Gästskribent Einar Askestad: Den liberala frihetens begränsningar

I sin nya bok ”Om falsk och äkta liberalism” (Liberal idédebatt, 2019) driver Lena Andersson tesen att en konsekvent rationalism ofelbart gör individens autonomi till vårt enda moraliska rättesnöre. Einar Askestad har läst och reflekterar över individens relation till gemenskapen. Blir inte friheten meningslös utan sammanhang och uppgift?

Det lilla barnet känner inte till begreppet frihet, det leker, det skrattar, spontant och utan självmedvetande. Jag dras med i dess glädje, glömmer för en stund bort den bok jag just läst, och som jag tänkt skriva några rader om. Glömmer bort att jag enligt boken definieras av min individualitet, en formell och principiell individualitet, där jag menas vara ”ägare till mig själv”, någon som är fri i kraft av att ingen annan rår över mig, i kraft av att jag är mig själv närmast.

Friheten som ett överordnat värde, där alla de sammanhang jag är en del av och står i tacksamhetsskuld till blir sekundära. Jag leker med min pojke, och boken känns avlägsen och främmande. Kanske kunde jag lagt den i bokhyllan, låtit den försvinna bland andra böcker, men den rör någonting som vi alla blivit en del av, någonting som måste klargöras, problematiseras, och rent av avvisas. Liberalismen som ideologi, som filosofi och livsinställning.

Vi söker ofta ett fundament för våra liv, i synnerhet om vi är vilsna och förvirrade, och lever i tider som kanske själva är splittrade och saknar riktning. Kanske finner vi Gud, kanske finner vi någonting annat att söka tröst i, som ger mening och vägledning. Ett politiskt parti, en identifikation med sitt kön, sin klass, med utsatta främlingar, ett engagemang för natur eller någon mänsklig artefakt som ter sig viktig för oss. Religionsstiftare, vetenskapsmän och filosofer formulerar genom historien förklaringar och perspektiv, och deras skrifter utgör källor att söka svar i. Författarinnan Lena Andersson gör i sin nyligen utkomna bok ”Om falsk och äkta liberalism” just detta – och med besked.

Hos Platon och Aristoteles finner hon svaren på sina frågor. Vad en människa är, hur ett samhälle skall byggas, vad som är osant och falskt, vad som är sant och äkta. Boken är full av idémässiga reflektioner och samband, men kan delas in i två dialektiskt förenade tankelinjer.

Den ena rör det falska, där postmodernism, empirism och positivism kritiseras för sin brist på
fundament. Den andra rör det sanna, nämligen vad författarinnan kallar ”det universella dialektiska förnuftet”, ”den enda sanningens primat”. En slags platonism, som står i motsättning till sofismen, det vill säga alla ogrundade, falska teorier om verklighetens natur. Hon använder i sammanhanget norrmannen Amundsens och engelsmannen Scotts tävlan att nå Sydpolen som ett exempel. Den ene menas vara sofist (Scott) och förlorar mot Amundsen, och detta för att engelsmannen framförallt är präglad av sin engelska kultur, medan Amundsen tänker rationellt, målmedvetet, tar reda på fakta och hittar svaren på de rätta frågorna. Amundsen använder sitt ”universella dialektiska förnuft”, istället för att vara fast i sin kulturella begränsning.

Kanske kunde man här invända, att norrmannen hade en större förståelse för den verklighet som väntade i Sydpolen i kraft av sin kultur. Att snöstormar, karg natur, is och kyla, låg norrmannen närmare, inte på grund av något universellt dialektiskt förnuft, utan helt enkelt för att han var norrman.

Jag nämner detta för att det kan ringa in Anderssons tankevärld och ärende. Hon vill dels argumentera för eller leda i bevis att människan har ett universellt dialektiskt förnuft, och dels att detta förnuft underkänner idéer om andra försök till grundläggning av kunskap om människan, hennes natur och om verkligheten som sådan. Hennes tes är att en äkta liberalism måste grundas i ett rent förnuft, ty annars faller den. Alternativet till denna aristoteliska, metafysiska liberalism är för Andersson nämligen en postmodern skenliberalism, med rötter i nihilism och positivism. Enkelt uttryckt kommer den falska liberalismen att handla om känslor, om relativism, om att förlora sig i hänsyn som inskränker den enskildes suveräna frihet. Ägandet av sig själv hotas av andra människor och intressen, statliga, kollektiva, kulturella. Liberalismen måste därför grundas i någonting absolut, och detta absoluta är människans förnuft, såsom förstått av Platon och Aristoteles. Ett universellt korrektiv existerar, i ”det analytiska omdöme som människan besitter och bara hon”.

