Män i brottsaktiv ålder är den känsligaste värdemätaren på tryggheten i ett samhälle. Deras grupperingar och aktiviteter präglar mycket av det psykologiska klimatet i ett land, eftersom det avgör hur säkra vi kan känna oss på gator och torg, till och med i våra hem. Den senaste stora genomförda brottsutredningen, som Brå gjorde 2005 i Sverige om svenskar och invandrares kriminalitet, bör relateras till den demografiska förändring som har skett fram till slutet av förra året. Men först en kort återblick:

För drygt en månad sedan skrev jag här på Det goda samhället om hur data från SCB för helåret 2018 visade på en fortsatt dramatisk ökning i demografin av personer med utländsk bakgrund. Dessa har i folkbokföringen sedan millennieskiftet ökat med nästan 1,4 miljoner, medan de med svensk bakgrund har minskat med upp emot 24 000 personer. Det är främst inflödet av utrikes födda som är orsaken, närmare en miljon under de föregående 18 åren. De senaste tre åren har Migrationsverket beviljat 420 000 nya uppehållstillstånd, varav de flesta permanenta. Dessa går främst till personer från muslimska länder, de flesta av manligt kön. Dessa nya svenskar har endast undantagsvis erforderlig utbildning för vår arbetsmarknad. Om det hela går i tangentens riktning, kommer trots allt tidigare tal om åtstramningar, gränsen för 100 000 uppehållstillstånd att överskridas även i år, till största del beroende på den påföljande anhöriginvandringen.

Jag vill påpeka att det är en skillnad mellan folkbokföring och uppehållstillstånd, eftersom de senare också kan röra sig om tillfälliga sådana, som till exempel för utomeuropeisk arbetskraft och gäststudenter, där många inte stannar kvar i landet. Vi har också en utvandring som enligt SCB är närmare hälften så stor som invandringen. Där är personer födda i Sverige den i särklass största gruppen, medan de nationaliteter som söker asyl i mycket högre utsträckning blir kvar här permanent. Till detta kommer alla de som uppehåller sig illegalt i landet och vars antal vi inte känner till.

Bråredovisningen från 2005 om svenskar och invandrares kriminalitet visar att överrisken för utrikes födda (både kvinnor och män) ligger på 2,5. Det betyder att det är 2,5 gånger större risk att en utrikes född blir skäligen misstänkt för brott jämfört med en inrikes född med två svenskfödda föräldrar. Men vad gäller våldtäkter var de utrikes föddas överrisk så hög som fem gånger svenskarnas. Invandrares barn hade generellt sett en överrisk som var näst intill dubbel så stor jämfört med svenskarna. I diagrammet nedan kan vi se hur de män som har utländsk bakgrund sedan 2002 på ett ytterst markant sett förändrat sammansättningen inom sin åldersgrupp/kön i våra 25 största kommuner. Definitionen står underst i diagrammet, andelen är i procent, skillnaden i procentenheter.

 

I Malmö är dessa män nu över 56 procent. I Huddinge, Södertälje och Botkyrka är de också redan i majoritet, liksom snart i Haninge. I Stockholm och Göteborg närmar de sig hälften, men detta gäller även snart i städer som Helsingborg, Eskilstuna, Västerås och Borås. Backar vi till 2002 kan vi se att vi då befann oss i ett annorlunda land. Därtill kommer att den demografiska förändringen är oåterkallelig, till skillnad från många andra förändringar som man inte vill att ens samhälle ska drabbas av.

En president eller en regering som du inte gillar, kan du i en demokrati rösta bort, men det går inte med en skenande befolkningsförändring, som tillkommit genom ett massinflöde av människor utifrån. Den utvecklingen är här för att stanna och vart den tar vägen ser vi tydligt. Sveriges förändring till ett land som mer och mer i sin sammansättning av medborgare går i riktning Asien (dominerat av Mellanöstern) och Afrika, är något som svenska folket aldrig fått rösta om.

1970 var de utrikes födda männen 15 – 44 år totalt 10 procent av alla män i sin åldersgrupp (172 039). 2018 hade de ökat till 26 procent. (515 619). Lika viktig som ökningen är sammansättningen.

 

Som vi kan se har övriga nordbor bytt plats med invandrare från Mellanöstern och Afrika. Särskilt oroande är detta eftersom Brås undersökning visade att det var där som kriminaliteten var särskilt hög med en överrisk för samtliga brottsanmälningar på upp till 5,3 jämfört med svenskarna, medan övriga Nordens överrisk låg på 1,7.

Tänkvärt är att när exempelvis en äldre finländare, som har arbetat hela sitt produktiva liv här, avlider och ersätts av en bidragstagare från tredje världen, ger det inte något utslag i statistiken vad gäller antalet utrikes födda. Men det kan också vara värt att påminna om att när debatten fördes i slutet av 60-talet och i början av 70-talet om att Sverige skulle bli ett mångkulturellt samhälle, så skedde det mot bakgrunden av den verklighet som cirkeldiagrammet till vänster visar. Det var Sveriges erfarenhet av mångkultur då, och jag tror knappast att de som ivrade för en omvandling till ett mångkulturellt samhälle kunde ana att vi idag skulle få en så radikal omvälvning som cirkeln till höger visar.

Det som politiker och media inte har berättat för folket om är hur de har förändrat landet i grunden. För dem är det viktigare att tala om svensk rasism och klassa näst intill all invandringskritik som högerextremism. Stefan Löfven har inför EU-valet talat om ”vålnader från Europas förflutna som går igen”. Kanske skulle han istället ta sig en titt på sitt eget land, som är det mest extrema i hela västvärlden vad gäller asyl- och anhöriginvandring per capita och de ”utmaningar” som en sådan politik medför. Kan möjligen ”högerextremismen” växa som en reaktion på de regeringsbärande partiernas under decennier ansvarslösa och hybrisbetonade migrationspolitik, där ursprungsbefolkningens åsikter aldrig har efterfrågats? Ibland undrar jag vad vi har för slags demokrati där politiker i samförstånd med media mer eller mindre kan byta ut folket bakom dess rygg.

Tack till Affes statistikblogg  för samarbete.