Patrik Engellau: Det uppenbara och enkla svaret på en viktig fråga som samhällsvetarna ställer sig

Patrik Engellau

Problemet är att förstå den förment socialistiska 68-rörelsen. En massa medelklassungdomar gick på universitet och högskolor och lät sig förföras av Karl Marx läror. Full disclosure: Jag var en av dem.

En del samhällsvetare – är vi inte alla samhällsvetare? – låter sig luras av att 68-orna hävdade sig värna om arbetarklassens intressen. Många av dem lurade sig själva att det låg till på det viset. I själva verket värnade 68-orna bara om sina egna intressen. (Har du någonsin stött på en stark social grupp som inte gjort på det viset? Ja, de finns enstaka undantag, till exempel västerländska medelklassare som under nittonhundratalet av idealistiska skäl stödde den sovjetiska kommunismen. De kallades därför för nyttiga idioter av den klarsynte Vladimir Lenin.)

De unga universitetsstuderande 68-ornas viktigaste egenintresse var naturligtvis deras egen framtid. Hur och var skulle de hitta en hygglig försörjning? Jag vet hur de tänkte, inte i medvetandet utan i det instinktiva, intuitiva undermedvetna som ju alltid är mer krasst än människan vill vidgå.

Titta på tabellen nedan. Den visar den kumulativa förändringen sedan 1950 i tusental personer per tioårsperiod av befolkningen, antalet anställda i offentlig sektor och antalet anställda i privat sektor. Till exempel hade befolkningen ökat med 456 000 personer från 1950 till 1960 och med 1 039 200 personer från 1950 till 1970.

År Befolkning Offentlig sysselsättning Privat sysselsättning
1950 0 0 0
1960 456 145,3 126,9
1970 1 039,2 490 81,5
1980 1 276,0 1 158,8 -262,8
1990 1 548,7 1 264,0 -60,6
2000 1 840,8 843,9 -43,8

Statistiken kommer från Ekonomifakta, som kommenterar så här:

Alla nya jobb som skapats från 1950 fram till 1990-talet har nämligen kommit från expansionen av den offentliga sektorn. Tittar man på perioden mellan 1950 – 2005, alltså 55 år, har jobbtillväxten i privat sektor varit i stort sett noll.

Låtsas att du är en av 68-orna och ställ dig på år 1970 och fundera över din framtid. Låtsas att ditt listiga undermedvetande hade gett dig förmågan att se in i framtiden och att du därför har tabellens resultat fullt klara i bakskallen. Skulle du då inte satsa på en framtid inom den expanderande offentliga sektorn? Skulle du inte bli statsfrom? Skulle du inte solidarisera dig med så kallade vänsterpartier? Skaffa partibok, kanske? Inte för arbetarklassens väl, förstås, utan för ditt eget.

Nu invänder du kanske att inte ens de smarta 68-orna hade sådana siarkrafter. Men jo. Jag minns att alla visste att den offentliga sektorn var redo för ett tigersprång mot framtiden. Det var tidevarvets stämning även om vi förstås inte var klara över decimalerna i tabellen.

Vi var också skeptiska mot privat sysselsättning och framför allt mot dem som organiserade den privata sysselsättningen, nämligen kapitalisterna och företagarna. Vi tyckte att dessa medborgare var skumt folk med lystna och lumpna motiv. Varför tyckte vi så? Därför att det var dem vi skulle klämma på skatter till vår egen försörjning. Det är lättare att pungslå onda människor än goda så vi gjorde dem onda. På kuppen blev vi själva goda eftersom vi bekämpade de onda.

68:orna tog den offentliga sektorn i besittning och fyllde den med en ny, romantisk anda som sedermera har nått full utveckling i det statskramande politiskt korrekta tänkande som tagit kommandot över det officiella Sverige medan 68:orna själva dragit sig tillbaka som pensionärer.