad ska man då kalla det som sker i Syrien”. Eller hans hånfulla fråga till svenska folket ifall ”granen brann” i helgen.

Hur kunde en person med så diskutabel markkontakt, svinga sig upp till posten som regeringschef? Jo, därför att moderaterna gjorde ett katastrofval 2002 och förlorade en tredjedel av sina röster. Allt som kunde vända trenden applåderades. ”Nya moderaterna” var till stora delar en skrivbordsprodukt, designad av människor inom reklambranschen.

Om vi fantiserar en smula och tänker oss samma scenario för Socialdemokratin. Låt säga att man landar runt 15 procent i ett kommande val (samma som moderaterna 2002), och partiet inser att något radikalt måste göras. På tillrådan från branschkunnigt PR-folk beslutar man att lämna ”gråsosseriet” bakom sig och skapa ”Nya Socialdemokraterna”. Som affischnamn värvar man den nu något mer vuxna Greta Thunberg. Ponera slutligen att konceptet blir en succé, att partiet fördubblar sitt väljarstöd, vinner regeringsmakten och nominerar Greta (eller någon lika ung och principfast som hon) till Sveriges första kvinnliga statsminister.

Med min konspiratoriska talang kan jag mycket väl föreställa mig, inte bara en upprepning av Reinfeldt-eran, utan något mycket värre. Reinfeldt ville trots allt bara väcka ”det sovande folket” medan Greta och hennes gelikar vill ”väcka hela världen” och låta det kosta vad det kosta vill. Kanske skulle det bli det sista demokratiska valet i Sveriges historia.