Som så många andra har jag studerat vid svenska och amerikanska skolor och högskolor och gjort samma erfarenhet som dessa andra verkar ha gjort, nämligen att studierna i USA varit mer givande än studierna vid svenska lärosäten. Nu rör jag mig naturligtvis på gungflyn av osäkerhet eftersom det är stora skillnader på utbildningsanstalterna såväl här som där. Men för att i någon mån skapa trovärdighet åt mina intryck kan jag säga att jag fått förmånen att jämföra några av de bästa med några av de bästa. På gymnasienivån gick jag i Södra latin och en av USAs främsta så kallade prep schools, Lawrenceville. På nästa nivå kunde jag jämföra Handelshögskolan i Stockholm, Stockholms universitet och Uppsala universitet med Johns Hopkins University.

Vad det var som gav mig sådan överlägsen intellektuell tillfredsställelse vid de amerikanska institutionerna har jag, underligt nog kan man tycka, egentligen aldrig besvärat mig med att försöka förstå. Det räckte med att acceptera fakta. Eftersom alla med min erfarenhet drog samma slutsatser så var det väl bara så. Någon amerikansk magi. Ett överlägset folk, helt enkelt.

Men efter att ha bevistat det internationella seminarium jag skrev om igår  där ett antal filosofiprofessorer från amerikanska universitet talade på temat Sokrates och orakelmottot ”Känn dig själv” så stod förklaringen plötsligt så självklar. Det är så enkelt och samtidigt så svårt därför handlar om attityder vilket är det knepigaste av allt eftersom sådana inte egentligen kan läras in utan är kulturbundna.

Som jag skrev igår trumfade professorerna in betydelsen av ödmjukhet i den sokratiska bemärkelsen att som den store grekiske filosofen inse att man inte vet något. Det är först i den trevande dialogen med andra kloka – dumskallar stökar bara till det – människor som man har en chans att närma sig något som duger till praktiskt användbar hypotes om hur verkligheten är beskaffad.

Jag ger ett exempel bara så att du inte ska tycka att jag försöker göra mig märkvärdig. Hur ska man förstå att svenska politiker inte tycks akta för rov att köra nationen i kvav och förstöra ditt och mitt land? Det är ingen banal och lättbesvarad fråga. Det finns inget säkert svar. Vi måste samtala om det. Din granne, hur förvirrad han än må vara, kanske har någon ledtråd som kan hjälpa ditt eget tänkande. För att du ska komma någonstans måste du lyssna. En del korkskallar kanske kommer med uppslag som du avfärdar redan från början men du måste lyssna. Du måste vara ödmjuk inför vad din nästa eventuellt kan komma med. Och din nästa, liksom du själv, måste våga komma med lösa och oprövade funderingar som kanske visar sig ha fundament och därför inte får förkastas så snart de presenteras.

Sådan tyckte jag att stämningen var vid de amerikanska lärosäten där jag trivdes. En för mig okänd öppenhet och tolerans för avvikelser rådde. (Nu har de fina amerikanska universiteten, efter vad jag har förstått, förvandlats till en sorts PK-istiska uppfostringsanstalter som påminner mer om Kreml än om Ivy League men det är inget jag säkert vet eftersom jag inte varit där på flera decennier.)

Visst fanns det motsvarande vetenskaplig ödmjukhet även vid svenska skolor, men kulturen var mer tysk. Det handlade mer om att organisera sig hierarkiskt och värna om sin prestige än att hänsynslöst och barnsligt öppet söka efter en sanning var den än uppenbarade sig. När jag sa något oväntat på Handelshögskolan i Stockholm kändes det ofta som om folk blev lätt förolämpade medan de på Johns Hopkins liksom hajade till och gjorde en anteckning. Men jag ska inte överdriva. Jag hade en engelsklärare på Lawrenceville, Mr Pressey, som ville trycka ned mig för att han ansåg att jag hade en överlägsen attityd, ”a cavalier attitude”.

I serien ”troligen användbara fördomar” har jag uppfattningen att det blir ännu värre ju längre österut från Sverige man förflyttar sig. En bekant till mig jobbade som underläkare i Iran. Han hävdade att han i samvaron med högre medicinare på sjukhuset alltid var tvungen att underkasta sig eftersom det för de högre läkarna handlade om att bevara sin prestige snarare än att resonera sig fram till en bättre bot för patienten. När min bekante läkare ställde frågor som cheferna inte kunde förklara kom de med överlägsna undanflykter i stället för att erkänna sin ovetskap. På det viset blev det effektivt stopp på alla chanser till nydaning och utveckling.
Det stämmer med mina erfarenheter av hur det är att jobba i underutvecklade kulturer (och företag och organisationer även i kulturer som den svenska som i övrigt för det mesta fungerar någorlunda, framför allt i konkurrerande företag). Varför tror du att allt i Mellanöstern utom Israel är underutvecklat? Därför att folk gör sig till ömkliga offer med hämndbehov när de befinner sig i underläge i stället för att ödmjuka sig och se motgången som en chans att lära sig något nytt och bli bättre.

Det fina med marknadsekonomin och dess konkurrens är att den aldrig ger förloraren en chans att skylla ifrån sig och kräva upprättelse med maktmedel. Det finns bara en utväg för den som hamnar på efterkälken, nämligen att skärpa sig. Att tolerera ett sådant system är ett märkvärdigt civilisatoriskt framsteg som kännetecknar västerlandet hur knäppa länder som USA och Sverige under senare år delvis blivit.