Rena abstraktioner har den fördelen att de är oantastliga – som abstraktioner. Men tankars stringens gör dem inte nödvändigtvis sanna eller relevanta. En annan fråga är om var och en av oss har denna förmåga till ett absolut förnuft. Eller räcker det med att ett fåtal har den? Hur inverkar det på idén om demokrati? Hur förverkligas ett gott samhälle, hur upprätthålls det absoluta förnuftet i praktiken? Andersson förklarar att kollektiv saknar rättigheter, ”för det vore att köra över individen”. Folkflertalet utgör med andra ord ett problem. En fara. Överhuvudtaget måste allt annat än individen, i denna formella, abstrakta mening, hållas tillbaka. ”Folket och blodsgemenskap är en ogiltig metafysik”, skriver Andersson, och nationalism är ”oförenlig med individualism”, för ”om inte individen äger sig själv äger någon annan henne och bestämmer över henne”. Tillhörighet, kultur, all traderad gemenskap, existerar enligt författarinnan enbart psykologiskt, som ”en känsla av tillhörighet med vissa grupper framför andra”. Individens frihet trumfar och måste trumfa varje gemenskapstanke. Andersson nämner filosofen Herder, som varnat för universalismens likriktande effekter, och som ansåg att en nation måste skydda sin kultur. Den äkta liberalismen står över sådana hänsyn, för ”liberalismen har inget frälse utom mänskligheten”, det vill säga den ansamlade totaliteten av levande och formaliserade individer. Liberalismen är en humanism, menar Andersson, för den sätter människan i centrum, men det är en abstrakt människa det handlar om. En människa befriad från den gemenskap och kultur ur vilken hon är sprungen.

Frågan inställer sig på vilka grunder relationer överhuvudtaget kan upprätthållas med sådana filosofiska övertygelser. Och släktet? Och släkten? Svärföräldrarna? Barnen? Även entiteter som dessa tillhör ju på ontologisk nivå abstraktionerna i liberalens värld. Känslomässiga bindningar, sålunda, av filosofisk-logisk underordnad art. ”Fri emigration och fri handel är inte en känslomässig åsikt”, förklarar Andersson, ty ”för en liberal är dessa värden inneboende oavsett vad man känner om dem och deras följder”. Allt som är verkligt är individen, hennes frihet, hennes vilja. Att hindra henne vore ett brott, vilka gemenskaper hon än avsvär sig, motarbetar eller förnekar. Även staten måste skyddas från folkviljan, för denna kan hota individens självägande och frihet. Med Platon menar Andersson att staten ”inte bör vara föremål för förändring utan låsas fast inför evigheten”, att staten bärs upp av naturrätten och rättsstaten, vilka utgör dess postulat. Den liberala staten är historiens slut.

Det finns mycket att grubbla på här. Jag skall försöka peka på var jag menar att detta tänkande går fel.

För Lena Andersson föregår individen gruppen. Den förstnämnda är mer verklig än den sistnämnda. Individen och hennes frihet svävar högt ovan allt världsligt och gemensamt. Men har tillhörighet med frihet att göra? Tillhörighet är ingen -ism. Det är en verklighet. Andersson skriver att existentiella villkor inte är förtryck, men varför inbegrips inte frågor om tillhörighet och kultur i en människas existentiella villkor? Varför slår Andersson fast med Aristoteles att individen finns till för sin egen skull och ingen annans? Begreppet kultur nämns inte. Lika frånvarande är begreppet historia. Det är som att Platon, Aristoteles och Lena Andersson inte har någon kulturell tillhörighet. Att de inte någonsin haft ett hem på jorden. Att idéerna bokstavligen saknar kulturell kontext. Som om förnuftet inte vore ett uttryck för en kultur, och framförallt, stod och föll med den. Och vari ligger det självskrivna i detta förnuft, om endast somliga kulturer förmått tänka det genom historien? Andersson medger att människans essens inte enbart är en abstraktion, utan att den även har ”en materiell bas”. Men varför, frågar jag mig, tillskrivs inte kultur och gemenskap en sådan realitet?

