Du har kanske samlat ihop några miljoner och funderar på om du inte skulle anlita en professionell placerare. Du har ju i alla fall en försvarlig förmögenhet. Möjligen lite oförsiktigt att ägna sig åt amatörmässiga investeringar när det ändå finns experthjälp att tillgå hos den ena eller den andra fondkommissionären.

Placeringsföretagen kanske rentav ringer upp dig och bjuder in till möte på deras fina kontor i Stockholms innerstad. De lovar att de har finfina idéer om de får förtroendet att förvalta dina pengar. Du kommer dit och bjuds på kaffe (eller lunch om förvaltarna har förhoppningar om att du ska kunna förädlas till ett större kap). Samtalet glider in på hur man kan förvalta en portfölj (vilket betyder i vilken sorts värdeinstrument de ska placera dina pengar). Oundvikligen kommer man ni in på begreppet risk.

Risk är ett lurigt begrepp. Jag trodde länge att jag visste vad risk betydde men det gjorde jag inte. Som alla andra normala människor trodde jag att risk var sådant som mättes i odds. En osannolik vinnare på travet var en högoddsare och det var högre risk att satsa på den hästen men om han vann så klirrade det särskilt härligt i kassan. Så när förvaltaren frågar om du är riskbenägen så säger du antagligen att inte så särskilt, kanske lite, men med förnuft.

Men i finansvärlden gäller en annan logik än på travbanan. Antag att det bara finns två slags placeringsinstrument, aktier och obligationer (eller fonder bestående av endera typen eller någon sorts blandning eller av någon annan komplikation, till exempel aktier av olika nationalitet, men allt sådant är överkurs). Över tiden utvecklas värdet av aktier och obligationer erfarenhetsmässigt på olika sätt. På lång sikt, kanske tjugo år eller ännu mer, utvecklar sig aktier mer förmånligt än obligationer.

Om du tänker satsa långsiktigt – och inte bryr dig om ifall börsen plötsligt tappar halva värdet eftersom det brukar reda upp sig ganska snart, i varje fall på några års sikt – ska du därför köpa mycket aktier. Om du emellertid kan behöva pengarna med kort varsel, till exempel för att du räknar med att köpa en bostadsrätt inom något år, så är det inte så kul om placeringens värde halveras. Då är det bättre att köpa obligationer eftersom obligationer visserligen också brukar gå ned i dåliga tider, men kanske med tio procent eller mindre i stället för femtio.

I förmögenhetsförvaltarens värld heter detta att aktier är högriskplaceringar. Om du inte vill ta denna risk så ska du placera i obligationer. Men tänk om du inte har fattat vad förvaltaren menar med risk. Tänk om du är en långsiktig placerare som ryser vid tanken på lotterier och tycker att ordet risk låter som lotteri. Om du då lyder rådet att placera i obligationer så kommer du efter tio år sannolikt att ha gått miste om de stora kursvinster som du fått om du satsat på aktier.

Jag tror att det är många oskyldiga placerare som blir snutna vid näsan på det sättet. Men varför förklarar inte förmögenhetsförvaltarna skillnaden mellan travbanan och finansvärlden? Jag tror det beror på att förvaltaren gör en assymetrisk jämförelse av lidandet vid förlust och glädjen vid vinst. Assymetrisk skriver jag bara för att det låter fint. Med det menar jag att förvaltaren bedömer dessa på ett annat sätt än du. (Och om jag får ett nobelpris i ekonomi för denna insikt så är det väl inte mer än rätt.) Förvaltaren är nämligen jätteräddare än du för förluster.

Eftersom förvaltaren, utöver sin fasta avgift för förvaltningen, också brukar ta provision på värdeökningen i din portfölj så borde det inte vara så. Han borde därför liksom du tjäna extra på aktiernas uppgång och liksom du glädjas över detta. Men erfarenheterna är att han inte gör det.

Du vet vad erfarenheten säger om byråkrater, nämligen att de är vettskrämda att göra fel och därför minimerar alla risker och hellre låter bli att göra något alls än något som hade kunnat bli bra men medför den obetydligaste risk att det går snett. Så är det, tror jag, även med förmögenhetsförvaltare. Förmögenhetsförvaltaren är, kollektivt, en hierarki av människor, en sorts byråkrati, framför allt hos de stora kommissionärerna, till exempel bankerna. För cheferna i en sådan hierarki, som alltså förvaltar dina pengar, är det faktum att du inte gör en vinst som du hade kunnat göra ett icke-faktum. Det finns inte och gör därför inte ont. Men om du, stackars småsparare, åker på en brakförlust så blir det plågsamma telefonsamtal från dig och dessutom möjligen besvärliga tidningsrubriker.

Cheferna hos förmögenhetsförvaltarna har dessutom en annan oro. Den är att deras underlydande ska komma överens om särlösningar med kunderna, det vill säga med dig. Sådan handlingsfrihet för medarbetarna slutar ofelbart med att någon förvaltare lurar på dig bolivianska guldaktier eftersom han själv får hemlig provision på alla sådana placeringar. När aktierna blir värdelösa blir det kris för hela firman och cheferna får schavottera. Bättre då införa ett enhetligt centralstyrt placeringsreglemente efter samma principer som alla andra förmögenhetsförvaltare så att man aldrig egentligen kan se sämre ut.

Om du tror att denna riskaversion hos förvaltarna skulle betyda att de inte bryr sig om sin egen vinst så har du missförstått. De använder en annan metod än att i huvudsak leva på provision på dina kursuppgångar. I stället knaprar de på dina tillgångar i form av olika förvaltningsarvoden. Det är för övrigt en intäktsmodell som är relativt okänslig för konjunkturförändringar. På den grunden har jag formulerat förmögenhetsförvaltningens gyllene regel: vad som än händer med dina pengar så kommer förvaltarna att göra vinst.