Har du någon gång undrat varför det i Sverige finns en sådan enorm välvilja när det gäller de IS-terrorister som nu är på väg till Sverige efter avbrutet värv? I så fall är du långtifrån ensam, och det är inte bara vi här hemma i ankdammen som funderar över det. När jag berättar för mina vänner utomlands om hur Sverige förbereder sig på att ta emot IS-terroristerna – eller IS-återvändarna som nu tycks vara det vedertagna ordet – tar de sig för pannan.

– Bostad? Bidrag? Frivilliga besök hos säkerhetspolisen? Menar du att de inte ställs inför rätta så fort de kommer tillbaka över den svenska gränsen? Är inte era politiker riktigt kloka?

Frågan kom från en brittisk vän som, även med svenska mått mätt, rimligen borde kvala in bland de godaste av goda. Hon är uttalad pacifist, har upplåtit sitt hem – en liten gård som hon ärvt efter sina föräldrar – till kvinnor och barn som utsatts för trafficking och som har hamnat mellan stolarna i det brittiska rättssystemet och hon delar allt hon äger med dem. Dessutom bistår hon, och några volontärer, kvinnorna med tolkhjälp, juridisk hjälp och allt annat de behöver efter sin tid som sesxlavar innan de kan få sin sak prövad i domstol.

Trots detta – eller snarare just därför – blir hon chockerad över svenska myndigheters tafatthet när det gäller IS-terroristerna. För att hon är en varm, godhjärtad person som inser att det finns offer och gärningsmän och att de sistnämnda inte får förbli ostraffade.

– Alla är värda en andra chans, även terrorister. Men innan de kan få den måste de ju ställas till svars. Både kvinnorna och männen. Oavsett om man har mördat eller lagat mat för IS har man deltagit i en terrorverksamhet som saknar motstycke i modern tid. Sånt kan inte ett samhälle se mellan fingrarna med. Då rasar hela demokratin samman.

Hon är benhård på den punkten. Och det är minst sagt befriande, eftersom hennes kloka ståndpunkt förekommer alltför sällan hos ansvariga politiker, myndigheter och tjänstemän här i Sverige.

När man hör ansvariga diskutera ”återvändarna” och vad som ska göras när de kommer tillbaka hör man allt mindre om att de måste ställas inför rätta och alltmer om den hjälp som samhället ska bistå med. Och det absurda är att det finns något närmast lystet i både blick och röst när de försöker överträffa varandra när det gäller välvilja och godhet. Det är lite spännande, som om de eggas av tanken på att få sitta och fika med en livs levande ”återvändare”. ”Se på mig, alla dumma hatare, här sitter jag med människor som har deltagit i folkmord och se, mig accepterar de minsann, jag kan nå fram till dem, jag är ju så god och fördomsfri!”

Det är precis samma mekanismer som styr kvinnor som vurmar för kriminella MC-gäng, eller sitter och skriver långa, sliskiga kärleksbrev till dömda mördare. ”Ted Bundy mördade visserligen ett trettiotal kvinnor, och visst kan han vara farlig, men mig skulle han aldrig göra något illa för jag är ju så annorlunda, så god, så förstående, jag kan nå fram till honom…”

Jag är övertygad om att det här är ett typiskt kvinnligt fenomen, ett slags moderligt behov av att inte bara vara omhändertagande, utan också behövd. Vem kan väl behöva en god och renhjärtad kvinna mer än en dömd mördare, alternativt (icke dömd) terrorist, hatad och missförstådd av en hel värld? Inte undra på att det riktigt lyser i ögonen på IS-kramarna.

Att samma fenomen numera också tycks drabba svenska män i stor utsträckning beror sannolikt på att många svenska män numera är så förtvivlat feminiserade att de inte längre vågar vara män. Jag menar, vi har vuxna män på höga politiska positioner som klär sig i knytblus och gör handhjärtan för att visa vilken fantastisk värdegrund de har. Bara det är ju övermåttan sjukt.

Varför är då just vi svenskar så hårt drabbade av det här fenomenet? Det finns det ingen enkel förklaring på. Men kanske har det, som så mycket annat, en viss inverkan att Sverige är ett tonårsparadis där ingen vill bli vuxen. Den här typen av vurm är ju trots allt bara en förlängning av de romantiska tonårsfantasier som en gång i tiden gjorde shejkromanen så populär. Oh kom, du store sultan på din dromedar, och ta mig med till ditt harem, liksom. Vetskapen om det är skillnad på fantasi och verklighet tycks dock ha gått förlorad i farten.