Det tycks mig som att Andersson rör sig med konstruerade dikotomier. Hon ställer individens frihet kontra staten, som om de två tingen vore de enda variablerna i sammanhanget. Liksom nästan samtliga politiska partier glömt det civila samhället och kulturen, ser Andersson endast individen och en gentemot individens frihet hotande (eller garanterande) stat. Men köper man en sådan dikotomi lär barnet åka ut med badvattnet. Är man blind för det gemensamt bärande hamnar tänkandet fel och falska dikotomier tar över. Själva kulturen och gemenskapen blir ett störande moment. Den kulturella och historiska kontexten bortrationaliseras för att förnuftsmässiga principer ostört skall kunna gälla. Som om inte principer är beroende av den kultur som bär upp dem. Andersson kritiserar avförtrollningen av världen, hon nämner Dostojevskijs ord om att ”När Gud är död är allt tillåtet”, och skriver att den store ryske författaren nog insåg att ”reduktionen aldrig skulle ta slut när den väl inletts”.

Men vad gör Lena Andersson själv om inte reducerar bort realiteter för att kunna hävda sin liberala filosofi och världsordning? Självklart finns det ett förnuft, men det existerar endast i sina inkarnationer. I övrigt är det tomt. Och inte nog med det. Förnuftet står och faller med sina inkarnationer. Kultur är förnuft i historisk klädedräkt. Tänkandet är möjligen dialektiskt till sin natur, men en dialektik som tror sig kunna nå sanningar utan att vara involverad i historien, i det världsliga, i det av tid och rum präglade, är ingen filosofi, utan en imploderad tankevärld.

”Freedom is just another word for nothing left to lose”, sjöng Kris Kristofferson. Kanske det kan bli färre konflikter om vi berövar människor och folk deras kulturella och historiska gemensamma horisont, men vad blir det för människor och för liv av det?

En djupgående okunnighet om de kulturella villkoren för såväl ideologiska som filosofiska normaliteter och extravaganser hotar vårt samhälle. I vår kultur ingår idag såväl förnufts- som känslodyrkande individer, och kanske är Jesus prototypen för detta moderna synsätt på individen. En på gott och ont ”gudomliggjord” individ, öppnande upp för förvisso många positiva ting, men också för subjektivism, för en överdriven tro på det egna förnuftet, för frihetsdyrkan och självtillräcklighet. En individ vars omvärld finns till för henne, och inte vice versa. ”Visst är jag grann att se på, sa hönan till fjället” som ett gammalt ordstäv lyder. Ett liv är ett annat livs fortsättning och förutsättning. Individer kommer och går, släkter består. Frihet är inte självmedvetenhet, frihet är att tillhöra, att höra hemma. Vi finns till tack vare de som varit före oss, och vi finns till för det kommande, för våra barn, inte minst. Vi föds till ansvar,
till att ingå, till att vårda och odla. Att tänka rätt är att upplåta. Det konkreta, det verkliga. Allt annat är diversioner.

27 reaktioner på ”Gästskribent Einar Askestad: Den liberala frihetens begränsningar

  1. Bo Svensson skriver:

    En bok att glömma liksom hela psykopatliberalismen som den är ett uttryck för. – En liberal ordning där individen hela tiden gör det hon helst vill, står inte i någon som helst motsättning till nationalism, folkgemenskap eller ens till kollektivism. – Tänk på myrstacken som används som metafor för den extrema kollektivismen. – Varje myra gör ständigt det hon helst vill, – det finns inget hot om våld inblandat. – Sett från stor höjd liknar ett liberalt samhälle ochså ett myr-dito, alla springer om varandra och man begriper inte hur allt kan fungera. – Även hos myrorna finns det drogmissbruk, – blåvingefjärilen fungerar som langare och just nu ser jag myror som sitter sysslolösa och njuter doften av ingefärssylt i en odiskad burk.

    Vad som styr myran, vet man väl inte säkert men det handlar väl om dofter och vad som styr individen i en liberal ordning, är strävan efter vinning och uppskattning från dem man vill tillhöra. – För att denna strävan skall styra rätt, har vi rättsordning/marknadsekonomi.

    Individer besitter inte någon högre grad av verklighet att bygga ideologier på än något annat. – Vi är kortlivade och ingår alltid – och vill ingå – i större sammanhang som känns varaktiga och viktiga. – Och individen kan ses som en synvilla som beror på minnet. – Medvetandet är insidan av skeendet och överallt ser du dig själv, – säger jag och tro det om du vill. – Det är en befriande tanke, – jag lovar.

    Gillad av 2 personer

    • Bo Svensson skriver:

      Varför den är befriande, är för att döden mister sin udd. – Det är inte DU som dör. – Det är en som redan dött många gånger redan under sitt korta liv: Man har inte mycket gemensamt med den man var för decennier sedan. – Individen ”som bara lever en gång” kan tolkas som en sorts synvilla som beror på minnet.

      Gilla

  2. Fredrik Östman skriver:

    Ja, ja, medeltida skolastik och Ayn Rands objektivism. Med hade hon något att säga om David Hume?

    Jag tror att du låter den här damen, vem hon nu är, komma undan allt för lätt med sin liberalism. För den består inte i rättigheter och förnuft, utan i förbud och rationaliseringar. Liberalismen går ut på att förbjuda medel- och långsiktiga mänskliga relationer. I denna kategori faller allt från kunders besök i ens affär eller restaurant, där vi inte skall få välja, till familj, grannskap, nation och äganderätt, kapital. Beteckningen av dessa personliga relationer som kollektiv är lika kännetecknande som det är falskt. Det återspeglar liberalens egen inskränkta och sjuka tankevärld. Ty det är när enskilda och individuella relationer och förbindelser rivs upp, som identitetskategoriseringar von Oben plockas fram och kollektiviserar de förslavade och atomiserade individerna. Idealismen — tron på självpåhittade spöken — kännetecknar liberalismen. Kollektivet är ett sådant ideal. Man måste vara liberal för att se det, och är man inte liberal löser det upp sig som en tunn rök i solskenet.

    Gillad av 2 personer

    • Jari Norvanto skriver:

      Det luktar socialism om liberalism… Mindre patos bara. Lena Anderssons sofistiska tankefisar osar katt i idébygget. Hon kan komma viftande med sin frihet när kalifatet tar över.

      Gillad av 2 personer

      • kolosserbrevetkap3 skriver:

        Dagen Sverige passar Lena Andersson, alldeles utmärkt, må hon sedan veta det eller ej.
        I alla fall är det hennes idoga arbete som har bidragit till det ”kollektiva ”medvetande” som vi nu skördar frukten av.

        Hennes under det ateistiska skalet, antikristliga strävanden har vi att tacka för det vi höstar in nu.
        Ständigt ökande psykiskt illabefinnade, när vi står på toppen av sekularisering och individualism i VÄRLDEN.

        Då vill Lena renodla liberalismen. Blind som vill leda andra in i mer kompakt mörker. Andligt töcken omgärdar Lena Andersson, ty andlig är hon mer än genomsnittet. Därav nitälskan.

        Gillad av 1 person

  3. Christer L skriver:

    Jag har inte läst boken och vet inte säkert vad det är man här talar om. Fri är ett adjektiv. Frihet i någon grad finns hos den som är fri från något eller till något. Oerhört svårt att precisera. Om det då gäller staten å ena sidan och individen å andra så kan relationen mellan dem diskuteras i termer av grad av frihet. Absolut frihet går inte att förstå som begrepp. Inte heller kan Staten vara intressant som något absolut i sig, utan är en funktion i samhället. Staten behövs, det vill säga i praktiken verkställandet av lagar. Staten utvecklas dock alltid mer och mer enligt intressen hos det etablissemang som bedriver staten, tills det går för långt. Allt mindre till nytta och glädje för samhället i övrigt. Vi måste ha en stat – men sedan blir det dags att byta ut den. Detta är i förenkling vitsen med demokrati. Så tänk om Lena Andersson med flera skrev filosofin om vår moderna demokrati sedd ur medborgarperspektiv, hur intressant det kunde bli, kanske.

    Gilla

    • Jari Norvanto skriver:

      Men likt en fri radikal etsar sig fast och till våda retar sinnena. Utan molekyl kan de ingå fria radikalers förening; där kan de fresta på varandra. Kanske kan de kräva föreningsbidrag. Och rätt som de är så har de bildat parti och lovar runt men håller tunt. ”Friiiihet, kom och köp!”

      Gillad av 2 personer

  4. Eva Danielsson skriver:

    Lena Andersson verkar se en motsättning mellan individen och kollektivet. Men det handlar ju om att få till en balans mellan det individuella och det kollektiv man ingår i, med kultur och praktiska omständigheter. Vi är till naturen både enskilda medvetanden och sociala varelser, beroende av varandra, och det behövs balans mellan personlig integritet och samarbete/behov av gemenskap i alla olika lägen. Alltihop färgat av den kulturella tillhörigheten. Lena Andersson har ju varit öppen med sitt medvetna val att avstå från att skaffa barn. Det kanske speglar en syn på människan som mer enskild och solitär än de flesta av oss har och när hon som liberal förordar öppna gränser förnekar hon behovet av tillhörighet och kulturell identitet förutom äganderätt och rätten att slippa påtvingas andras kulturer och närvaro. Einar Askestads text förmedlar i stället hur betydelsefullt tillhörighet och kultur är för identitet och förstånd och känsla av mening. Förstås för alla människor, så hur kan det anses vara humant att locka folk att bryta upp från sin tillhörighet/kultur/rötter utan att det är ett måste, något nödvändigt för att ha chans att överleva? Det är dessutom djupt ohederligt och inhumant mot den infödda majoriteten särskilt som politikerväldet gör detta bara för att kunna avskaffa frihet och traditionell västerländsk kultur – som är deras icke redovisade skäl till öppna gränser och fri invandring. Den ”äkta” liberalismen slutar i förintandet av alla sorters liberalism. Eller vad är det jag inte förstår?

    Gillad av 7 personer

      • Jari Norvanto skriver:

        Jag tror inte det, i Sverjestan. Men Fredrik, du är ju en oförbätterlig optimist. ; )

        Och avslutningsvis, dagens meme: Vi är alla bättre än Annie Lööf.

        Gilla

      • Fredrik Östman skriver:

        Bättre människor än Annie Lööf.

        Jag menar bara att en värld utan den här Lena eller vad hon heter är bättre än en med, och det tycks hon själv hålla med om i och med att hon har bestämt sig för att kröna sitt liv med ett Darwin award i stället för med avkomma.

        Gillad av 1 person

      • Tor skriver:

        Du menar att du har lagt några myrägg och är stolt över det!? Tror du världen blir bättre med din avkomma? Darwin Award till dig, om någon! Lena Andersson behöver man inte hålla med, men hon är ytterligt stringent.

        Gilla

      • Fredrik Östman skriver:

        Stringent idioti. Om man stringent kommer fram till att man skall dö ut borde man trivialt kunna konstatera att man startat i felaktiga antaganden eller önskedrömmar eller transcendentalt förmedlade universella mystiska sanningar.

        För att svara på din andra fråga så saknar världen och livet mening för mig utan avkomma. Alla andra inställningar, till exempel liberalism, är slavmoral och instrumentalisering av medmänniskor.

        Gilla

  5. Kuckeliku skriver:

    Lena Anderssons extrema solipsism är sådant som får folk att vilja ta livet av sig. Det enda Lena Andersson tror på är själens obotliga ensamhet. Och så tror hon att den ensamheten skall kunna frälsa någon enda människa. Fantastiskt!

    Gillad av 2 personer

  6. Jaxel skriver:

    Kanske kan man uttrycka kritiken mot Andersson på följande sätt.

    Ett samhälle kan aldrig bygga endast på abstrakta principer. Ett samhälle måste också bygga på de känslomässiga banden mellan människor i samhället. Och rimligen även på individernas känslomässiga band till samhället och den aktuella kulturen. Varje teori om samhället måste beakta att människor styrs inte bara av förnuft utan också känsla. Detta hindrar förstås inte att det går att resonera förnuftigt kring känslor.

    Andersson totalt verklighetsfrämmande resonemang leder henne exempelvis till att hävda att det enda rätta är ta bort alla hinder för mänsklig rörelsen. Vad skulle bli konsekvensen? Ta bort alla gränser och alla idag väl fungerande samhällen skulle förändras totalt, med största säkerhet till något sämre. Det spelar i så fall ingen roll för Andersson. Principerna trumfar verkligheten.

    Gilla

  7. Jaxel skriver:

    Filosofer tenderar att vara rätt tröttsamma och arroganta. Om jag nu får generalisera så verkar de tro att de kan fungera som överprövare för i stort sett alla teorier, från teoretisk fysik till psykoanalys.

    Jag såg en inspelning av en paneldebatt på Stockholms Universitet med anledning av en bok av den teoretiske fysikern Lawrence Krauss. Bokens titel var ”A universe from nothing”. Boken hade blivit hårt kritiserad av många filosofer. Den deltagande filosofen beskrev sig själv som en snäll filosof. Det är väl ändå något befängt med filosofer som kritiserar en teoretisk fysiker inom teoretisk fysik.

    Genom att reta upp folk får de förstås uppmärksamhet, något som sällan föräras dem om de håller sig till sitt eget fack.

    Gilla

  8. Sune Mangs skriver:

    Man kan finna uppenbara förenklingar i Lena Anderssons argumentation. Att liberalismen förutsätter en nation med ett våldsmonopol för att garantera den autonoma individens mänskliga rättigheter ur ett praktiskt maktpolitiskt perspektiv förbises, eller tas snarare för givet av samtida liberaler. För själva sin existens vilar liberalismen således på ett kollektiv; staten och den liberala demokratins uppkomst står i skuld till och vilar på ett idéhistoriskt arv som alltför lättvindigt i dagens debattklimat förkastas som eurocentriskt och postkolonialt.

    Lena Andersson är dock en synnerligen viktig röst i det inomliberala, i Sverige synnerligen syrefattiga, seminarierummet. På DN:s ledarsida utgör hon ett korrektiv av fundamental vikt mot den kader av socialliberaler eller låtsasliberaler som i praktiken förkastat upplysningens idétradition till förmån för opportunistiskt, postmodernistiskt trendgods och som i sin opportunistiska och alarmistiska svada inte sällan går bort sig totalt i samtidens känslostyrda debatt. Lena Anderssons röst är en av de få röster som står emot den infantilisering av vad verklig liberalism innebär. Det fordras en icke obetydlig vakthållning mot identitetspolitiskt trams, vulgärfeminism och apokalyptiskt klimatpekoralism om DN överhuvudtaget skall kunna påstå sig verka i en liberal idé-tradition.

    Gilla

  9. Magnus Rosensparr skriver:

    Liberalismen och särskilt i svensk tappning är en småborgerlig autonom egotripp, som i hägnet av sin egen självupptagenhet odlar myten om sig själv. Ställd inför verkligheten förmår den inte skapa något som kan ligga till grund för en civilisation, ett samhälle eller någon annan form av avancerad gemenskap. Den kan bara verka i ett tolerant traditionellt konservativt samhälle, men då närmast som parasitär och inte som beståndsdel. I kollektivistisk-socialistisk miljö blir den utrotad på grund av sin exklusiva strävan, sin egoism samt sin sociala och politiska snobbism.

    Gillad av 2 personer

  10. Kalle Kärrström skriver:

    En ny människa med en identitet uppbyggd av abstrakta förnuftige ”liberala” principer och ett totalt förkastande av allt det kollektiva hävdvunna – stenkastet till radikala föregångare som Robespierre och Lenin är inte särskilt långt. Lena Anderssons förment färglösa filosof-fana kommer för eller senare suga upp de regnbågsfärgerna från det världsomstörtande kollektivet på kulturredaktionen.

    Gillad av 1 person

  11. hl skriver:

    Men var det inte till Sydpolen som Amundsen och Scott tävlade om att komma först till? Amundsen vann med 5 veckor och Scott och hans besättning dog på återfärden. Amundsen var i alla avseenden bättre förberedd.

    Gillad av 2 personer

    • kolosserbrevetkap3 skriver:

      Dagen Sverige passar Lena Andersson, alldeles utmärkt, må hon sedan veta det eller ej.
      I alla fall är det hennes idoga arbete som har bidragit till det ”kollektiva ”medvetande” som vi nu skördar frukten av.

      Hennes under det ateistiska skalet, antikristliga strävanden har vi att tacka för det vi höstar in nu.
      Ständigt ökande psykiskt illabefinnade, när vi står på toppen av sekularisering och individualism i VÄRLDEN.

      Då vill Lena renodla liberalismen. Blind som vill leda andra in i mer kompakt mörker. Andligt töcken omgärdar Lena Andersson, ty andlig är hon mer än genomsnittet. Därav nitälskan.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.